Straffsystemet står nu inför en total omstöpning. Redan har omfattande förändringar genomförts och i maj nästa år kommer Straffreformutredningen med sitt förslag till ett nytt system för påföljdsbestämning. Inför det paradigmskifte som är på gång tar f.d. justitierådet Martin Borgeke här upp den grundläggande frågan om vilken roll straffrätten har i samhället. Men han inleder med en kort tillbakablick på brottsbalkens ursprungliga system och vad som ansågs viktigt vid 1989 års reform av systemet för påföljdsbestämning.
Brottsbalkens ursprungliga system
Man kan säga att när brottsbalken (BrB) antogs år 1962 så stod behandlingstanken på sin höjdpunkt. Man ville så långt det var möjligt ersätta straff med vård och behandling. Återfallsprevention var centralt i detta system. Men samtidigt beaktades allmänpreventiva synpunkter. Det kan beskrivas så att inom ramen för vad hänsynen till allmän laglydnad ansågs kräva skulle individualprevention vara målsättningen. BrB:s system hade klara offensiva inslag: Brottsligheten skulle motverkas i huvudsak genom en inriktning på individen.
Behandlingstanken ledde till en humanisering av straffrättspolitiken, inte bara när det gällde valet av påföljd utan kanske framför allt i fråga om verkställigheten av de påföljder som dömdes ut. Stort fokus lades på rehabiliteringsinsatser av olika slag. Men det är tydligt att vissa inslag i det på behandlingstanken grundade differentierade påföljdssystemet knappast kan uppfattas som särskilt humana. Ett tydligt exempel är den tidsobestämda påföljden internering.
Fastän det fanns en tro på möjligheterna att genom straffrättspolitiska åtgärder minska brottsligheten kom det redan på tidigt 1960-tal fram kritik som byggde på att underlaget för BrB:s påföljdssystem i form av kriminologiska forskningsresultat var bristfälligt.
Brottsbalkens system för påföljdsbestämning kritiseras
Med stöd av de resultat som forskningen så småningom avkastade växte kritiken mot behandlingstanken i styrka. I en rapport från Brå, Nytt straffsystem — Idéer och förslag (1977:7), sammanfattades kunskapsläget.

I grova drag formulerades invändningarna mot behandlingstanken enligt två linjer. Om varje lagöverträdare ska få den påföljd som individualpreventivt ger bästa resultatet krävs både att påföljderna rent faktiskt också leder till de resultat som systemet bygger på och att det går att fördela påföljderna så att varje lagöverträdare får den påföljd som är ”rätt” för henne eller honom. Det ansågs att inte någon av dessa förutsättningar för ett på individualprevention grundat påföljdsbestämningssystem kan uppfyllas. Fastän en individualpreventivt utformad påföljd i en del fall kan vara framgångsrik, var den generella iakttagelsen att verkställandet av en straffrättslig påföljd inte förbättrar den dömdes anpassning i samhället utan i stället riskerar att försämra den. Och när det gäller möjligheterna att göra prognoser beträffande framtida förhållningssätt från den tilltalades sida framhölls att vi knappast är mycket bättre än slumpen, trots att det tas fram yttranden från Kriminalvården eller görs personundersökningar, som det då hette.
1989 års reform
Kritiken mot BrB:s påföljdssystem togs på allvar av statsmakterna och ledde till en genomgripande reform år 1989. Den innebar bl.a. ett utmönstrande av regeln i 1 kap. 7 § BrB om att rätten vid val av påföljd skulle, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skulle vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället (behandlingstanken). I stället infördes straffvärdebegreppet i lagen. Detta innebar ett betonande av principen ”straff efter förtjänst”. Att fängelse pekades ut som en strängare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn var en del av detta.
Även i det nya påföljdssystemet skulle förstås hänsyn tas till personliga förhållanden och till den tilltalades handlande efter brottet. Men det skulle primärt inte göras utifrån något bedömt behov hos gärningsmannen, utan på den grunden att det var rättvist, rimligt eller ”billigt”.
Man kan, trots den något blandade bilden, säga att 1989 års reform i mångt och mycket vilade på principerna för en defensiv straffrättspolitik.
Defensiv eller offensiv straffrättspolitik?
Ett grundläggande vägval gäller om vi bör satsa på en offensiv straffrättspolitik eller om en något mer defensiv sådan politik är att förorda.
Den grundsyn på straffrätten som är styrande för den defensiva modellen av straffrätt är typiskt sett att systemet ska innehålla ett starkt skydd för enskilda människor mot maktmissbruk från det allmännas sida. Inom den defensiva straffrättspolitiken är sådant som rättssäkerhet och rättvisa överordnat behovet av brottsprevention. Legalitetsprincipen är en grundbult som har ett betydande inflytande på hur de olika straffrättsliga reglerna utformas och tillämpas. För att ett brott ska ha begåtts förutsätts att gärningsmannen kan hållas ansvarig för gärningen. Det innebär att straffrättsligt ansvar inte får läggas på någon som saknade ansvarsförmåga, t.ex. barn eller psykiskt störda personer, eller som agerade utan uppsåt eller oaktsamhet. Dessutom bör straffhotet inte vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att normöverträdelser ska kunna hållas på en tolerabel nivå.
Domstolarna är oavhängiga och har inte någon brottsbekämpande funktion
Beträffande påföljderna gäller principerna om proportionalitet mellan brottet och det straffrättsliga ingripandet. Något effekttänkande, exempelvis att påföljden i varje särskilt fall ska ta sikte på att minska risken för fortsatt brottslighet från den dömdes sida, finns det inte rum för inom ramen för en defensiv straffrättspolitik. Domstolarna är oavhängiga och har inte någon brottsbekämpande funktion. I stället är de en viktig del i skyddet för den enskilde mot att bli oskyldigt dömd. I syfte att upprätthålla en hög rättssäkerhet betonas vikten av att det finns ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning, men också betydelsen av att det är åklagaren som har bevisbördan för att brott har begåtts och att beviskravet är högt.
Den som anser att straffrättspolitiken bör vara defensiv intar principiellt hållningen att det i vart fall inte är en huvuduppgift för straffrätten att bidra till att lösa sociala eller samhälleliga problem. Det hindrar inte att man som defensiv straffrättspolitiker kan ha åsikten att straffrätten har en viktig funktion genom att den visar på en genomtänkt och tydligt beskriven moraluppfattning som bör vara styrande för människornas handlande och dessutom syftar till att begränsa handlingar som är oönskade. Att den som har överträtt de i strafflagstiftningen nedlagda normerna får en samhällelig reaktion för sitt brott verkar sammanhållande på befolkningen och ger människor en känsla av att de lever i ett rättvist samhälle där det är viktigt att man sköter sig och är en god samhällsmedlem.
Den som anser att straffrättspolitiken bör vara offensiv tänker mera att det är en straffrättslig uppgift att bidra till att lösa sociala eller samhälleliga problem
Med en offensiv straffrättspolitik förstås att lagstiftaren i stället intar attityden att den huvudsakliga ambitionen inom politikområdet bör vara att med hjälp av straffrätten se till att brottsligheten trycks tillbaka rejält. Den som förespråkar en offensiv straffrättspolitik godtar vanligtvis det mesta av det som kännetecknar den defensiva politiken, såsom kravet på oavhängiga domstolar och på att lagstiftningen och regeltillämpningen ska styras av legalitetsprincipen med allt vad det innebär. Inte heller sådana straffprocessuella frågor som fördelningen av bevisbördan i brottmål eller nivån på beviskravet är typiskt sett särskiljande mellan de olika straffrättspolitiska ståndpunkterna. Attityden att det straffrättsliga systemet ska innehålla olika slags rättssäkerhetsgarantier är också i princip gemensam. Men den som anser att straffrättspolitiken bör vara offensiv tänker mera att det är en straffrättslig uppgift att bidra till att lösa sociala eller samhälleliga problem eller i vart fall att straffrätten med någorlunda framgång kan och bör användas med ett sådant syfte. Brottsprevention är alltså för den offensive straffrättspolitikern det viktigaste ändamålet med det straffrättsliga systemet. Den huvudsakliga kritiken mot straffrätten går därmed ut på att den, så som lagstiftningen är utformad, inte är ett tillräckligt effektivt medel för att uppnå sitt syfte. Därför behöver den på olika sätt förändras.
Typiskt sett höjs repressionsnivån fortlöpande samtidigt som det sker en utvidgning av kriminaliseringen till oaktsamma handlingar och en nedtoning av behovet att beakta olika förmildrande omständigheter eller billighetsskäl
En offensiv straffrättspolitik innebär typiskt sett att brottsofferperspektivet kommer i förgrunden. Brottsoffret behöver ”upprättelse” genom hårdare straff och högre skadestånd. Vidare är avkriminaliseringar svåra att genomföra medan det är betydligt lättare att få till stånd nykriminaliseringar och straffskärpningar. Typiskt sett höjs repressionsnivån fortlöpande samtidigt som det sker en utvidgning av kriminaliseringen till oaktsamma handlingar och en nedtoning av behovet att beakta olika förmildrande omständigheter eller billighetsskäl. Brottmålsprocessen snabbas också på och polisens möjligheter att använda tvångsmedel vidgas. Följden blir att antalet frihetsberövanden ökar liksom längden på frihetsberövandena. Det finns även en tendens till strängare verkställighet och till att beslutsbehörigheter flyttas nedåt i organisationerna.
Man kan nog säga att både individualpreventiva inriktningar — som innebär att fokus när det gäller brottspreventionen läggs på att den enskilde lagöverträdaren inte ska begå brott på nytt — och tydligt allmänpreventivt inriktade system, där syftet att motverka brott genom generell avskräckning är framträdande, är exempel på offensiv straffrättspolitik.
Vad har vi att vänta i framtiden?
Den lagstiftning som har genomförts de senare åren och de lagförslag som har lagts fram talar samstämmigt för att statsmakterna är inriktade på att föra en offensiv straffrättspolitik. Något underlag som visar att en sådan politik sannolikt kommer att pressa tillbaka brottsligheten läggs dock inte fram.
Det kan då nämnas att det i en av Kriminalvården (Forsknings- och utvärderingsenheten) år 2021 framtagen skrift med titeln Kort om straffskärpningar står bl.a. följande.
”Straffets inverkan på återfall i brott efter avtjänat straff varierar i de granskade studierna. Några nordiska studier tyder på att något förlängda straff och att dömas till frivårdspåföljd i viss utsträckning kan minska återfall i brott. I vissa av dessa studier förklaras minskningen som ett resultat av rehabilitering, där intagna har deltagit i behandlingsprogram, missbruksvård eller arbetsmarknadsträning. Det är dock viktigt att belysa att dessa studier enbart undersöker korta fängelsestraff. Inga slutsatser kan därför dras när det gäller effekten på återfall av långa fängelsestraff i den svenska kontexten. [-] Sammanfattningsvis pekar de granskade studierna [-] i olika riktningar. Det är därför svårt att ge ett enkelt svar på vilka effekter straffskärpningar har på brottsligheten. Att studiernas resultat varierar i den utsträckning som de gör innebär dock att effektiviteten av straffskärpningar, utifrån ett brottsbekämpningsperspektiv, kan ifrågasättas. Variationen tyder på att det åtminstone inte går att ensidigt förutsätta att straffskärpningar minskar brottsligheten.”
När man läser detta står det klart att det är viktigt att svara på vissa grundläggande frågeställningar när påföljdssystemet ska förändras:
Vilket är syftet med straffsystemet?
Vilka omständigheter bör styra påföljdsbestämningen i det enskilda fallet?
Vad tror vi oss kunna uppnå genom kriminalisering och utdömande av straffrättsliga påföljder?
Kan vi räkna med att strängare straff leder till en minskning av brottsligheten?
Kommer vi att på ett rimligt sätt kunna ta hand om en betydligt utvidgad fängelsepopulation?
Om vi nu inte godtar de principer för påföljdsbestämning som 1989 års påföljdsreform vilade på, vilka ska vi ersätta dem med?
Finns det vetenskapligt stöd för att en offensiv straffrättspolitik kan bli framgångsrik?
Det blir en uppgift för Straffreformutredningen att svara på bl.a. dessa frågor.
Man får hoppas att utredningen också gör det.
Martin Borgeke
F.d. justitieråd
Den här artikeln bygger på en uppsats i Svensk Juristtidning 2023 s. 857.
Kommentarer är stängda.