Några tankar av Thomas Ekbom.
När vi diskuterar idag om vilka konsekvenser som strängare straff kommer att få är det intressant att gå tillbaka till en text av en av USAs främsta kriminologer, Elliot Currie. Han beskriver i sin bok Crime and Punishment vad som hände i USA under slutet av förra seklet när man låste in fler och fler i fängelse. Tankeväckande.
Jag tror inte dagens regeringsföreträdare har tagit del av Curries beskrivningar.
Currie skriver:
”Under 1970- och 1980-talen försökte ett antal studier beräkna den potentiella invaliditetseffekten av stora ökningar av fängelsestraff. Resultaten var inte uppmuntrande:
En typisk uppskattning var att en fördubbling av antalet fängelseintagna skulle kunna minska de grova anmälda brotten med 10 procent – något mer vid inbrott och rån, mindre för mord och våldtäkter.
Vad som är häpnadsväckande tydligt är att forskningen om något felade på den optimistiska sidan. Antalet fängelseintagna ökade mycket mer. Men det skedde inte någon övergripande minskning av grovt kriminellt våld, och det skedde kraftiga ökningar på många ställen – inklusive många av de platser där flest låstes in. Varje större anmäld brottslighet ökade – driven uppåt av den skrämmande ökningen av ungdomsvåld, som förvandlade våra städer till dödande fält för unga och fattiga just när fler och fler av de unga och fattiga redan satt bakom lås och bom.
En enkel numerisk övning illustrerar gapet mellan experternas ganska dystra förutsägelser och den ännu dystrare historiska verkligheten. På 1970- och 1980-talen beräknade vissa kriminologer att en fördubbling av fångpopulationen kunde minska rapporterade rån med cirka 15 till 18 procent.
Antag att vi tillämpar den förutsägelsen på de verkliga förändringarna under de senaste tjugo åren – en period då vi faktiskt fyrdubblade fångpopulationen. Hade vi i själva verket uppnått en minskning med 18 procent i den rapporterade rånfrekvensen varje gång vi fördubblade antalet fängelser 1976, skulle landets rånfrekvens ha sjunkit från cirka 199 per 100 000 1976 till cirka 110 per 100 000 1995. Istället steg den till 221 per 100 000 eller ungefär dubbelt så mycket som forskningen hade förutspått.”
Currie prioriterar ett antal åtgärder som förebygger brott:
Den första prioriteringen är att satsa seriösa resurser på att förebygga övergrepp och vanvård av barn. Bevisen är övertygande att det är här mycket av de våldsbrott som plågar oss börjar, särskilt de typer av våld vi fruktar mest. Det är viktigt med hembesök, en modell som går tillbaka i USA till artonhundratalet.
Den andra prioriteringen inom brottsförebyggande verksamhet är att utöka och förbättra tidiga insatser för barn med risk för nedsatt kognitiv utveckling, beteendeproblem och tidiga misslyckanden i skolan. Kopplingen mellan dessa problem och senare brottslighet är deprimerande konsekvent.
Den tredje prioriteringen är att investera i program för utsatta ungdomar som bygger upp deras kompetens och håller dem på rätt väg mot högre utbildning eller utbildning. Det är fråga om stark betoning på intensiv färdighetsträning. Det kan vara omfattande utbildning i en mängd olika högteknologiska färdigheter utöver vanlig skolgång och samhällsservicearbete.
Den fjärde prioriteringen inom brottsförebyggande verksamhet är att investera tid och uppmärksamhet på ungdomar som redan har påbörjat en allvarlig brottslig karriär. Att förhindra oroliga ungdomar från att bli kroniska brottslingar genom att tidigt ta itu med vad som i första hand ledde dem in i problem bör vara en avgörande del av alla seriösa förebyggande strategier mot brottslighet. Den mest imponerande av dessa ansträngningar går under namnet multisystemisk terapi. Det handlar om att hantera individuella inlärningsproblem samt bristerna i stödet från samhället.
Kommentarer är stängda.