En vädjan till Justitiekanslern om att utreda statens ekonomiska ansvar

När staten fattar beslut som riskerar att kränka barns mänskliga rättigheter, uppstår inte bara en moralisk och rättslig fråga, utan också en ekonomisk. Varje konventionskränkning enligt Europakonventionen innebär en skyldighet för staten att betala skadestånd. Detta är inte en politisk bedömning, utan en rättslig nödvändighet.

Regeringens förslag att under en femårsperiod möjliggöra frihetsberövande och fängelsestraff för barn i åldern 13–14 år innebär att staten avsiktligt placerar en grupp minderåriga i ett rättsligt experiment. Reformen saknar vetenskapligt stöd för att uppnå sitt uttalade syfte, men innebär samtidigt en väl dokumenterad risk för allvarliga skador på barnens utveckling och psykiska hälsa. Detta innebär att staten inte bara riskerar att orsaka skada, utan att göra det under förhållanden där skadeverkningarna är fullt förutsebara.

Den fråga som hittills inte har analyserats i den offentliga debatten är denna:

Hur stora skadestånd kan staten tvingas betala till dessa barn?

När staten kränker en individs rättigheter enligt konventionen, uppstår en skyldighet att betala skadestånd

Europakonventionen (Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) gäller som svensk lag sedan 1995. När staten kränker en individs rättigheter enligt konventionen, uppstår en skyldighet att betala skadestånd. Detta gäller även när kränkningen har skett med stöd av nationell lag. Detta innebär att varje barn som utsätts för ett frihetsberövande som senare bedöms stå i strid med konventionen har rätt till ekonomisk kompensation. Detta är inte en hypotetisk risk. Det är en rättslig konsekvens.

I den utvärdering av lagstiftningen som enligt förslaget ska genomföras efter försöksperioden, kommer staten själv att pröva om barnens rättigheter har kränkts. Om svaret är ja, innebär detta att staten samtidigt erkänner grunden för skadeståndsansvar. Det innebär att lagstiftningsprojektet i praktiken innehåller ett inbyggt skadeståndsansvar vars omfattning ännu inte har analyserats offentligt.

Ett experiment där staten accepterar framtida skadeståndsansvar

Den föreslagna reformen är uttryckligen tidsbegränsad och ska utvärderas. Detta innebär att staten själv betraktar åtgärden som ett försök, inte som en etablerad och rättsligt säker ordning. Detta får avgörande betydelse för skadeståndsansvaret.
När staten genomför en åtgärd trots att:

• vetenskapligt stöd saknas,
• riskerna för skada är väl kända,
• konventionsrättsliga risker är tydligt identifierade,
• och flertalet remissinstanser har avrått från reformen,

sker detta med fullt medvetande om risken för rättighetskränkningar.

Det innebär att framtida skadestånd inte kan betraktas som oväntade eller oförutsebara. De blir en förutsebar och direkt följd av statens eget beslut. I praktiken innebär detta att staten redan nu accepterar ett framtida ekonomiskt ansvar gentemot de barn som kommer att frihetsberövas.

Skadestånden kan bli betydande

När det gäller barn har Europadomstolen konsekvent betonat deras särskilda sårbarhet, vilket kan påverka skadeståndens storlek

Europadomstolen har i ett stort antal fall utdömt skadestånd till personer som utsatts för konventionsstridiga frihetsberövanden. När det gäller barn har domstolen konsekvent betonat deras särskilda sårbarhet, vilket kan påverka skadeståndens storlek. Om ett stort antal barn frihetsberövas under försöksperioden, kan detta innebära att staten i efterhand tvingas betala skadestånd till varje enskilt barn vars rättigheter kränkts. Den totala ekonomiska exponeringen kan därmed uppgå till mycket betydande belopp. Detta är en direkt följd av Europakonventionens rättssystem.

Ingen har utrett statens ekonomiska ansvar

Det innebär att lagstiftningsprojektet riskerar att genomföras utan att staten ens har analyserat sin egen framtida skadeståndsskyldighet. Detta är anmärkningsvärt.

I andra sammanhang analyserar staten noggrant de ekonomiska konsekvenserna av sina beslut. Här riskerar staten att ådra sig ett potentiellt omfattande skadeståndsansvar gentemot barn utan att denna fråga har utretts.

En vädjan till Justitiekanslern

Mot denna mycket oroande bakgrund uppmanar Tidskrift för Kriminalvård Justitiekanslern att, inom ramen för sitt tillsynsansvar, utreda statens framtida skadeståndsansvar.

Vi väcker frågan att Justitiekanslern särskilt analyserar:

• vilka skadeståndsbelopp staten kan bli skyldig att betala om barns rättigheter kränks under försöksperioden,
• hur många barn som kan komma att omfattas av detta ansvar, samt
• om staten redan nu bör beakta detta ekonomiska ansvar innan reformen genomförs.

En sådan analys är inte ett politiskt ställningstagande. Den är en rättslig och ekonomisk nödvändighet.

Tidskrift för Kriminalvård uppfattar att Justitiekanslern har en särskild roll som statens rättsliga väktare och garant för att staten följer Europakonventionen. Detta ansvar omfattar inte bara att reagera på redan inträffade kränkningar, utan också att identifiera och synliggöra framtida rättsliga och ekonomiska risker.

En rättsstat tar ansvar för konsekvenserna

Om staten genomför detta lagstiftningsprojekt trots kända risker och trots att tunga remissinstanser har avrått, accepterar staten samtidigt risken att i efterhand bli skadeståndsskyldig gentemot de barn vars rättigheter kränkts.

När staten använder barns frihet som medel i ett lagstiftningsförsök uppstår inte bara ett rättsligt ansvar, utan också ett framtida ekonomiskt ansvar. Detta ansvar måste synliggöras innan beslut fattas, inte först när skadan redan har inträffat.

En rättsstat måste också kunna ta ansvar genom att i det här fallet avstå från att experimentera med barn.

För Tidskrift för Kriminalvård

Thomas Ekbom

Chefredaktör