Längre straff, hårdare restriktioner och mindre utrymme för individuella bedömningar håller på att förändra svensk kriminalvård. Det menar advokat Johan Eriksson, som under mer än tre decennier följt människor från häkte till anstalt och ibland genom mycket långa fängelsestraff.
Vid ett videomöte den 18 september 2026 talade han med tidigare och nuvarande kriminalvårdare om humanitet, säkerhet, rehabilitering och risken för att kriminalvård gradvis blir kriminalförvaring.
Johan Eriksson blev advokat 1994 och har sedan dess nästan helt arbetat med brottmål. Han är i dag också ordförande i Sveriges advokatsamfund. Under mötet med Tidskrift för Kriminalvårds krets av tidigare och nuvarande kriminalvårdare återkom han flera gånger till hur mycket förutsättningarna har förändrats under hans yrkesliv.
En av utgångspunkterna var försvarsadvokatens roll.
– Min roll är att se människan bakom brottet, sade Johan Eriksson.
För honom innebär försvararuppdraget inte att försvara själva gärningen. Uppgiften är att se till att varje människa får en rättvis prövning och behandlas humant, även när det gäller mycket allvarliga brott.
Han beskrev detta som ett av de tydligaste måtten på hur en demokrati fungerar.
Humanitet även i de svåraste fallen
Som exempel berättade Johan Eriksson om sitt arbete som försvarare för gärningsmannen bakom attentatet på Drottninggatan.
Klienten satt under mycket sträng bevakning. Lampan i cellen var tänd dygnet runt och två kriminalvårdare övervakade honom kontinuerligt. För att göra situationen uthärdlig ordnade Eriksson bland annat böcker och en schackdator.
Det väckte starka reaktioner.
För Eriksson blev erfarenheten ett exempel på hur svårt det kan vara att skilja mellan människan och brottet.
Han framhöll samtidigt att det svenska rättssamhället visade sin styrka genom att behandla även en person dömd för ett mycket allvarligt terrordåd på ett korrekt och humant sätt.
– Vi gjorde inget mer än att vi var humana, konstaterade han.
Mindre handlingsutrymme i vardagen
En tydlig förändring jämfört med tidigare är, enligt Eriksson, att handlingsutrymmet för den enskilde kriminalvårdaren har minskat.
Förr kunde relativt små insatser göra stor skillnad. Någon som mådde dåligt kunde få lite extra tid. En intagen kunde i vissa situationer få ringa en anhörig. Under en lång rättegång kunde en hamburgare eller en kopp kaffe bli ett sätt att minska stress och skapa en fungerande situation.
Det var inte fråga om stora behandlingsinsatser utan om vardaglig mänsklighet.
– Idag finns inte något sådant utrymme kvar, sade Eriksson.
Han betonade samtidigt att han förstår bakgrunden. Säkerhetskraven är högre i dag och Kriminalvården måste hantera andra typer av risker än tidigare.
Men när verksamheten blir allt mer reglerad finns enligt honom en risk att möjligheten att göra individuella och rimliga bedömningar försvinner.
Hans kritik riktades inte främst mot kriminalvårdarna.
– Jag har inte sett så mycket av elaka kriminalvårdare, sade han.
Problemet finns enligt honom snarare i system, regler, organisatoriska krav och beslut som gradvis blivit strängare.
Ett hårdare häkte
Utvecklingen på häktena oroar honom särskilt.
Möjligheten att träffa advokaten har försämrats, menade han. Kontakten med anhöriga är mer begränsad och restriktionerna kan pågå under mycket långa perioder.
Samtidigt har platsbristen lett till dubbelbeläggning.
Johan Eriksson konstaterade att vissa intagna faktiskt kan uppskatta att få sällskap. För andra kan situationen vara mycket svår.
Att dela en liten cell med en helt okänd människa innebär en kraftig inskränkning av privatlivet. För den som mår psykiskt dåligt kan det bli särskilt påfrestande.
Han berättade att den längsta häktningstid han själv varit med om var två år och tre månader med restriktioner.
– Man blir ju svårt påverkad av en så lång häktestid.
En särskilt tankeväckande utveckling är att försvarsadvokater i vissa situationer inte längre begär att restriktionerna ska hävas under en pågående rättegång.
När åklagaren beslutar om restriktioner kan denne också ge individuella tillstånd till kontakter. När restriktionerna hävs övergår ansvaret till Kriminalvården, och enligt Eriksson kan klientens praktiska möjligheter till kontakt med omvärlden då i vissa fall bli sämre.
– Det blir helt enkelt strängare när Kriminalvården tar över beslutsfattandet. Det är lite sorgligt.
De långvarigt intagna förändras
Johan Eriksson har under många år arbetat med livstidsdömda som ansöker om att få sina straff tidsbestämda.
Därigenom har han kunnat följa människor under mycket långa perioder.
Några av dem har tillbringat större delen av sitt vuxna liv i fängelse.
Hans erfarenhet är att människor förändras.
Efter fem eller sex år kan en process börja, beskrev han. Någon som tidigare förnekat sitt brott kan börja erkänna vad han gjort. Motivation till behandling kan växa fram och deltagandet sker då inte längre bara för att uppfylla Kriminalvårdens krav.
– Då börjar behandlingen bita på de här människorna.
Men då krävs också verksamheter som kan fånga upp den motivationen.
Klosterverksamheten gjorde skillnad
Här var Johan Eriksson särskilt kritisk till att den tidigare klosterverksamheten inom Kriminalvården lagts ned.
– Jag har aldrig någonsin under min yrkeskarriär varit med om någon verksamhet inom Kriminalvården som har varit så effektfull.
Han beskrev hur intagna som deltagit i verksamheten började reflektera över skuld, ansvar och orsakerna bakom sin kriminalitet.
Några började senare stötta andra intagna. Samtalen mellan personer med lång kriminell bakgrund kom att handla om något annat än brott, anstalter och kriminalitet.
De började diskutera hur ett framtida liv i frihet skulle kunna se ut.
För Eriksson är det svårt att förstå varför en verksamhet som han uppfattade som så förändrande avvecklades.
När hoppet försvinner
Den kanske mest allvarliga frågan under samtalet handlade om framtiden.
Vad händer när allt fler människor döms till mycket långa straff?
Vad händer på en anstalt när en ung människa fått livstid och inte upplever att det finns något ytterligare straff som kan drabba honom?
Eriksson beskrev risken för en miljö där människor förlorar hoppet och där progression, permissioner och vägen mot frigivning blir allt svårare att överblicka.
– Jag är rädd att det blir mer kriminalförvaring än kriminalvård.
Han menade att detta också måste betraktas som en säkerhetsfråga.
Folk får inte tappa hoppet. För jag tror också att med människor som tappar hoppet kommer vi att få en mycket farligare miljö inne på anstalterna
En intagen som kan se nästa steg – behandling, permission, utslussning och så småningom frigivning – har något att förlora.
Den som inte längre ser någon väg framåt kan bli betydligt svårare att hantera.
– Folk får inte tappa hoppet. För jag tror också att med människor som tappar hoppet kommer vi att få en mycket farligare miljö inne på anstalterna.
Det gäller, betonade han, både för de intagna och för personalen.
Vad händer när porten öppnas?
Samtalet avslutades också med frågan om frigivningen.
Det är kanske märkligt att den delen ibland får så lite uppmärksamhet. Nästan alla som döms till fängelse ska en dag tillbaka till samhället. Bostad, arbete, missbruk, relationer och möjligheten att skapa nya sociala sammanhang får då avgörande betydelse.
Johan Eriksson pekade på att frivilligorganisationer i dag gör ett viktigt arbete för människor som lämnar kriminaliteten, men uttryckte oro för att kriminalpolitiken fokuserar mer på själva frihetsberövandet än på vad som ska ske därefter.
Det perspektivet blir ännu viktigare när strafftiderna blir längre.
Efter femton eller tjugo år har både människan och samhället förändrats.
Att hålla någon inlåst under den tiden är en sak.
Att skapa förutsättningar för att han eller hon därefter ska kunna leva utan nya brott är något helt annat.
Och kanske var det just där mötets viktigaste fråga fanns:
Vad vill vi att det ska ha hänt med en människa den dag fängelseporten öppnas?
Om svaret bara är att straffet ska vara avtjänat räcker förvaring.
Men om ambitionen också är att färre människor ska begå nya brott och att den dömde ska kunna återvända till samhället i bättre skick, då behövs fortfarande det som finns i myndighetens namn: kriminalvård.
Det finns all anledning att känna oro för Kriminalvårdens möjligheter att bedriva ett framgångsrikt arbete i fängelserna. Svårigheterna bekräftas i Johan Erikssons föredrag. Att låsa in människor utan att förstå att de skadas och kan bli ett problem för brottsoffer när de friges är en ansvarslös handling.
Thomas Ekbom
Chefredaktör
Kommentarer är stängda.