Kriminalvården kan och bör inte ensamt ansvara för alla samhällsproblem relaterade till brott. Advokaten och f d generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg reflekterar här om dagens kriminalpolitik.
När jag tillträdde som generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund den 1 januari 2000 var kriminalpolitik inte den fråga som i första hand diskuterades på ledarsidor, i politiska debatter eller runt middagsborden. Detta har kommit att förändras högst påtagligt, särskilt under de senaste tio åren. Idag är kriminalpolitiken kanske den viktigaste politiska frågan kopplad till problem rörande invandring och integration. Det finns goda skäl tro att den kommer stå högt på den politiska agendan också inför det kommande valet nästa år.
Sverige står inför allvarliga utmaningar när det gäller grov gängkriminalitet med en oroande tillväxt av ungdomsbrottslighet, ofta kopplad till narkotikaförsäljning. Uppklarningsprocenten av det stora antalet skjutningar är oacceptabelt låg. Endast två av tio dödliga skjutningar klaras upp. Det dödliga våldet mellan gängkriminella i Sverige har ökat de senaste fem åren. Detta har också kommit att uppfattas som ett hot mot allmänheten, då våldet i vissa områden utövas i det offentliga rummet. Problemen med gängkriminaliteten är dock inte begränsade till dödsskjutningar.
Den kriminalpolitiska diskussionen i Sverige har kommit att bli starkt polariserad. Denna utveckling inleddes för flera år sedan, trots att brottsligheten då låg på samma nivå som på 1990-talet. En av flera myter som har odlats i debatten och som har skapat en felaktig hotbild är att det dödliga våldet i Sverige har fördubblats de senaste åren. I själva verket låg det genomsnittliga dödliga våldet under 2010-talet lägre än motsvarande siffror från 70-talet och framåt. Dödligt våld har dock ökat väsentligt de senaste åren mellan de kriminella, medan det dödliga våldet i hemmen och på andra platser har minskat. I detta sammanhang är det värt att notera att befolkningen sedan 2000 samtidigt ökat med 15 procent motsvarande 1,4 miljoner människor.
Olyckligt att den kriminalpolitiska debatten har kommit att präglas av allehanda konspirationsteorier
Att peka på dessa omständigheter brukar föranleda påpekanden i stil med att man inte tar problemen på allvar. Frågan har därtill kommit att bli direkt kopplad till invandring och flyktingpolitiken. I det sammanhanget anförs ofta att invandrare är överrepresenterade i brott, vilket är korrekt. De är också överrepresenterade som offer. Och, kan det noteras att invandrares överrepresentation i brott har minskat över tid. Jag tycker det är olyckligt att den kriminalpolitiska debatten har kommit att präglas av allehanda konspirationsteorier inte minst när det gäller BRÅs verksamhet, kombinerad med en ofta grundlös mytbildning.
Kriminalpolitik förtjänar inte att bli föremål för partipolitiska populistiska rallarsvingar, som inte sällan saknar stöd i forskning och empiri. Kriminologi är ett komplicerat forskningsområde som inte kan ses isolerat från frågor om bland annat barnomsorg, skola, socialtjänst och arbetsmarknad. Kriminalpolitik berör alla samhällets områden. Den lämpar sig därför illa för känslostyrda utspel och politiska särintressen. Kriminalpolitik borde inte heller diskuteras i ett vänster-höger perspektiv.
Kriminalpolitik handlar om samspelet mellan straffrätt, straffprocessrätt, tvångsmedel och sociologi. Ytterst handlar det bland annat om att förhindra brott, ge trygghet åt medborgarna, återanpassa förövarna och att ge upprättelse till offren. Staten ger genom lagstiftning uttryck för samhällets syn på hur dessa kriminalpolitiska frågor ska lösas. Synen på allt från preventiva åtgärder till straffets utformning och funktion har dock varierat över tid. De politiska partierna har saknat en konsistent hållning i många av de principiella kriminalpolitiska frågorna. Detta gäller av naturliga skäl i hög grad S och M, vilka som statsbärande partier tvingats till kompromisser och pragmatism.
I det sammanhanget finner jag det anmärkningsvärt att rättspolitiska talespersoner för etablerade partier med anspråk på att vara statsbärande, i sällskap med åklagare i intervjuer, ledartexter och på sociala medier aktivt bejakar det förenklade och polariserade samtalet, samtidigt som evidensbaserad forskning förringas. En namnkunnig chefsåklagare uttryckte i en intervju nyligen saken på följande sätt: ” Jag tror att en del politiker är kvar i gamla ideologier och inte ser hur det ser ut. Det räcker inte längre med att utreda. Vi behöver lagstiftning”. Regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten som presenterades 2018 innefattar emellertid betydande kriminalpolitiska reformer som är svåra att hänföra till ”gamla ideologier”. Det är inte utan att jag är nyfiken på vilka ideologier chefsåklagaren närmare åsyftar.
Vissa av dessa kännetecknas av att de ifrågasätter vedertagna rättsprinciper och att de bryter mot den svenska rättstraditionen
Det har på senare tid, utöver regeringens 34-punktsprogram, lagts fram ett stort antal genomgripande förslag på det kriminalpolitiska området. Vissa av dessa kännetecknas av att de ifrågasätter vedertagna rättsprinciper och att de bryter mot den svenska rättstraditionen. Andra utmanar det kriminalpolitiska systemet. Exemplen är många. SD föreslår bland annat införande av brottsprovokation, sänkt straffmyndighetsålder, möjligheten att pröva unga lagöverträdare som vuxna, slopad preskriptionstid och ett förändrat resningsinstitut. Moderaternas förslag på införande av visitationszoner och vistelseförbud, kraftigt förstärkta möjligheter till avlyssning och övervakning, ökat LVU-omhändertagande för att hindra att barn fostras in i kriminalitet, fördubblat straff vid kriminella uppgörelser, kriminalisering av deltagande i kriminella organisationer, utvisning av gängkriminella genom administrativa beslut, införande av anonyma vittnen, sänkt gräns för häktning av unga och utvidgade möjligheter till husrannsakan är andra exempel härpå.
Det råder en betydande samsyn i Sveriges riksdag i frågor rörande brott och straff såvitt angår statens maktutövning. Det gäller allt ifrån kameraövervakning utan tillståndsplikt, obligatoriska häktningsregler, kronvittnen, förverkande, sänkning av minimigränsen för användandet av hemliga tvångsmedel. Bred enighet tycks även råda i frågor om behovet av generella straffskärpningar, begränsning av straffreduktion, förstärkning av brottsoffrets ställning och förstärkt vittnesskydd.
När rättstryggheten eller de mänskliga rättigheter, som rättssäkerheten ska skydda, åsidosätts är det statens skyldighet att ingripa
En rättsstat ska garantera medborgarna såväl rättstrygghet som rättssäkerhet. När rättstryggheten eller de mänskliga rättigheter, som rättssäkerheten ska skydda, åsidosätts är det statens skyldighet att ingripa. För att åtnjuta legitimitet måste rättsreglerna och rättstillämpningen stämma överens med människors moraluppfattning och inte i första hand uppfattas endast som imperativ till medborgarna. Rätten i en demokratisk rättsstat vilar på en moralisk grund. Moral och rätt lever på sitt sätt i symbios. Moral och rätt är dock inte samma sak. En viktig skillnad på straffrättens område är att rätten vilar på formella regler som är förutsebara och att brott mot reglerna kan sanktioneras systemkonformt.
Regeringsformen föreskriver, som alla vet, att den offentliga makten utgår från folket och att denna makt utövas under lagarna. Detta innebär att det saknas utrymme att frångå gällande regler utan stöd av lag. I avsaknad härav måste gällande lagstiftning följas. Ett bakomliggande syfte är upprätthållandet av allas likhet inför lagen. Härför krävs frånvaro av godtycke i rättstillämpningen. Detta gäller alldeles oavsett hur vidriga man tycker att IS anhängare, terrorister, våldtäktsmän, narkotikalangare eller gängkriminella mördare är. Även den mest förhärdade brottsling ska komma i åtnjutande av rättsstatens skydd. Det gäller såväl den tyska statsledningen under Nürnbergrättegången, som terrorister som, Breivik och Akilov eller för den del dagens gängbrottslingar. När den moderata kommunstyrelsen i Staffanstorp för något år sedan hävdade att vi ska bortse från gällande lagstiftning måste samhället reagera. Det var klokt att moderaternas partiledare tog avstånd från påhittet att neka IS-återvändare stöd och uttalade att lagstiftning gäller också i Staffanstorp, med tillägget att vill man få till stånd en förändring får man ändra lagstiftningen.
Men, så enkelt är det alltså inte. Det räcker nämligen inte med att ändra lagstiftningen och att denna i formell mening är tillkommen på rätt sätt. Det handlar lika mycket om innehållet i de lagar man stiftar. Det är det som skiljer rule of law från det som tyskarna ägnade sig åt under trettiotalet och som den växande skaran autokrater idag tillämpar, nämligen rule by law. Redan Nürnbergprocessen för snart åttio år sedan fastslog detta.
I väggen på den imposanta amerikanska högsta domstolens byggnad finns en inskription hämtad från den engelske filosofen John Locke: ”Wherever law ends – tyranny begins.” Locke var en stark förespråkare för rättsstatens principer. Han har inspirerat många västerländska demokratiers politiska system.
Det är Lagrådets uppgift att pröva om föreslagen lagstiftning överensstämmer med överordnad lagstiftning och om det s.k. beredningskravet är uppfyllt. I flera fall har Lagrådet allvarligt kritiserat och även avstyrkt kriminalpolitiska lagförslag med stark folklig förankring. Lagstiftaren har emellertid i flera fall bortsett från vad Lagrådet anfört. Riksdagen har därtill utfärdat ett stort antal tillkännagivanden på det kriminalpolitiska området.
Ny lagstiftning innefattande utvidgning av det straffbara området har medfört förlängda strafftider med straffskärpningar och höjda minimistraff. Till detta kommer ändringar i domstolsprocessen, innefattande snabbare lagföring, nya ungdomspåföljder, reglerna för villkorlig frigivning, borttagande av straffrabatten för unga m.m. Detta kommer leda till att antalet häktade och intagna på anstalt kommer att öka ytterligare, trots välkommen ny lagstiftning som begränsar häktestiderna. Konsekvensen är bland annat en akut platsbrist på såväl häkten som anstalter. Från 2016 har antalet häktade och på anstalt ökat kraftigt från att ha varit vikande under många år. Den främsta förklaringen härtill var straffskärpningen avseende vapenbrott. Antalet häktade för vapenbrott femfaldigades på ett år från 2017. Beläggningen i häktena har under samma period ökat dramatiskt. Antalet intagna i anstalt har också ökat markant. Även frivården går igenom motsvarande utveckling då fler döms till skyddstillsyn m.m. Det kan i sammanhanget noteras att en ”frivårdsplats” kostar cirka 340 kronor per dag att jämföra med dygnskostnaden för en häktes-anstaltsplats, som uppgår till ca 3 500 kronor motsvarande 1 miljon per plats och år.
Närmare 7 000 av dessa saknar mänsklig kontakt under 22 av dygnets 24 timmar. Mer än en person i veckan försöker begå självmord
Effekterna av denna utveckling är bland annat att dömda med verkställbara domar blir kvar i häkte, att intagna placeras på fel ställe och i fel säkerhetsklass då tillgången på lediga platser ensamt blir styrande, att dubbelbeläggning äger rum, att det återfallsförebyggande arbete väsentligt försvåras, att transportbehovet ökar och försvåras, att underhåll av byggnader m.m. försvåras eller omöjliggörs, att besöksrum och transportutrymmen används som häktesrum och att säkerheten försämras väsentligt vid brand, hot och andra akuta händelser, vilket tydliggjorts under sommaren. I Sverige häktas närmare 10 000 personer årligen. Närmare 7 000 av dessa saknar mänsklig kontakt under 22 av dygnets 24 timmar. Mer än en person i veckan försöker begå självmord. Det är en inte godtagbar utveckling. Denna utveckling är farlig för dem som arbetar inom kriminalvården, liksom för de intagna. Problemet handlar inte bara om kapacitetsbrist och finansiellt underskott inom kriminalvården.
En internationell utblick ger vid handen att cirka tio millioner av världens befolkning befinner sig i häkte eller anstalt. Denna siffra ökar stadigt och i något snabbare takt än befolkningsökningen. Sedan år 2000 har fängelsepopulationen globalt ökat med cirka tjugo procent att jämföra med befolkningsökningen på 18 procent. Kriminalpolitiska beslut, rättsväsendets effektivitet och prioriteringar har varit avgörande för utvecklingen. Straffskärpningar och senareläggning av villkorlig frigivning, liksom ökad migration där utländska medborgare inte omfattas av frivården anses vara förklaringen i många länder där fängelsepopulationen under kort tid ökat dramatiskt. Mest dramatisk har utvecklingen i Australien varit med en ökning av de intagna i anstalt med 79 procent. I Nya Zeeland ökade antalet intagna med 66 procent, i Norge med 51 procent och i Frankrike med 48 procent. Dessa siffror leder till eftertanke.
Strafflagstiftning löser nämligen inte socialt betingade problem
Vad kännetecknar då en framgångsrik kriminalpolitik inom ramen för en rättssäker och effektiv brottsbekämpning? Det primära borde rimligen vara att färre brott begås, vilket kräver adekvata brottsförebyggande åtgärder. Detta ställer krav som går långt längre än utvidgade hemliga tvångsmedel, strängare straff, avskaffande av straffrabatt och lägre straffbarhetsålder. Det hjälper inte heller långsiktigt att införa lagstiftning som strider mot vedertagna rättsprinciper. Att stoppa nyrekryteringen av unga är däremot central. Härför krävs att åtgärder sätts in tidigt, att också mindre allvarlig brottslighet utreds och att lagföring sker, att samarbetet mellan sociala myndigheter och polis förstärks, att erforderliga resurser avsätts till polis, NFC (Nationellt Forensiskt Centrum), skola och sociala myndigheter. Utvecklingen kan även kräva att nya och strängare åtgärder införs än vad vi är vana vid. Tidigare intagna ståndpunkter kan behöva omprövas. Det kan innebära att de allt yngre gärningsmännen kommer att omhändertas under andra former och väsentligt längre än vad som fallet idag. Sådana åtgärder måste dock kombineras med insatser inriktade på de levnadsomständigheter som många brottslingar kommer ifrån. Det kräver bland annat åtgärder som förhindrar trångboddhet. Strafflagstiftning löser nämligen inte socialt betingade problem. Den allt populärare inkapaciteringsteorin som bygger på att låsa in alla etablerade bovar kommer inte att lösa vare sig den aktuella gängkriminaliteten eller grundorsakerna till den allvarliga gängbrottsligheten, som gått ner i åldrarna. Kriminalvården kan och bör inte ensamt ansvara för alla samhällsproblem relaterade till brott.
Anne Ramberg
Advokat och f d generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund
Kommentarer är stängda.