Ett par stödstrumpor med färgade brottskurvor kan säga något om kriminalpolitiken. Kurvorna stiger och sjunker. Trycket består. Om strumpan dessutom dras åt efter varje topp, utan att någonsin kunna lossas, blir liknelsen bli obehagligt träffande dagens kriminalpolitik.
Skjutningarna går upp och ner. Straffpolitiken tycks bara kunna röra sig åt ett håll. När våldet ökar krävs strängare straff. När det minskar kan nedgången tas till intäkt för att skärpningarna fungerar. Och eftersom våldet alltid finns närvarande trots skärpningarna går det alltid att hävda att straffen ännu inte blivit tillräckligt hårda.
En sådan argumentation gör sig oåtkomlig för prövning. Varje utveckling bekräftar samma övertygelse. Vilket resultat skulle då få politikerna att säga: den här straffhöjningen gav för lite, kostade för mycket och bör tas tillbaka?
Det är den fråga som borde stå i centrum. Att en straffskärpning en gång har beslutats kan aldrig vara ett tillräckligt skäl att behålla den. När en ordentlig utvärdering visar att den saknar avsedd effekt måste det finnas politisk förmåga att sänka straffen igen.
Forskningsläget ger goda skäl att ställa det kravet. I den statliga utredningen En straffreform, SOU 2025:66, beskrivs straffskärpningars avskräckande effekter på brottsnivån som begränsade, särskilt när redan långa fängelsestraff förlängs. Risken att upptäckas och lagföras har starkare stöd som avskräckande mekanism. Det är en besvärande utgångspunkt för den som gör längre straff till sitt huvudsakliga trygghetslöfte.
Det betyder inte att varje straffskärpning är bevisat verkningslös. Fängelse kan skydda människor genom att en farlig gärningsperson hålls inlåst. Straff har också till uppgift att uttrycka brottets allvar. Men den ytterligare nyttan av fler fängelseår måste undersökas mer. Att ett frihetsberövande behövs säger i sig ingenting om hur lång tid som är motiverad.
Straffreformens egen utredning anger dessutom att förslagen i första hand utgår från proportionalitet, alltså hur straffet ska svara mot brottets allvar. Den säger samtidigt att det inte går att göra någon mer välgrundad bedömning av hur mycket förslagen kan minska brottsligheten. Den skillnaden måste vara tydlig för medborgarna. Ett politiskt önskemål om hårdare bestraffning behöver diskuteras på sina egna grunder.
Siffran 17 visar storleksordningen på det som står på spel
Prislappen är däremot högst konkret. Utredningen uppskattade att dess förslag skulle öka Kriminalvårdens kostnader med omkring 17 miljarder kronor per år. Beräkningen är grov och avser förslagens konsekvenser, men visar storleksordningen på de resurser som står på spel.
Varje miljard som binds i extra fängelseår har en alternativ användning. Den kunde finansiera stöd till våldsutsatta, traumabehandling, skydd för hotade människor eller hjälp genom en rättsprocess. Den kunde också användas till brottsutredningar och väl utvärderade insatser som förhindrar att barn rekryteras till kriminalitet.
Det är i den meningen som verkningslösa straffhöjningar stjäl resurser från brottsoffren och det brottsförebyggande arbetet. Pengar behöver aldrig ha funnits på en brottsofferjours konto för att en prioritering ska beröva verksamheten möjligheter. Staten väljer vad den finansierar. Om miljarder används utan tillräcklig nytta går andra möjligheter förlorade.
Även stödet och det förebyggande arbetet ska naturligtvis granskas. Just därför behövs jämförelsen: vilka åtgärder ger mest skydd, återhämtning och minskad risk för nya brott för pengarna?
Den politiska obalansen är lätt att förstå. Den som föreslår en straffskärpning kan framträda som handlingskraftig. Den som vill avskaffa en misslyckad skärpning riskerar att anklagas för att svika brottsoffren. Då blir det säkrare att fortsätta betala än att erkänna att en åtgärd inte fungerade.
Men ett brottsofferperspektiv måste rymma mer än längden på gärningspersonens straff. Det måste också rymma den utsattas möjlighet att få vård, skydd, ekonomisk upprättelse och ett fungerande vardagsliv – det som brottsoffren efterfrågar och alltid blir snuvade på. Därtill kommer ansvaret för dem som annars blir morgondagens brottsoffer ogenomtänkt kriminalpolitik.
Större straffskärpningar bör därför följas av oberoende utvärderingar med tydliga tidsgränser. Redan vid beslutet ska politikerna ange vad åtgärden förväntas åstadkomma och hur resultatet ska bedömas. Visar utvärderingen att nyttan uteblir eller är för liten i förhållande till kostnaden, ska en sänkning av straffnivån vara ett verkligt alternativ.
En politik som kräver ansvar av andra måste också kunna ta ansvar för sina egna misslyckanden.
En fallande brottskurva är inte ensam ett skäl att sänka straffen, lika lite som en stigande kurva ensam bevisar behovet av att höja dem. Det avgörande är vad åtgärderna faktiskt bidrar med. En politik som kräver ansvar av andra måste också kunna ta ansvar för sina egna misslyckanden.
Stödstrumpan heter trots allt stödstrumpa. Syftet är att hjälpa. En kriminalpolitik som bara förmår öka trycket riskerar att tappa just den uppgiften. När dyra straffskärpningar inte gör människor tryggare måste vi kunna lossa greppet och använda pengarna där de gör större nytta. Brottsoffren har rätt att kräva det.
Frans Schlyter
Källunderlag
(Skrolla fram till sidan och få en fylligare beskrivning av forskningen.)
SOU 2025:66, En straffreform, del 2, avsnitt 4.6.2, s. 428–429. Forskningsläget om avskräckning.
SOU 2025:66, En straffreform, del 4, sammanfattningen s. 60 och avsnitt 16.3, s. 1823–1825. Kostnadsbedömning, brottsförebyggande effekter och proportionalitet.
Kommentarer är stängda.