– men vad ska kriminalvården åstadkomma?

Kriminalvården genomgår en expansion utan historisk motsvarighet i modern tid. Nya anstalter planeras, befintliga anläggningar byggs ut och allt fler människor förväntas avtjäna allt längre straff.

Att det behövs fler platser på kort sikt ifrågasätts knappast av något av de fyra partier som hittills svarat på Svenska Fångvårdssällskapets enkät. Däremot finns betydande skillnader i synen på vad expansionen ska leda till och hur resultatet ska mätas.

Fler platser eller bättre resultat?

Sverigedemokraterna ger det mest direkta svaret: utbyggnaden ska leda till många fler platser, vilket enligt partiet är ett resultat i sig. På längre sikt ska framgången bedömas genom färre brottsoffer, minskat skjutvapenvåld, färre bedrägerier mot äldre och minskad återfallsrisk.

Socialdemokraterna betonar att kapaciteten måste vara tillräcklig för att Kriminalvården ska kunna fullgöra sitt uppdrag utan överbeläggning. Partiet efterlyser ett tydligare politiskt ledarskap för att expansionen ska kunna genomföras i den takt som krävs.

Miljöpartiet vill att utbyggnaden bedöms utifrån betydligt fler kvalitetsmått än antalet platser. Partiet nämner minskade återfall, färre hot- och våldsincidenter, bättre arbetsmiljö och bättre möjligheter för intagna att lämna kriminaliteten. MP vill också minska trycket på anstalterna genom elektronisk övervakning när det är lämpligt.

Vänsterpartiet uttrycker framför allt oro. En snabb expansion kan enligt partiet leda till att kvaliteten i de rehabiliterande insatserna försämras och att återfallen därmed ökar.

Svaren visar två olika synsätt. Det ena utgår från kapacitetsbristen: staten måste först säkerställa att det finns tillräckligt många platser. Det andra utgår från kriminalvårdens innehåll: en plats som saknar utbildning, behandling och meningsfull verksamhet kan inte automatiskt betraktas som ett lyckat kriminalpolitiskt resultat.

Risken för ett nytt ”straffverk”

Socialdemokraterna varnar uttryckligen för att Kriminalvården kan utvecklas till ett ”straffverk” som främst ägnar sig åt förvaring. I en överbelagd miljö med låg personaltäthet kan destruktiva normer, radikalisering och kriminalitet få större utrymme.

Även MP och V beskriver expansionen som ett möjligt hot mot rehabiliteringen. När fler platser snabbt ska bemannas kan det bli svårt att rekrytera och behålla erfaren personal. Behandlingsprogram, undervisning, arbetsdrift och frigivningsförberedelser riskerar då att trängas undan av akuta säkerhets- och bemanningsproblem.

SD betonar å sin sida både samhällsskyddet och målet att den dömde efter straffet ska kunna leva ett hederligt liv. Partiets svar visar därmed att fler platser och rehabilitering inte uppfattas som motsatser. Den avgörande frågan blir dock vilka resurser som följer med själva byggandet.

Psykiatrisk vård får inte bero på anstaltsplatsen

Samtliga fyra partier ser brister i den psykologiska och psykiatriska vården för personer i kriminalvård.

SD vill ge Kriminalvården ett uttryckligt sjukvårdsuppdrag och tillföra resurser för psykiatrisk och annan medicinsk behandling. Partiet framhåller att vården för intagna ska fungera lika bra som för andra medborgare.

S betonar behovet av en sammanhållen vårdkedja från anstalt till frivård och vidare till samhällets ordinarie vård. Personer med beroendesjukdom, neuropsykiatriska tillstånd eller samsjuklighet får inte lämnas mellan olika huvudmän.

MP lyfter behovet av utbildad personal och tillräcklig personaltäthet för att behandling ska kunna genomföras. V framhåller att möjligheterna till behandling varierar och att samarbetet mellan Kriminalvården och hälso- och sjukvården måste förbättras.

Partiernas svar ligger här förhållandevis nära varandra. Problemen handlar mindre om politisk oenighet om målet och mer om ansvarsfördelning, resurser och praktisk genomförandekraft.

Fängelse eller rättspsykiatrisk vård?

Större skillnader framträder när partierna tar ställning till personer med allvarliga psykiska störningar som döms till fängelse.

Socialdemokraterna anser i grunden att dagens lagstiftning är väl avvägd. Fängelse får användas när någon begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning, men endast när det finns synnerliga skäl.

SD överlåter bedömningen till medicinsk expertis och domstolarna. Partiet betonar samtidigt behovet av särskilda avdelningar inom Kriminalvården för intagna med omfattande psykisk problematik.

MP och V vill gå längre. Miljöpartiet anser att begreppet allvarlig psykisk störning kan vara alltför snävt knutet till psykotiska tillstånd och vill se över kriterierna för rättspsykiatrisk vård.

Vänsterpartiet beskriver det som ett stort problem att personer med svår psykisk störning placeras i fängelse där vårdmöjligheterna är sämre. Partiet vill att fler personer som både är svårt psykiskt sjuka och farliga ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

När det gäller rättspsykiatrins organisation vill både SD och S se ett tydligare statligt ansvar. MP och V lägger större vikt vid att utvidga den grupp som kan bli föremål för rättspsykiatrisk vård.

Vad bör mätas?

Kriminalvårdens expansion kommer ofta att redovisas i antal färdigställda platser. Det är ett begripligt men otillräckligt mått.

En mer heltäckande redovisning skulle också behöva omfatta:

– beläggningsgrad och förekomst av dubbelbeläggning,
– personaltäthet och personalomsättning,
– deltagande i behandling, utbildning och arbete,
– tillgång till hälso- och sjukvård,
– hot och våld mot personal och intagna,
– användningen av avskildhet,
– återfall efter frigivning,
– bostad, arbete och vårdkontakt efter strafftiden.