Ett Tid(ö)sdokument oktober 2022

I Tidöavtalet tar avsnitten om kriminalitet och migration mer än hälften av utrymmet. Den kriminalpolitiska projektplanen innehåller ett 30-tal reformer som ska utredas eller genomföras direkt. Samtliga reformer innebär kriminaliseringar, straffskärpningar eller utvidgningar av tvångsmedel.

Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi reflekterar kring ett tidsdokument.

Bland de reformer som ska genomföras kan nämnas:

• Utvisning av säkerhetshot
• Dubbla straff för gängkriminella
• Visitationszoner
• Anonyma vittnen
• Vistelseförbud
• Kriminalisering av deltagande i kriminella gäng
• Lägre gräns för obligatorisk häktning
• Avskaffad straffreduktion för 18–20-åringar
• Hemliga tvångsåtgärder mot barn under 15 år
• Sänkt straffmyndighetsålder
• Skärpta straff för vålds- och sexualbrott
• Minskade möjligheter till alternativ till fängelse
• Avskaffande av dagens form av mängdrabatt
• Avskaffande av villkorlig frigivning 
• Kriminalisering av rymning
• Inskränkning av rätten till permission 
• Utvisning på grund av bristande vandel. 

De närmare skälen för dessa reformer kommer att framgå först av utredningar och propositioner. Reformförslagen kan dock redan nu kommenteras kort vad gäller inverkan på rättssäkerhet, brottsprevention, unga lagöverträdare och fängelsebeläggning. 

Rättssäkerhet 

Flera av reformerna gäller gängrelaterad brottslighet. Polisen ska få större möjlighet till kontroll, ingrepp ska kunna ske utan misstanke och gängkriminella ska få högre straff. En central fråga är hur det bestäms att någon tillhör ett kriminellt gäng. Kanske är det möjligt i fall av motorcykelgäng när deltagarna bär västar med tydliga emblem. I en undersökning som genomfördes av Brå med unga män dömda för skjutningar och mord, förnekade de intervjuade genomgående att de tillhörde något gäng. Det var möjligt att tala om tillfälliga konstellationer eller löst sammansatta och föränderliga nätverk men knappast om maffialiknande, hårt sammansvetsade grupper.

Kopierat ur Tidöavtalet:
Utred en möjlighet att utvisa en utländsk medborgares på grund av bristande vandel
Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen. En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel.

Utvisning ska kunna ske av personer som saknar svenskt medborgarskap. Bristande vandel, dvs. dåligt levnadssätt utan att det nödvändigtvis är brottsligt, kommer att vara ett utvisningsskäl. Existerande terroristlagstiftning ger möjlighet till utvisning vid blotta misstanken. Efter att Ulf Kristersson benämnt skjutningar som ”inhemsk terrorism” ska personer som kan kopplas till organiserad brottslighet kunna utvisas utan att ha dömts för brott. Terroristbrott definieras genom att de är systemhotande. Då allt fler brott i den politiska retoriken betecknas som hot mot samhällssystemet eller demokratin, kan utrymmet för utvisning enbart på grund av misstanke om brott förväntas bli ganska stort.

Brottspreventiva effekter

Under de senaste åtta åren har ett 60-tal propositioner presenterats med lagförslag om kriminaliseringar, straffskärpningar och utvidgning av tvångsmedel. Detta har gjorts under socialdemokratiska/miljöpartistiska och socialdemokratiska regeringar. Utvidgningen av straff- och tvångslag har skett i samråd med oppositionen som varit i majoritet i riksdagen och som genom så kallade tillkännagivanden kunnat ställa krav på regeringen. Flera av dessa lagändringar har gällt den gängrelaterade brottsligheten. Någon effekt går ännu inte att utläsa, och 2022 kommer att sluta med en all time high för dödsskjutningar.  

Att döma av svensk, nordisk och internationell forskning ger straffskärpningar inte någon effekt i form av minskad brottslighet

De enda förslagen i Tidöavtalet för att komma tillrätta med skjutningarna och annan brottslighet är att skärpa straffen ännu mer. Kanske hade medborgarna kunnat vänta sig någon utvärdering av effekterna av den omfattande lagstiftningen. Att döma av svensk, nordisk och internationell forskning ger straffskärpningar inte någon effekt i form av minskad brottslighet. 

Effekten av kriminaliseringarna, straffskärpningar och ekonomiska satsningar på mäns våld mot kvinnor har aldrig utvärderats

I regeringsförklaringen sägs: ”I decennier har det dödliga våldet mot kvinnor försummats…. Att stoppa mäns våld mot kvinnor handlar om att bekämpa grova brott”. Följaktligen ska straffen skärpas för vålds- och sexualbrott. Sedan ett kvartssekel tillbaka har över ett dussin propositioner lagts fram som på olika sätt berör våld mot kvinnor. Antalet motioner i riksdagen om brottsoffer, som i allt väsentligt handlar om mäns våld mot kvinnor, har flerfaldigats. Stora medel har ställts till myndigheternas förfogande för att bekämpa dödligt våld mot kvinnor. Det kan alltså diskuteras om våld mot kvinnor har försummats. Vad som försummats är dock klart. Effekten av kriminaliseringarna, straffskärpningar och ekonomiska satsningar på mäns våld mot kvinnor har aldrig utvärderats. 

Effekterna för unga lagöverträdare

Flera av reformerna riktar in sig på barn och unga som nu ska straffas mera. Straffreduktionen avskaffas för alla brott begångna av personer 18 till 20 år och ska utredas för dem under 18 år. Straffreduktionen har redan tagits bort för allvarligare brott. En tung kritik från remissinstanserna ledde till att reduktionen behölls för de mindre allvarliga brotten. Förväntar sig regeringen nu att remissinstanserna kommer att ändra sig? Brottsligheten minskar för övrigt redan i denna åldersgrupp – trots straffreduktion.

Om huvudresultatet är att längre fängelsestraff inte minskar brottsligheten, så visar forskningen att fängelse för unga riskerar öka brottsligheten

Möjligheten att omvandla korta fängelsestraff till icke frihetsberövande påföljder ska minska. Detta kommer att innebära att fler unga hamnar i fängelse. Effekten kommer att förstärkas av att straffreduktionen tas bort. Om huvudresultatet är att längre fängelsestraff inte minskar brottsligheten, så visar forskningen att fängelse för unga riskerar öka brottsligheten. 

En sänkning av straffmyndighetsåldern ska utredas. Denna utredning behöver dock inte göras. Den har nyligen genomförts i Danmark. Forskningen erbjöds ett naturligt experiment sedan det högerpopulistiska Dansk Folkeparti tvingade regeringen att sänka straffmyndighetsåldern. Resultatet blev ökat återfall bland lagförda 14-åringar.

Fängelsebeläggning

Ett dussin av reformerna kommer att bidra till att antalet i fängelse ökar. En reform som kan komma att få stor betydelse är den att fängelsepresumtionen avskaffas. Vid kortare fängelsestraff ska domstolen i dag överväga om alternativa, icke frihetsberövande straff kan väljas. Vilken effekten här blir i praktiken är förstås omöjligt att veta men några siffror kan ges. 2021 utdömdes 7 550 fängelsestraff upp till sex månader. Samma år utdömdes, utöver böter, 20 000 domar där alternativ till fängelse användes i form av skyddstillsyn, samhällstjänst, villkorlig dom m.m. Potentialen att skicka fler till fängelse är alltså stor.

Ett avskaffande av den villkorliga frigivningen skulle alltså innebära att fångpopulationen ökade med nära en en tredjedel

Den största effekten på fängelsebeläggningen kommer antagligen bli avskaffandet av den villkorliga frigivningen. Den inträffar nu regelmässigt efter två tredjedelar av tiden. Ett avskaffande skulle alltså innebära att fångpopulationen ökade med nära en en tredjedel. 

Vad detta blir i praktiken återstår att se. Gott uppförande ska kunna innebära villkorlig frigivning men tidigast efter att tre fjärdedelar av straffet avtjänats. Här uppstår frågan hur det goda uppförandet ska fastställas. Vilka kommer kriterierna att vara? För övrigt tyder inget på att gott uppförande under anstaltstiden skulle minska risken för återfall. 

Vid ett straff om fyra år kommer det att kunna röra sig om ett års frihetsberövande som fastställs utanför domstol

Rättssäkerheten kan ifrågasättas också i en ytterligare mening. Vid utdömande av även korta frihetsstraff i domstol deltar domare, åklagare och advokat, och allmänheten har insyn genom den offentliga rättegången. Nu kommer tjänstemän inom Kriminalvården att avgöra fängelsestraffets längd. Vid ett straff om fyra år kommer det att kunna röra sig om ett års frihetsberövande som fastställs utanför domstol. 

Kriminalvården har gjort en prognos för utvecklingen av fängelsebeläggningen mellan 2020 och 2030. Den beräknades då stiga med 50 procent. Med Tidöavtalet kommer denna prognos att behöva justeras avsevärt. Bara avskaffandet av den villkorliga frigivningen kan, som nämnts, leda till en höjning med en tredjedel. En fördubbling av fångpopulationen fram till 2030 är knappast en överdriven skattning. 

En osvensk kriminalpolitisk utveckling

I slutet av 2010-talet hade Sverige 60 fångar, inkl. häktade, per 100 000. Endast tre länder i Europa utanför det gamla kommunistblocket, alla nordiska, hade färre människor i fängelse. Med en fördubbling skulle bara två länder ligga högre. Sverige lämnar nu den nordiska gruppen. Vårt internationella rykte som ett föregångsland inom kriminalvård överges. Denna kriminalpolitiska utveckling är osvensk.

Henrik Tham

Professor emeritus i kriminologi