– innan ett dyrt misstag blir permanent
Varningarna fanns redan från början. Ändå drevs projektet vidare. Nu betalar Sverige för tomma fängelseplatser och Estland stoppar en stor del av de intagna som Kriminalvården vill skicka och justitieministern har kallats till riksdagens justitieutskott.
Men det finns en ännu viktigare fråga än kostnaderna och den låga beläggningen: Hur kunde ett så principiellt ingrepp i svensk straffverkställighet genomföras trots de invändningar som framfördes av juridisk sakkunskap? När regeringen bestämde sig för att låta svenska fängelsestraff verkställas i Estland presenterades lösningen som pragmatisk. Kriminalvården hade akut platsbrist. Estland hade tomma celler. Sverige kunde hyra dem billigare än det kostade att skapa motsvarande kapacitet hemma. Det lät enkelt. Det var det aldrig.
Problemet har nämligen aldrig i första hand varit om Tartu-fängelset är tillräckligt modernt, rent eller välskött. Det finns inget som tyder på att de fysiska förhållandena i den estniska anstalten skulle vara oacceptabla. Estland är medlem i EU och Europarådet och Tartu är en modern anstalt.
Ändå kom den politiska diskussionen märkligt ofta att kretsa kring just detta.
Socialdemokratiska företrädare reste till Estland för att besöka anstalten innan partiet slutligen gav sitt stöd till projektet. I den efterföljande debatten framhölls den goda standarden, den välutbildade personalen och att lokalerna motsvarade vad man kunde förvänta sig av svensk kriminalvård. Det blev nästan som om den avgörande frågan var hur cellerna såg ut.
Men den verkligt principiella frågan handlade inte om färgen på väggarna. Den handlade om vem som skulle utöva makten över människor som dömts av svenska domstolar, vilket lands lag som skulle styra verkställigheten och om Sverige för att lösa en egen kapacitetskris skulle överlåta myndighetsutövning över svenska intagna till en främmande stat.
Lagrådets varning var ovanligt tydlig
Lagrådet formulerade invändningen med sällsynt skärpa. Det finns inget absolut juridiskt hinder mot att svenska fängelsestraff verkställs utomlands. Men den ”grundläggande och självklara normalordningen i en rättsstat” är att verkställigheten sker i den stat där lagföringen skett. Undantag kan finnas. Brist på anstaltsplatser är enligt Lagrådet inte ett sådant skäl.
Det är svårt att komma mycket närmare en principiell varning från landets högsta juridiska granskningsinstans. Regeringen gick vidare ändå. Och Socialdemokraterna, som tidigare motsatt sig planerna, valde till slut att medverka till den kvalificerade majoritet som krävdes.
Ansvaret för Estlandsprojektet kan därför inte reduceras till en konflikt mellan regering och opposition. Tidöpartierna drev fram modellen. Socialdemokraterna gjorde det möjligt att genomföra den.
Det är svårt att inte se ett drag av politiskt förakt för sakkunskap i en process där de principiella invändningarna reducerades samtidigt som den politiska diskussionen kom att handla om att Tartu var en modern och välskött anstalt. Det var aldrig huvudfrågan.
Sverige överlämnade myndighetsutövning
Den slutliga konstruktionen är dessutom betydligt mer långtgående än den modell som först diskuterades.
I den ursprungliga departementspromemorian Hyra anstaltsplatser utomlands var utgångspunkten att svensk verkställighetslagstiftning skulle tillämpas och att verksamheten huvudsakligen skulle bemannas med svensk personal. Så blev det inte.
Estländsk kriminalvård ansvarar för själva verkställigheten. Estländsk verkställighetslagstiftning gäller i betydande delar. Anstalten bemannas huvudsakligen av estländsk personal och bevakningen sköts av beväpnade vakter.
Riksdagen godkände den 3 juni 2026 inte bara avtalet. Den godkände också att svenska rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning överlåts till Estland.
Detta är den principiella kärnan i frågan.
Det betyder inte att arrangemanget automatiskt är grundlagsstridigt eller konventionsstridigt. Riksdagen har fattat de beslut som den konstitutionella ordningen kräver. Men det gör beslutet desto mer anmärkningsvärt.
Sverige har skapat en ordning där människor dömda av svenska domstolar kan placeras under en annan stats kriminalvård och i betydande delar under en annan stats lagar
För att hantera en kapacitetsbrist som ytterst är resultatet av svensk kriminalpolitik och svensk kriminalvårdsplanering har Sverige skapat en ordning där människor dömda av svenska domstolar kan placeras under en annan stats kriminalvård och i betydande delar under en annan stats lagar. Det borde ha krävt en betydligt större principiell diskussion än den som fördes.
Konventionsfrågorna försvann inte
Till detta kommer de individuella rättigheterna. En intagen kan ha små barn i Sverige. Kontakten kan redan vara skör. En placering i Tartu gör ett fysiskt besök betydligt mer komplicerat och kostsamt. Europakonventionens skydd för privat- och familjeliv upphör inte vid fängelseporten. Barnkonventionen kräver dessutom att barnets bästa beaktas och att barnets rätt till kontakt med en frihetsberövad förälder vägs in.
Det går inte att säga att verkställighet i Estland generellt strider mot dessa konventioner. Men vid varje placering måste Kriminalvården göra en individuell bedömning av bland annat familjeliv, barn, vårdbehov, återanpassning och andra personliga förhållanden. Platsbrist är inget universalargument som sätter individuella rättigheter ur spel.
Sedan kom verkligheten
Nu har de principiella problemen fått sällskap av ett mycket praktiskt problem. Det är svårt att hitta tillräckligt många intagna som både Sverige och Estland accepterar för placering i Tartu.
Estland har rätt att pröva vilka personer landet tar emot. Bland de första 37 personer som Sverige ville överföra stoppades mer än hälften. Personer med koppling till kriminella nätverk eller radikalisering hör till dem som Estland inte vill ta emot. Samtidigt måste Kriminalvården från svensk sida ta hänsyn till vårdbehov, familjeanknytning, sysselsättning, frigivningsplanering och andra individuella omständigheter. Målgruppen krymper alltså från två håll.
I mitten av september fanns bara 15 svenska intagna i Tartu. Senare hade antalet enligt Expressens granskning stigit till 23, trots att planen varit omkring 100 svenska intagna vid utgången av september.
Kriminalvårdens egen projektledning har enligt samma rapportering bedömt att omkring 70–80 procent av det aktuella urvalet skulle kunna falla bort om Estlands säkerhetsbedömningar fortsatte på samma sätt. Detta borde inte förvåna någon. Ju fler rättsliga, sociala och säkerhetsmässiga hänsyn som måste tas, desto mindre blir gruppen som faktiskt kan skickas.
Och kostnaden tickar
Samtidigt betalar Sverige för kapacitet som inte används. Under den första tolvmånadersperioden ska Sverige betala en fast summa på 22,95 miljoner euro. Därefter är den fasta årsavgiften 30,6 miljoner euro, motsvarande kapacitet för 300 intagna, oavsett om platserna används eller inte. Vid full beläggning beräknade regeringen årskostnaden till omkring 654 miljoner kronor. Därtill kommer svenska kostnader för bland annat transporter och utsänd personal.
Det argument som användes från början, att en estländsk plats skulle vara billigare än en svensk, blir därför allt mindre relevant. En billig fängelseplats som inte kan användas är inte billig. Om Sverige betalar stora fasta belopp för hundratals platser men bara kan placera några tiotal personer där måste hela kalkylen göras om.
Detta är också ett misslyckande för det politiska systemet
Estlandsprojektet bör därför inte bara granskas som ett ekonomiskt misslyckande. Det bör granskas som ett exempel på hur svensk kriminalpolitik under senare år har kommit att bedrivas.
Invändningar behandlas som hinder som ska passeras snarare än kunskap som borde påverka själva politiken
Först fattas beslut som kraftigt ökar behovet av fängelseplatser. När Kriminalvårdens kapacitet inte räcker söks extraordinära lösningar. När sakkunniga pekar på principiella och rättsliga problem behandlas invändningarna som hinder som ska passeras snarare än kunskap som borde påverka själva politiken. Och när politiker därefter reser till Tartu tycks frågan nästan reduceras till om anstalten ser tillräckligt bra ut. Det är en farlig ordning.
Experter och juridiska granskningsorgan finns inte för att ge politiska beslut en sista kvalitetsstämpel. Deras uppgift är ibland just att säga att en politiskt lockande lösning har konsekvenser som politiken inte har tänkt igenom. Att lyssna på sådan kritik är en central del av en rättsstat.
Varför fortsätta?
Det finns en välkänd mekanism i stora politiska projekt. När mycket prestige och pengar redan investerats börjar själva investeringen användas som argument för att fortsätta. Men redan nedlagda kostnader kan inte återvinnas genom nya kostnader.
Frågan bör därför inte vara hur Sverige snabbast möjligt kan fylla Tartu för att få kalkylen att se bättre ut. Frågan är om projektet fortfarande fyller sitt syfte.
Om Estland av säkerhetsskäl stoppar stora delar av den grupp Sverige vill placera där, samtidigt som svenska rättsliga och humanitära hänsyn begränsar vilka andra som kan skickas, och Sverige därför betalar stora fasta belopp för kapacitet som inte används, finns det mycket lite kvar av projektets ursprungliga rationalitet.
Avtalet kan sägas upp
Sverige är inte bundet att fortsätta under hela den planerade perioden. Avtalets artikel 61 ger båda staterna rätt att säga upp avtalet. Det upphör tolv månader efter att den andra staten fått underrättelsen och avvecklingen ska då planeras. Estlands samtycke krävs alltså inte.
På svensk sida måste de konstitutionella reglerna naturligtvis följas. Ett regeringsbeslut krävs och frågan om riksdagens medverkan får bedömas enligt regeringsformen. Men den folkrättsliga vägen ut finns. Sedan den 17 september leds Sverige dessutom av en övergångsregering. Den bör inte fatta ett så långtgående och politiskt kontroversiellt beslut om frågan kan lämnas till en regering med ett nytt parlamentariskt mandat. Däremot finns ingen anledning att vänta med granskningen.
Regering och riksdag bör nu kräva en fullständig redovisning av kostnaderna, beläggningen, bortfallet vid den svenska respektive estländska prövningen och de rättsliga problem som hittills uppstått. Ingen intagen bör skickas till Tartu bara för att höja beläggningsgraden.
Ett projekt som bör avvecklas
Estlandsprojektet skapades som lösning på en akut platsbrist. Nu visar det sig att lösningen både är principiellt problematisk, praktiskt svår att använda och ekonomiskt allt svårare att försvara. Men kanske finns här också en viktigare lärdom.
Svensk kriminalpolitik kan inte bedrivas genom att först fatta långtgående politiska beslut och därefter betrakta juridisk sakkunskap, kriminalvårdsexpertis och andra invändningar som störningsmoment på vägen mot genomförandet. Att Tartu-fängelset är modernt förändrar inte den saken. Frågan var aldrig om estniska fängelseväggar håller svensk standard.
Frågan var om Sverige, för att lösa en självskapad kapacitetskris, borde överlåta verkställigheten av svenska fängelsestraff och myndighetsutövning över svenska intagna till en annan stat. Lagrådet varnade för det principiella steget. Politiken tog det ändå. Både Tidöpartierna och Socialdemokraterna bär ansvar för att det blev möjligt.
Nu när också de praktiska och ekonomiska problemen blivit uppenbara finns det ingen anledning att låta prestige göra misstaget permanent. Vägen ut finns redan i avtalet. Artikel 61.
Pelle Granström
F.d. anstaltschef och ledamot i Europarådets Anti-tortyrkommitté.
Frans Schlyter
F.d. utredare på Kriminalvårdens Huvudkontor
Att läsa:
Här finns den svenska originaltexten i regeringens dokument: Regeringens dokument med avtalet – se Artikel 61 s. 333.
Kommentarer är stängda.