Erkänn brottet och få ett kortare straff!

Det här är ett förslag till en ny kriminalpolitik som istället för kreativa nya brottsrubriceringar och straffhöjningar vill möjliggöra straffsänkningar. Det är ett förslag för att få fler brott uppklarade och att brottsutsattas behov tas på allvar.
Genom straffsänkningar och ett minskande fångtal frigörs resurser till brottsutsatta och när antalet fångar minskar ges kriminalvården bättre förutsättningar fullgöra ett av sina uppdrag, att förebygga fortsatt brottslighet.

Tänk om möjligheten för att få ett kortare straff grundas på om gärningspersonen erkänt brottet och berättat hela sanningen, lagt alla korten på bordet.

Tänk om fokus när ett brott har begåtts ligger på att den som utsatts för brott så fort som möjligt ska må bra igen.

Frans Schlyter, Tidskrift för Kriminalvård skriver.

Dramaturgin vid ett brott: 

En misstänkt gärningsperson grips, förhörs, begärs häktad och nekar till brott.

Gärningspersonen har på goda grunder uppfattningen att det är bäst att neka till allt eller bara vara tyst. Den outtalade förhoppningen är att bli frigiven eller åtminstone få ett kortare straff. Den massivt inpräntade uppfattningen är att det lönar sig att inte erkänna.

Fokus i rättsprocessen måste flyttas från gärningspersonen till den som utsatts för brott.

Vad har den som utsatts för brott för behov?

Till slut vill jag erfara en känsla av upprättelse

Den brottsutsatte vill veta varför drabbades just jag av denna kränkning.

Vad är det som har hänt? Jag vill veta allt om brottet för att i framtiden slippa grubbla kring olika detaljer om vad som hände. Jag vill veta hela händelseförloppet med alla plågsamma detaljer för att slippa spekulera och kunna börja sörja och bearbeta brottet.

Jag vill få den egna upplevelsen verifierad av gärningspersonen.
Jag vill ha gärningspersonens hela berättelse och min verklighetsbild bekräftad.

Jag vill ha händelsen noggrant dokumenterad av samhället så att jag senare vid behov kan få svar på mina frågor och att andra kan ta del av vad jag utsatts för.

Jag vill veta vad det finns för garantier att jag inte drabbas en gång till och hur gärningspersonen ska agera framöver för att sluta med brott så ingen annan drabbas.

Jag vill veta vilken hjälp jag kommer att få för att kunna må bra igen och hur jag får stöd i försoningsprocessen så att jag kan lägga brottet bakom mig.

Jag vill garanteras vård av samhället för att möta mina akuta problem och eventuellt framtida behov av t.ex psykologhjälp för att slippa bli ett brottsoffer med bristande livskvalitet.

Jag vill ha en kontaktperson inom vården som kan följa min väg mot att må bra igen  föreslå lämpliga behandlingar.

Jag vill att att staten utan krångel förskotterar hela den utdömda symboliska gottgörelsen.

Jag vill ha hjälp av en försäkringskunnig vad gäller olika försäkringar.

Till slut vill jag erfara en känsla av upprättelse.

Vad mer kan behövas för att den brottsutsatte åter ska må bra igen?

Om jag t.ex. drabbats av ett inbrott i min bostad och bostaden känns otrygg, smutsig och obeboelig bör jag kunna få psykologstöd för att om möjligt acceptera det jag varit utsatt för och leva vidare i bostaden eller få hjälp med att byta bostad och alla flyttkostnader betalda. 

Den som blivit utsatt för våld i nära relationer kan ha svårt lämna en relation av ekonomiska skäl. Tänk om det fanns resurser att underlätta ett ekonomiskt oberoende för den drabbade.

Att brottet klaras upp är det viktigaste för den som utsatts för brott. 

Brottsutsatta måste förvandlas från, att vara den som genom vittnesmål ger gärningspersonen så strängt straff som möjligt för att sedan glömmas bort, till att bli den som ges huvudrollen i processen där alla möjligheter att få brottet uppklarat och en snabb försoningsprocess prövas. 

Det borde löna sig genom att straffet fängelse sätts ner väsentligt för gärningspersonen att medverka till en bra medlings- och försoningsprocess som den brottsutsatte är nöjd med.

Alla brott behöver inte slutföras vid en traditionell rättegång.

Deltagande i en reparationsprocess med medlare helt utanför rättegångssalen har prövats med kontrollgrupp.

Om brottsutsatta och gärningspersoner kan mötas i en reparerande process vet vi från forskning att den brottsutsattes hämndkänslor minskar radikalt. Relationsvåld har kunnat repareras med lite kvarvarande hämndbegär hos den våldsutsatte (10%) trots att brottet inte slutförts vid en rättegång. Hos en kontrollgrupp utan reparerande möten och med sedvanlig rättegång fanns däremot hämndbegäret kvar hos 45% av de våldsutsatta. Rättegångar av traditionellt slag verkar inte alltid vara den bästa lösningen om man värnar om offren summerade kriminologiprofessor Lawrence W Sherman på en föreläsning under Criminology Symposium i Stockholm 2008. 

Våld i t.ex. nära relationer verkar kunna lösas bättre för den våldsutsatte vid en medlings- och försoningsprocess helt utanför rättegångssalen. Det finns säkert andra brott där en medlingsprocess utanför rättssalen kan räcka för att den brottsutsatte ska återfå tilliten till samhällets institutioner.

En medlings- och försoningsprocess verkar alltså även minska hämndkänslorna. Hur många brott är det inte som enbart är hämnd för tidigare oförrätter? 

En rättsprocess med fler yrkeskategorier inblandade

Det här förslaget är ett annat sätt att tänka kring brott och innebär att staten avsäger sig en del av monopolet till processen. Andra yrkesgrupper än jurister kan komma att påverka utgången. Rättsprocessen skulle något återgå till landskapslagarnas tid. 

På medeltiden var fokus ett annat. I Visby Stadslag stadgas i Kapitel 36 ” Om dem som bliva gripne på färsk gärning”:

”Varder en man gripen på färsk gärning i dråp, den har förverkat sitt liv, om han ej kan förlika sig med den dödes nästa fränder, om de är närvarande; …”

På den tiden var rättssystemet huvudsakligen upplagt som en förhandling mellan gärningspersonens släkt och den brottsutsattes släkt. Under medeltiden togs förhandlingen först över av kyrkan och sedan tog staten över allt. Rättsprocessen är idag uteslutande en sak mellan gärningspersonen och staten.

Ett förslag med en mängd hinder

Det här förslaget blir förmodligen svårt att en ens ge en chans i ett samhällsklimat som verkar helt besatt av lusten att straffa och halvblint för brottsutsattas behov. Uppfinningsrikedomen vad gäller att hitta sätt förlänga tiden i fängelse verkar vara outtömlig. Längre straff saluförs som avskräckning från att göra brott, samhällsskydd genom inkapacitering, en stärkt upprättelse för brottsutsatta eller att kriminalvården behöver mer tid för de intagna.
Längre fängelsestraff intecknar för framtiden miljarder att gå till kontraproduktiv inlåsning i en brottshögskola istället för att sättas undan till brottsutsattas framtida behov.

Hur ser framtiden ut?

Kan det gå att efterlikna lite av den försoningsprocess som äger rum i Rwanda efter folkmorden och i Sydafrika efter apartheid?

Kommer juristerna acceptera att en del av makten överförs till andra yrkesgrupper? Går det att acceptera en förändrad rättsprocess där brottsutsattas behov sätts främst och tar tillvara deras innersta längtan? Kan det gå att efterlikna lite av den försoningsprocess som äger rum i Rwanda efter folkmorden och i Sydafrika efter apartheid? Där är fokus att sanningen om vad som hänt ska komma fram och att staten/gärningspersonen ska erkänna brottet. Eller kommer juristerna hävda att rättssäkerheten och likabehandling inför lagen gör att allt måste vara som det varit sedan det då humana cellfängelset infördes.
Det finns säkerligen brott som inte friktionsfritt passar för en försoningsprocess. 

Men tänk om en ändring av rättsprocessen mot reparativ rättvisa med medling och försoning skulle leda till att många gärningspersoner träder fram och erkänner brott och att tilliten till samhällets förmåga att göra gott stärks. Många brottsutsatta slipper utvecklas till brottsoffer med ett livslångt lidande som följd. Vi borde kunna formulera en annan berättelse för framsteg istället för återvändsgränden straffhöjningar. Vilken lättnad för de brottsutsatta det skulle innebära!

Frans Schlyter

Pensionerad kriminalvårdare som arbetat med utveckling av verksamhetsinnehållet i kriminalvården.
Webbredaktör för TfK.

Artikel finns även att läsa i Magasinet Para§raf