2040, proportionalitet och den stat som ska bära straffreformen

Under några dagar har en omfattande förändring av svensk straffrätt kommit att beskrivas som ett val mellan två ord: ”omedelbart” och ”2040”.

Problemet är inte om den ena sidan har rätt och den andra fel, utan att flera frågor pressas ihop till en.

Syftet är att skilja mellan sådant som den politiska debatten har gjort till en och samma fråga: lagens ikraftträdande, Kriminalvårdens kapacitet, straffets olika syften och reformens ännu okända framtida effekter. Det är inte Kriminalvårdens 2040-bedömning som ifrågasätts. Tvärtom bör den tas på största allvar. Myndigheten bedömer att plats- och personalbehovet till följd av bland annat reformförslagen kan omhändertas tidigast 2040.

2040 är Kriminalvårdens bästa samlade prognos utifrån den information och de antaganden de haft. Men en kvalificerad kapacitetsprognos är inte ett juridiskt ikraftträdandedatum. Möjligheten att låta en lag börja gälla tidigare är inte heller samma sak som att staten kan bära dess fulla konsekvenser.

Skillnader som nästan har försvunnit ur debatten.

Vad är egentligen 2040?

Riksdagen har beslutat om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Reformen innehåller betydligt mer än det som i den politiska debatten kallas ”mängdrabatten”: villkorligt fängelse, förändrat påföljdsval, en annan användning av straffskalorna, nya regler för straffmätning vid flera brott och ändrade strafflindringsgrunder. Lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Redan ordet ”mängdrabatt” är olyckligt. Det låter som om det fanns ett neutralt fullpris för varje brott och en rabatt som kan tas bort. Det som faktiskt regleras är hur flera brotts straffvärden ska vägas samman till ett gemensamt och proportionerligt straff.

Dagens modell innebär att tillkommande brott får avtagande genomslag. Den nya ordningen flyttar utgångspunkten mot det sammanlagda straffvärdet och ska ge ytterligare brott större betydelse. Men inte heller den nya modellen ersätter domstolen med en miniräknare. En samlad proportionalitetsbedömning måste fortfarande göras.

Tänk tio brott som vart och ett har ett straffvärde på tre månader. Ren addition ger trettio månader. Men följer det därav att trettio månader är det enda ”riktiga” straffet och att allt därunder är rabatt?

Nej. Det är proportionalitet.

Tio brott är naturligtvis mer än ett. Men hur mycket mer är ett rättsligt och normativt ställningstagande, inte en matematisk naturlag. Ordet ”mängdrabatt” smugglar därför in slutsatsen att full addition är normalpriset innan frågan ens har prövats.

Man ändrar inte straffmätningen och går vidare i livet

Får fler brott större genomslag i det samlade straffet ökar strafftiderna. När människor sitter längre byggs fångpopulationen upp över tid. Personer som annars hade frigivits finns kvar samtidigt som nya dömda kommer in.

Regeringssidan har därför en relevant poäng i att hela belastningen inte uppstår första dagen. Om ett straff som tidigare varit fem år i stället blir åtta behövs inte de tre extra åren under år ett.

Men år sex kommer. Sedan år sju och åtta.

Samtidigt träffar andra straffskärpningar, ändrade regler om villkorlig frigivning och andra reformer samma kriminalvård. De flyttar knappast tidpunkten för när det fulla kapacitetsbehovet kan bäras närmare nutid; de är själva delar av den samlade belastningen.

Regeringens underlag framhåller också att brottsutveckling, domstolstillämpning och andra lagändringar gör konsekvenserna svåra att bedöma.

Kostnaden gör detta konkret. Regeringens underlag har beräknat omkring 36,5 miljarder kronor i ökade årliga kostnader för Kriminalvården, därtill kostnader för polis, åklagare och domstolar. Samtidigt betonas stora osäkerheter.

Vad ska staten åstadkomma med straffet?

Här blir ”hård” och ”mjuk” kriminalpolitik dåliga kategorier.

Straff kan motiveras av proportionalitet och klander: en allvarligare gärning ska mötas av en strängare reaktion. Det kan motiveras av samhällsskydd genom inkapacitering: den som är frihetsberövad kan under tiden inte på samma sätt begå brott ute i samhället. Kriminalvården har samtidigt ett uttryckligt återfallsförebyggande och återanpassande uppdrag.

Dessa mål är legitima, men de är inte samma sak och behöver inte peka åt samma håll.

Längre straff kan anses mer proportionerligt även om den ytterligare preventiva effekten är liten. Inkapacitering ger samhällsskydd under verkställigheten utan att automatiskt förändra det som producerade brottsligheten eller vad som händer efter frigivningen. Behandling, utbildning och rehabilitering försöker i stället förändra framtida återfallsrisk.

Därför spelar marginalen roll. Det finns ingen självklar anledning att anta att det femte eller åttonde extra fängelseåret förebygger lika mycket ytterligare brott som det första. Om rehabilitering och återanpassning lyckas bör den framtida risken dessutom kunna förändras. Minskar risken, minskar också den möjliga marginalnyttan av ytterligare inkapacitering, medan kostnaden består.

Det betyder inte att långa straff generellt är fel. Fem år kan i ett fall vara otillräckligt och i ett annat oproportionerligt långt. Straffets längd ensam säger varken hur proportionerligt eller preventivt träffsäkert det är.

När samhällsskydd och prevention får motivera allt längre frihetsberövanden uppstår därför en mer principiell fråga: straffar staten den begångna gärningen eller den framtida risk som tillskrivs individen?

Gärningen, individen och statens makt

Straffrätten utgår från en styrkt gärning: vad har personen gjort, hur allvarlig var gärningen och vilken reaktion är proportionerlig?

Ju mer samhällsskydd mot framtida risk får bära argumentet, desto mer flyttas blicken mot individen: vad kan personen tänkas göra framöver och hur länge behöver samhället skyddas?

Båda kan vara relevanta, men är inte identiska. Riskbedömningar kan vara värdefulla för behandling, tillsyn och stöd. De ger inte säker kunskap om vad en viss människa kommer att göra om fem eller åtta år.

Det spelar roll eftersom staten befinner sig i en fundamental maktasymmetri gentemot individen. Med Webers klassiska beskrivning som utgångspunkt gör staten anspråk på monopolet på legitim fysisk tvångsmakt. Staten kan beröva en människa hennes frihet.

Den makten ställer särskilda krav på återhållsamhet och motivering. Återhållsamhet betyder inte mildhet: ett mycket allvarligt brott kan motivera ett mycket långt straff. Men ju mer ingripande påföljden är och ju mer den motiveras av antaganden om framtiden, desto starkare bör kraven vara på proportionalitet, kunskapsunderlag och tydligt syfte.

Den finita staten och de okända följderna

Kriminalvårdens kapacitetsprognos handlar därför inte bara om celler. Myndigheten har pekat på personal, arbetsmiljö, säkerhet och möjligheten att bedriva ändamålsenlig och återfallsförebyggande kriminalvård. Fler platser är inte automatiskt detsamma som fungerande kriminalvård.

Staten är finit. Pengar, personal, byggkapacitet, utbildningsplatser och organisatorisk uppmärksamhet är begränsade. Om stora resurser binds i längre frihetsberövanden får det konsekvenser både inom Kriminalvården och i andra delar av staten.

Om Sverige bör välja en högre nivå av frihetsberövande än jämförbara europeiska länder är en legitim men annan normativ fråga. Här är poängen att ett sådant val måste förstås som ett långsiktigt resurs- och kapacitetsåtagande, inte bara som en ändring av en paragraf.

Ett varaktigt högre frihetsberövande är också något mer. Om staten medvetet väljer att hålla fler människor frihetsberövade och under längre tid förskjuts tyngdpunkten i dess sätt att möta brottslighet. Mer av statens resurser och tvångsmakt binds till inkapacitering och verkställighet. Det behöver inte vara fel, men det bör beskrivas som den kriminalpolitiska förändring det är, inte som en teknisk följd av att en ”rabatt” tagits bort. Exakt vilka följder detta får vet vi inte.

Vi vet inte hur domstolarna kommer att tillämpa de nya reglerna i tusentals framtida mål, hur snabbt fångpopulationen byggs upp när flera reformer samverkar eller hur snabbt Kriminalvården kan rekrytera och behålla personal. Vi vet inte heller vilken kvalitet verksamheten kan upprätthålla under expansionen, vilka ytterligare reformer som tillkommer eller vilka långsiktiga brottsförebyggande effekter paketet får.

Politik innebär alltid beslut under osäkerhet. Men osäkerhet bör redovisas som osäkerhet. En prognos bör inte bli ett säkert datum. En politisk ambition bör inte bli ett bevis på genomförbarhet. En förväntad preventiv effekt bör inte beskrivas som om den redan vore observerad.

Det är detta 2040 borde handla om

Kriminalvårdens 2040-bedömning behöver inte underkännas. Den behöver läsas rätt.

Den visar hur omfattande det framtida kapacitetsanspråket bedöms kunna bli. Den säger inte när varje enskild bestämmelse kan träda i kraft, än mindre exakt vad reformen slutligen kostar eller vilka effekter den får på återfall och brottslighet.

På motsvarande sätt är ”omedelbart” en politisk ambition, inte en färdig kapacitetsanalys.

Den verkliga frågan är större än vem som kan säga ”2040” eller ”nu” med störst eftertryck. Den handlar om vilken straffrättslig ordning Sverige håller på att bygga, vilka mål staten vill prioritera och hur de ska vägas mot varandra.

Proportionalitet. Samhällsskydd. Inkapacitering. Rehabilitering. Minskad återfallsbrottslighet. Rättsstatlig återhållsamhet.

Det är därför den politiska bilden av en ”mängdrabatt” som bara kan slås av eller på leder fel.

Kanske är den viktigaste frågan efter omröstningen därför inte när politikerna säger att reformen ska vara klar, utan vad de faktiskt vet om den ordning de beslutat att bygga och vad de ännu inte vet.

Jan Fröderberg

J. E. Fröderberg har akademisk bakgrund inom statsvetenskap, kriminologi och förvaltningsrätt och studerar som oberoende frågor inom kriminalpolitik, brottsprevention och offentlig styrning