Det är torsdag den 11 juli 2024, för dagen talar Stella Österling på radion i Sommar i P1. Hon har delvis spenderat sin tonårstid på de särskilda ungdomshemmen som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS) och på andra HVB-institutioner. Hon berättar med all tydlighet hur samhällsvården, och särskilt SiS, har stora bekymmer gällande differentiering av ungdomarna, personal utan adekvat utbildning, frånvaro av passande vård och behandling samt maktmissbruk och våld.
Delar av det som Stella Österling berör i sitt Sommarprat har också blivit belyst i forskningsstudier, till exempel personalens syn på våld och frånvaro av behandling (Andersson, 2022; Henriksen et al 2023).
I forskningen gällande institutionsvård för barn och unga har det ofta fokuserats på tre delar:
1. Fokus på den placerade ungdomen – vem är han/hon? Varför placeras han/hon? Vilka problem finns?
2. Hur är vårdens innehåll organiserat?
3. Resultatet av placeringen.
På så sätt vet vi förhållandevis mycket vad gäller institutionsvården. Vi vet bland annat att det är den mest ingripande insatsen (Sallnäs, 2019), att problemtyngda ungdomsgrupper placeras ihop (Andersson Vogel, 2012), att det finns en risk för skador och sjukdomar som uppstår genom åtgärder som vidtagits i vården, så kallade iatrogena effekter (Dishion et al. 1999), att andra behandlingsalternativ ger till synes bättre resultat (Gutterswijk et al 2020; Strijbosch et al. 2015) samt att det är förenat med att flera livsområden i vuxen ålder är sämre än normalpopulationen (Forsman & Jackisch 2022; Kääriälä & Hiilamo, 2017). Vi vet också att det på olika sätt förekommer våld på de särskilda ungdomshemmen (Andersson, 2021) samt att personalen ofta inte har den utbildning som krävs (Pålsson et al 2023).
Ändamålet med institutionsvård är att i ett professionellt sammanhang ge barn och ungdomar en trygg miljö att vistas i samt att i de flesta fall bidra med behandling så att deras liv utvecklas i positiv riktning.
Ändamålet med institutionsvård är att i ett professionellt sammanhang ge barn och ungdomar en trygg miljö att vistas i samt att i de flesta fall bidra med behandling så att deras liv utvecklas i positiv riktning. I Sverige finns en mer tveksam inställning till institutionsvård i jämförelse med andra länder, som t.ex. USA och England (Whittaker et al., 2016, 2023).
Med ovan nämnda ändamålsriktning är det därför aningen prekärt att ta del av Riksrevisionens senaste granskning (2024) av SiS. Där pekar de bland annat på att SiS inte har förutsättningar att kunna leverera en effektiv vård och behandling samt att SiS inte säkerställer att ungdomarnas vård och behandling håller en hög och jämn kvalitet. Detta förkroppsligas också genom Stella Österlings berättelse i Sommar i P1. Men hur kommer det sig att dessa till synes strukturella missförhållandena kan fortskrida? I linje med Stella Österlings berättelse har forskare, IVO, Riksrevisionen, Stadskontoret, JO, Barnrättsorganisationer och SKR under lång tid pekat på de, många gånger, uppenbara missförhållanden som flera av de särskilda ungdomshemmen personifieras av.
Samhällsvården för barn och unga är för tillfället under omvandling: Det pågår en mängd olika utredningar som berör samhällsvården för barn och unga, vilka kommer att påverka dess framtida utformning. Det handlar till exempel om SOU 2023:66 För barn och unga i samhällsvård (publicerad hösten 2023), Ds 2023:20 Utökade befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem (delvis genomförd), Dir. 2024:18 Kommittédirektiv Stärkt trygghet och säkerhet för barn och unga i hem för vård eller boende, Dir. 2024:13 Kommittédirektiv En reform av den statliga barn- och ungdomsvården för en trygg och kvalitativ vård, SOU 2023:44 En översyn av regleringen om frihetsberövande påföljder för unga (publicerad 2023) och SOU 2023:40 Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen (publicerad 2023).
Utifrån dessa pågående, och delvis genomförda, utredningar går det att skönja en trend. Det handlar om att regeringen går mot mer retributiva och tvångsmässiga åtgärder, och däri syns en tydligare åtskillnad mellan vård, behandling och straff. Det finns också en strävan att den öppna institutionsvården (HVB) bör närma sig hur de särskilda ungdomshemmen struktureras genom att möjliggöra för personalen att använda olika typer av restriktioner. Denna potentiella förändring återspeglar en rörelse mot striktare åtgärder, även för frivilligt placerade barn. När det gäller den statlig ungdomsvård är det svårt att identifiera en tydlig riktning för hur den kommer att organiseras, förutom en tydligare åtskillnad mellan de som dömts för brott och de som placerats på grund av vårdbehov. Men delvis är det redan nu möjligt att urskilja att en striktare och mer rigid inställning implementeras när det gäller ungdomars kontakt med omvärlden.
Bortom alla utredningar pekas det i forskningen på att alldeles oavsett hur institutionsvården struktureras är nyckelfaktorerna hur
1. kategoriseringen/differentieringen av placerade ungdomar går till,
2. vilken utbildning personalen har samt vilken fortsatt utbildning personalen erhåller från arbetsplatsen och
3. vilken form av stöd personalen får, t.ex. i form av handledning (Anglin & Hederson, 2024).
Därtill menar Whittaker et al (2023) att det inte är ett lätt jobb, och det skulle kunna argumenteras att det främsta arbetsverktyget för personal inom institutionsvård är personalens personlighet och hur de hanterar sina egna känslor. Även om arbetet förutsätter specifika personliga egenskaper är det svårt att utföra arbetet utan en kvalificerad utbildning som bl. a. innehåller teorier relaterade till barns utveckling, kliniska uttryck för trauma, samtalstekniker och ramverk för familjerelationer. Burns och Emond (2023) pekar också på vikten av att skapa bärande relationer och säkra (trygga) miljöer.
Jag skulle utöver detta peka på att institutionsvården först och främst behöver betraktas som en viktig del av samhällsvården för barn och unga (dvs. en del av vårdkedjan) för att insatsen ska anses värd att satsa på. Det vill säga att det bör ske en förflyttning från ”last resort”-begreppet.
Om institutionsvård ska ha en chans att vara framgångsrik utifrån rådande kunskapsläge (Leipoldt et al. 2022; Bergström et al. 2018), bör en placering:
- Vara så kort som möjligt
- Genomföras i små grupper
- Fokusera på aspekterna som bygger gott socialt klimat
- Bestå av intensiva insatser av välutbildad personal och
- Efterföljas av en kraftfull eftervård
Personalen bör tränas i att utgå från ett terapeutiskt förhållningssätt i det dagliga arbetet (t.ex. fokus på allians och relationsskapande) (Santos et al. 2023; Whittaker et al. 2016).
“No Harm” – om andra insatser finns, vilka bedöms mer adekvata, ska de tillhandahållas framför institutionsplacering.
Peter Andersson
Lektor i socialt arbete, Stockholms universitet, institutionen för socialt arbete
Leg. Psykoterapeut, Psykoanalytiker (IPA)
Faktaruta:
Hur ser fältet ut vad gäller den svenska institutionsvården för barn och unga?
År 2022 fick 26 500 barn och unga någon gång under året en heldygnsinsats. Hälften var under 15 år och hälften 16–20 år, marginellt var det fler pojkar än flickor som hade en heldygnplacering under året. Den vanligaste placeringsformen var familjehem. År 2022 var 19 200 barn och unga placerade i familjehem. Den näst vanligaste placeringsformen, med 23 procent av alla placeringar, var på hem för vård eller boende (HVB), 6 100 barn och unga var placerade på HVB under 2022. Under 2022 hade drygt 1 100 barn och unga en placering på särskilt ungdomshem enligt 12§ LVU, motsvarande siffra för föregående år var något lägre. Bland dessa var 67 procent pojkar och 33 procent flickor. Socialstyrelsen, 2023.
Statliga utredningar:
SOU 2023: 66 För barn och unga i samhällsvård (publicerad hösten 2023)
Ds 2023:20 Utökade befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem (delvis genomförd)
Dir. 2024:18 Kommittédirektiv Stärkt trygghet och säkerhet för barn och unga i hem för vård eller boende
Dir. 2024:13 Kommittédirektiv En reform av den statliga barn- och ungdomsvården för en trygg och kvalitativ vård
SOU 2023:40 Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen (publicerad 2023)
Referenser
Andersson, P. (2021). Hot, våld och emotionellt arbete på de särskilda ungdomshemmen. (Doctoral dissertation, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet).
Andersson, P. (2022). Yrkeserfarenheter av våld och emotionella strategier. Röster från personalen på de särskilda ungdomshemmen. Socialvetenskaplig tidskrift, 29(2), 151-171.
Andersson Vogel, M. (2012). Särskilda ungdomshem och vårdkedjor om ungdomar, kön, klass och etnicitet. Stockholm: Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.
Anglin, J. P., & Henderson, B. B. (2024). A Critical Dialogue on Residential Care for Children and Youth: What We Really Know and Questions of Quality. Residential Treatment for Children & Youth, 41(2), 135-151.
Bergström, M., Munthe, C., Wirtberg, I., Sundell, K., Åström, T., Håkansson, K., … & Jonsson, A. K. (2018). Treatment Foster Care Oregon for seriously delinquent adolescents: A systematic review and assessment including economic and ethical aspects.
Burns, A., & Emond, R. (2023). Everyday Care: What Helps Adults Help Children in Residential Childcare?. Youth, 3(4), 1301-1316.
Dishion, T. J., McCord, J., & Poulin, F. (1999) When interventions harm. American Psychologist, 54(9), 755-764.
Forsman, H., & Jackisch, J. (2022). Cumulative childhood adversity and long-term educational outcomes in individuals with out-of-home care experience: do multiples matter for a population defined by adversity?. The British Journal of Social Work, 52(5), 2495-2514.
Gutterswijk, R. V., Kuiper, C. H., Lautan, N., Kunst, E. G., van der Horst, F. C., Stams, G. J. J., & Prinzie, P. (2020). The outcome of non-residential youth care compared to residential youth care. Children and Youth Services Review, 113, 104950.
Henriksen, A. K., Nolbeck, K., Enell, S., Vogel, M. A., & Andersson, P. (2023). Treatment in the context of confinement: understanding the barriers and possibilities for facilitating change in at-risk youth. Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 110(3), 312-331.
Kääriälä, A., & Hiilamo, H. (2017). Children in out-of-home care as young adults: A systematic review of outcomes in the Nordic countries. Children and Youth services review, 79, 107-114.
Leipoldt, J. D., Harder, A. T., Kayed, N. S., Knorth, E. J., & Rimehaug, T. (2022). The mediating role of social climate in the association of youth and residential service characteristics and quality of life. American Journal of Orthopsychiatry, 92(2), 203.
Pålsson, D., Andersson, P., Shanks, E., & Wiklund, S. (2023). A professional field? Educational attainments, gender and age among staff in Swedish residential care. Residential Treatment for Children & Youth, 40(4), 497-516.
Sallnäs, M. (2019). Institutionsvård för barn och unga. I Andersson, G., Sjöblom, Y., Höjer, I., & Sallnäs, M. (Red.), När samhället träder in, (251–275). Lund: Studentlitteratur.
Santos, L., Miguel, R. R., do Rosário Pinheiro, M., & Rijo, D. (2023). Fostering emotional and mental health in residential youth care facilities: A systematic review of programs targeted to care workers. Children and Youth Services Review, 106839.
Strijbosch, E. L. L., Huijs, J. A. M., Stams, G. J. J. M., Wissink, I. B., Van der Helm, G. H. P., De Swart, J. J. W., & Van der Veen, Z. (2015). The outcome of institutional youth care compared to non-institutional youth care for children of primary school age and early adolescence. Children and Youth Services Review, 58, 208-218
Whittaker, J. K., Holmes, L., del Valle, J. F., Ainsworth, F., Andreassen, T., Anglin, J., … & Zeira, A. (2016). Therapeutic residential care for children and youth: A consensus statement of the international work group on therapeutic residential care. Residential treatment for children & youth, 33(2), 89-106.
Whittaker K.J., Holmes, L., del Valle J.F., & James, S. (red.) (2023). Revitalizing Residential Care for Children and Youth. Cross-national Trends and Challenges. Oxford University Press: Oxford.
Kommentarer är stängda.