All forskning om kriminalpolitik berättar att det är farligt nu. Samtidigt finns det många faktorer som gör att vi förnekar det uppenbara hotet.
Efter att kriminalpopulism dominerade valrörelsen i Sverige förra hösten befinner vi oss i en kris. Tvingas vi därmed till förståelse? Nja, förnekelse och ignorans är inte omedelbart kopplat till konkreta upplevelser, utan är även ideologi-, intresse- och identitetsproducerade, vilket gör det hela lite mer komplicerat.
Makthavare och medborgare tenderar att ignorera det faktum att Sveriges kriminalpolitik är helt otillräcklig för att uppnå uppsatta mål. Vi i de rika länderna, som samtidigt skapar brottslighetens problem har inte förmågan att göra något åt dem.
Regeringspartierna distanserar sig kollektivt från information om brottslighetens orsaker och lämpliga motåtgärder genom emotionella normer, samtal och uppmärksamhet invecklad i kulturella och ekonomiska strukturer.
Människor i Sverige är helt enkelt alltför dåligt tränade i att reflektera över rehabilitering, så vi tränger bort den genom att förskjuta krisen till framtiden.
Vi måste ta upp rehabilitering i vardagliga konversationer om vädret och inkludera Kriminalvårdens hotade möjligheter som del i samhällsplaneringen.
Under tiden ska Kriminalvården försöka rehabilitera med upp till tio intagna i varje litet utrymme.
Vi lever farligt om vi inte gör det.
Thomas Ekbom
Chefredaktör TfK
Kommentarer är stängda.