En debatt har utbrutit i SvD angående lämpligheten av att Sverige förhyr fängelseplatser i andra europeiska länder i syfte att lätta på det beläggningstryck som för närvarande finns i det svenska kriminalvårdssystemet.
Debatten har närmast kommit att kretsa kring frågan om svenska fängelser är bäst inrättade i ett Europaperspektiv eller ej. Företrädare för Centerstudenterna höjer ett varningens finger för att svenska påföljder verkställs i undermåliga anstalter i Europa. Adam Danieli, Timbro, förklarar att genom en internationalisering skulle Sverige dra nytta av bättre fungerande system.
Danieli vågar till och med utlova att väntetiderna skulle minska, liksom återfallen.
Debattörerna för en debatt om Påvens skägg. Vilken faktabas eller erfarenhetsbakgrund som debattörerna bygger sina respektive argument på är oklart. Sverige har utifrån uppgifter i media sonderat möjligheterna att ingå avtal med Estland om att ianspråkta esternas lediga kapacitet i deras fängelsesystem. Estland är det land i Europa som sannolikt har det byggnadsmässigt modernaste fängelserna. Behandlingen av de intagna i Estniska fängelser är underkastad samma tillsyn som övriga fängelsesystem av Europarådets medlemsstater. Det estniska systemet har definitivt ett företräde jämfört med det svenska – det har ledig kapacitet till skillnad från det svenska med sin 140%-iga överbeläggning.
Danieli förklarar för läsekretsen att det svenska fängelsesystemet är inrotat (utan närmare specifikation). Han har en föreställning om att andra fängelsesystem i Europa – till skillnad till det svenska – förmår att hålla brottsaktiva åtskilda från varandra och därigenom bryter nätverk och försvårar kontakten med andra kriminella. Han ser därigenom stora möjligheter!
Teser byggda på illusioner
Danieli har sett något som jag inte fått se – trots att jag verkat i det svenska och ett antal icke-svenska fängelsesystem sedan 1976. Jag kan bara konstatera att Danieli torde bygga sina teser på illusioner – i alla fall inte på någon verklighetsförankring.
Frågan som debattörerna borde ställa sig är: Hur kommer det sig att det svenska fängelsesystemet har en sådan accelererande överbeläggning f.n.? I vilken utsträckning spelar en ökad användning av fängelsepåföljder en roll, förlängningen och introduktion av ett stort antal fängelsepåföljder samt generella regelförändringar beträffande verkställigheten av fängelse? Vilka är effekterna på kriminalitetsnivån i Sverige av dessa grepp? Finns överhuvudtaget ledig fängelsekapacitet i Europa för att täcka de svenska behoven? – Estland kan sannolikt endast bistå med ett marginellt tillskott.
Metoden är att likna vid att försöka hantera en läckande båt utan att göra något åt läckan och istället försöka göra båten större
Att inte ha insikten att tillflödet är av betydelse och enbart visa intresse för att desperat skapa nya utrymmen för detsamma är inte den klokaste lösningen på överbeläggningsproblemet. Metoden är att likna vid att försöka hantera en läckande båt utan att göra något åt läckan och istället försöka göra båten större.
Kostnaderna per capita för de frihetsberövade må sjunka (liksom båten), men totalkostnaden för det svenska fängelsesystemet kommer att uppgå till en ökning om 40 miljarder/år 2033 – slutpunkten för Tidöavtalets reformarbete. En fångpopulation 2033 kommer att uppgå till 29 000 frihetsberövade vilket motsvarar 260 frihetsberövade per 100 000 medborgare, mot 65 år 2022.
Ställ kostnader för detta i relation till vad Tidöavtalet sätter av för brottsoffren.
Hur klokt är det att genomföra generell straffrättslig expansion i ett läge med en grasserande och tilltagande gängbrottslighet – om ens i något läge?
Pelle Granström
F.d. medlem i Europarådets anti-tortyrkommitté (CPT) och anstaltsdirektör.
Kommentarer är stängda.