Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem
Prop. 2025/26:297
Regeringen använder brottsoffrens språk men prioriterar inte brottsoffrens behov.
Det finns ingen människa som svenska politiker talar varmare om än brottsoffret. Och det finns få människor som de investerar mindre i. Den nya straffreformen är ett skolexempel.
Ordet brottsofferperspektiv upprepas gång på gång. Upprättelse. Erkännande. Kränkning. Samhällets avståndstagande. Men när propositionen kokas ned till konkret politik återstår nästan bara en sak: längre straff. Det är ett märkligt slags upprättelse.
För samtidigt som regeringen talar om brottsoffrens behov fortsätter kvinnojourer att vittna om osäker finansiering, skyddade boenden kämpar med ekonomin och människor som utsatts för våld väntar på traumabehandling. Den som lever med posttraumatiskt stressyndrom blir inte frisk därför att gärningspersonen får ytterligare några år bakom murarna.
Det är här hyckleriet blir omöjligt att bortförklara.
Under 2025 betalade staten ut knappt 300 miljoner kronor i brottsskadeersättning – den högsta nivån någonsin. Det är naturligtvis välkommet. Men sätt siffran i relation till de resurser som nu ska läggas på ett kraftigt utbyggt fängelsesystem. Kriminalvården står inför investeringar och driftkostnader på många många miljarder kronor under överskådlig tid. Nya anstalter ska byggas. Tusentals anställda ska rekryteras och utbildas. Staten binder upp enorma resurser för att människor ska sitta längre i fängelse.
Tre hundra miljoner till den direkta ekonomiska upprättelsen. Många miljarder till inlåsningen.
Det säger något om vad samhället egentligen prioriterar.
Det mest provocerande är kanske ändå att regeringen själv redovisar vad brottsoffren faktiskt säger sig behöva. Brottsofferjouren talar om erkännande. Om trygghet. Om stöd. Om delaktighet. Inte om längre straff. Ändå används just brottsoffren som argument för längre straff. Det är en retorisk kupp.
Om regeringen verkligen trodde på sitt eget brottsofferperspektiv skulle propositionen se helt annorlunda ut.
Den misstänkte nekar till brott
Den skulle skapa kraftfulla incitament för gärningspersoner att erkänna fullt ut. Den skulle säga till den som begått ett grovt brott:
Berätta allt. Säg sanningen. Erkänn andra brott du gjort. Visa var kroppen, pengarna finns. Berätta vilka andra som deltog. Förklara varför. Ge brottsoffret de svar som bara du kan ge. Då kan staten överväga en betydligt kortare påföljd.
Det skulle vara ett verkligt brottsofferperspektiv.
För sanningen är att många brottsoffer hellre vill ha ett fullständigt erkännande än ytterligare tre år av tystnad bakom fängelsemurarna. Men den tanken verkar inte existera i propositionen. Inte heller reparativ rättvisa. Inte heller någon större diskussion om ansvarstagande. Inte heller någon analys av hur många miljarder som nu binds upp i murar, stängsel och överfulla anstalter – miljarder som aldrig kommer att kunna användas till psykologer, traumacentra, barnahus, kvinnojourer eller långsiktigt stöd till människor vars liv slagits sönder.
Det mest avslöjande är därför inte vad propositionen innehåller. Utan vad den aldrig ens ställer som fråga. Vad skulle hjälpa brottsoffret mest? Ytterligare två år i gärningspersonens fängelsestraff? Eller ett erkännande? Eller ett svar? Eller ett livslångt kvalificerat traumastöd?
När den frågan aldrig ens får ställas har brottsoffret redan reducerats. Från människa. Till ett politiskt argument.
Det är så sorgligt.
Frans Schlyter
F.d. utredare på utvecklingsenheten Kriminalvårdens huvudkontor
Kommentarer är stängda.