Barn ska inte sättas i fängelse! - Tidskrift för KRIMINALVÅRD

Frances Crooks tal vid The Stockholm Criminology Symposium.

Detta är en version av de tal jag höll i Stockholm som en del av symposiet för att fira att jag tilldelats Stockholmspriset i kriminologi, samt vid presentationen på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Det var en enorm ära att tilldelas priset och att få dela det med hjälten professor Bryan Stevenson.

Jag talade om barn i konflikt med lagen och det arbete jag gjort för att hålla dem utanför rättssystemet. Arbetet förenade forskning, policyutveckling, relationer med akademiker och ledare inom rättsväsendet samt opinionsbildning.

Det är alltför lätt att fokusera på och skuldbelägga de svagaste

I en värld präglad av ojämlikhet, miljöförstöring, auktoritärt styre och – med Antonio Guterres ord i FN – en värld som håller på att spåra ur, är det alltför lätt att fokusera på och skuldbelägga de svagaste, vilket ofta innebär barn och unga.

För att sätta det i kontext: I Storbritannien lever 4,5 miljoner barn i fattigdom. Det är nästan en tredjedel av alla våra barn.

Den straffrättsliga myndighetsåldern i England och Wales är 10 år, så all min statistik gäller barn i åldern 10 till 17. Lagen behandlar ett barn från och med 10 års ålder på samma sätt som en vuxen. Ett barn anses kunna skilja inte bara på rätt och fel, utan även mellan olika nyanser av fel. Barnet anses kunna bedöma konsekvenserna av sina handlingar, både i fråga om individuell skada och statens reaktion.

1999 inrättade Blair-regeringen en ungdomsbrottsnämnd (Youth Justice Board) för att övervaka barn i konflikt med lagen. I varje kommun fanns kommittéer med polisrepresentation.

Över 100 000 barn fanns 2009 i nämndens register.

Antalet barn i fängelse ökade explosionsartat – nästan 3 000 barn befann sig vid varje given tidpunkt i någon form av frihetsberövande.

Det finns olika typer av institutioner för frihetsberövade barn. Fängelser som hyste huvuddelen, pojkar i åldern 15–17.

Särskilda utbildningscenter drevs av privata säkerhetsbolag i vinstsyfte. Tre av dessa har stängts på grund av oacceptabla förhållanden.

Kommunerna driver särskilda boenden som är små, mycket dyra och specialiserade. De har goda resultat när det gäller att hjälpa de mest sårbara och farliga yngre barnen.

Ett nytt center har nyligen öppnat – en så kallad ”secure school” – som kostat 40 miljoner pund, men redan har stora problem och bara tar emot nio barn.

Dessa institutioner hyser nu cirka 450 barn.

Antalet barn som passerat genom dem har dock varit mycket högre – cirka 10 000 – eftersom många bara är frihetsberövade under några månader.

Fängelseförhållandena är urusla. Maten är dålig. Cellerna är smutsiga.

Fysisk och våldsam fasthållning av barn av personal är vanligt förekommande.

Barn har tagit sina liv. En 15-åring dog när han hölls ner av en säkerhetsvakt.

Under 1990- och 2000-talen letade alla inom reformrörelsen efter sätt att minska användningen av fängelse för barn.

Det gjordes försök i parlamentet att höja den straffrättsliga myndighetsåldern, men ingen regering – varken Labour eller koalitionen från 2010 – ville överväga det.

FN:s barnrättskommitté rekommenderar 14 år. Bra gjort Sverige, som har satt den till 15. Jag förstår att det finns planer på att sänka till 14, vilket vore ett stort misstag – något Danmark insåg när de sänkte till 14 och sedan tvingades höja igen.

Jag ledde Howard League for Penal Reform från 1986 till 2021 – 35 år – och organisationen har alltid haft fokus på barn. Om vi kan hålla dem borta från problem och från rättssystemet, så håller vi dem sannolikt borta för resten av livet. På så sätt förebygger vi brottsoffer och skapar tryggare samhällen.

Organisationen bedrev egen forskning och samarbetade med akademiker vid universitet.

Vi hade ett juridiskt team som arbetade med barn och unga i förvar, både med individuella fall för att förbättra deras behandling, och med rättsprocesser för att reformera systemet.

En av våra största framgångar var ett rättsfall som tvingade hela fängelsesystemet att erkänna att barn i fängelse (även flyktingbarn) omfattas av civil lagstiftning, som exempelvis Barnlagen (Children Act).

Vårt juridiska team tog hand om hundratals fall – ifrågasatte isolering, våld, återförande till fängelse och överklaganden.

Vi kampanjade för att förhindra dödsfall och självmord i fängelser, minska onödiga fängelsestraff, förbättra förhållandena och utbilda samhället om mänskliga rättigheter.

I Stockholm fokuserade jag på vårt arbete med polisen för att hålla barn helt utanför rättssystemet. När de väl är inne är det alltför lätt att fastna – en nedåtgående spiral mot fängelse.

Rättssystemet är som en korvstoppningsmaskin – de svaga trycks igenom och slutresultatet är oaptitligt

Jag insåg att för att minska antalet barn i fängelse måste vi förhindra att de ens kommer in i systemet. Rättssystemet är som en korvstoppningsmaskin – de svaga trycks igenom och slutresultatet är oaptitligt.

Om vi inte kunde få politikerna att minska tillflödet av barn till detta skadliga system, behövde vi hitta andra sätt att hejda flödet.

Så jag vände mig till polisen. De är inkörsporten till hela härvan.

Det fina med polisen är att de gör som de blir tillsagda. Det är en disciplinerad organisation. Så jag behövde få de högsta cheferna att leda förändringen.

Vi har 43 självständiga polisstyrkor, som alla arbetar olika. Nationella organ finns som ger vägledning, men varje styrka är i praktiken ganska självständig och kan skapa egna system.

Jag började med att kartlägga problemet och göra grundläggande forskning.

Edinburghs universitet hade gjort en longitudinell studie av 4 000 barn som visade att tidig identifiering av riskbarn är osäker, och att olämpliga polisinsatser stigmatiserar barn och har negativa effekter.

2013 samlade vi in statistik från England och Wales. Mellan 2008 och 2011 arresterade polisen där över en miljon barn.

Arrestering är kritisk eftersom det är inträdet till rättssystemet – och det registreras noggrant.

När ett barn väl arresterats och hållits i häkte känner polisen till barnet – och barnet riskerar att gripas igen. Polisen får en negativ bild och ser barnet som ett problem. Kom ihåg att jag pratar om barn från 10 års ålder.

Arrestering kan också innebära kroppsvisitering och att hållas i cell över natten.

Efter vår forskning publicerade vi 2013 en rapport. Vi begärde in statistik från varje polisstyrka – ålders-, köns- och etnicitetsuppdelad. 41 av 43 svarade, de sista två följde senare.

Jag säger barnarresteringar, inte arresteringar av barn – eftersom vissa barn grips flera gånger. Vi fann att över 2 000 barn i åldern 10–11 (lågstadiet) greps 2011.

Vi fann också att 17-åringar behandlades som vuxna vid gripande, utan rätt till ansvarig vuxen eller socialt stöd. Howard League drev ett rättsfall och vann, vilket innebar att alla under 18 nu omfattas av Children Act och FNs-barnkonvention.

Vi fann att flickor stod för en femtedel av gripandena – cirka 200 000 fall.

Etnicitet var svår att tolka – vissa polisstyrkor förväxlade etnicitet med nationalitet, och blandade självrapporterad etnicitet med polisens antaganden.

Vi var bland de första att undersöka hur flickor som utsatts för sexuella övergrepp ofta greps i stället för att myndigheterna fokuserade på förövarna

Vi forskade också på utsatta barn. Vi var bland de första att undersöka hur flickor som utsatts för sexuella övergrepp ofta greps i stället för att myndigheterna fokuserade på förövarna. Flickorna betedde sig riskfyllt och brottsligt som ett rop på hjälp. Det tog många år, skandaler och utredningar innan samhället insåg sitt misstag. Jag är stolt över att vår forskning bidrog till förändring.

Jag inledde en charmoffensiv: jag träffade varje polischef, vissa flera gånger. Jag besökte häkten, följde med polispatruller och talade med policyansvariga. Jag är tacksam för det stora tillträde jag fick och för all tid poliser på alla nivåer gav mig, samt för att de stod ut med min kritik.

Vi publicerade varje år nya siffror med stora mediegenomslag. Vi skickade 43 pressmeddelanden, ett för varje polisstyrka, i förväg så att de kunde kommentera.

Jag fick polisen att förstå att det bästa ofta är att inte göra något alls

Jag fick polisen att förstå att det bästa ofta är att inte göra något alls. Det är svårt att hindra välmenande människor från att ingripa – men om en 12-åring stjäl godis är det föräldrarnas eller skolans ansvar, inte polisens.

Tonåringar är jobbiga. De utmanar oss – och det är precis vad de ska göra. Vi vuxna bör guida dem till vuxenlivet. Bara ett fåtal barn gör riktigt farliga saker – de behöver specialhjälp.

Polisen förstod till slut. De insåg att barnarresteringar band deras resurser. När målet att öka arresteringar togs bort, kunde polisen ändra sitt arbetssätt.

Vi skickade varje år ett pressmeddelande som gratulerade polisen till färre barnarresteringar – och de började tävla mot varandra.

Ju färre barn som kom in i systemet, desto färre åtalades, frihetsberövades och fängslades.

Vi började med över 3 000 barn i fängelse. Nu är det cirka 440 – nästan alla pojkar – och bara i snitt 12 flickor. De lägsta siffrorna någonsin.

För många får fängelse för typiskt tonårsbeteende

Men fortfarande är det för många. För många sitter i häkte. För många får fängelse för typiskt tonårsbeteende. För många hålls i vidriga, våldsamma, skrämmande fängelser.

Men detta arbete har i praktiken höjt åldern för straffansvar – det är nu sällsynt att 10–13-åringar grips, åtalas och fängslas. Det händer, men mycket mer sällan.

Detta arbete har förhindrat hundratusentals barn från att gripas de senaste 15 åren. Samtidigt har den registrerade ungdomsbrottsligheten rasat.