Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll
Sverige har den hårdaste narkotikapolitiken

Avkriminalisera bruk av narkotika

ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, är en oberoende grupp under finansdepartementet, som ska ta fram underlag för samhällsekonomiska och finanspolitiska beslut. Gruppen vände sig i vintras till forskare vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet för att få en utvärdering av kriminalisering av bruk av narkotika i Sverige. Rapporten publicerades den 28 november.

Våren 2020 skickade Sveriges riksdag ett så kallat tillkännagivande till regeringen och krävde nolltolerans mot narkotikarelaterad död och en utvärdering av narkotikapolitiken. Regeringen vägrade tillmötesgå riksdagen. Stötestenen var kravet att utvärdera effekten av kriminaliseringen av eget bruk av narkotika. 

Våren 2022 tillsatte dock regeringen en utredning, Narkotikautredningen, för att utvärdera vården av dem med problematiskt bruk för att undersöka möjligheterna att få ned den narkotikarelaterade dödligheten. Dock gjordes det mycket tydligt att utredningen inte fick ta upp kriminaliseringsfrågan. 

Kriminaliseringen av bruk utgör ett hinder mot olika typer av skadereducerande insatser

Narkotikautredningen lämnade den 26 oktober sitt betänkande, Vi kan bättre! Kunskapsbaserad narkotikapolitik med liv och hälsa i fokus (SOU 2023:62). Utredningen, och än mer experterna i en debattartikel, var starkt kritisk till kriminaliseringen av bruk, då det utgör ett hinder mot olika typer av skadereducerande insatser.

Forskningsrapporten Bruk och straff – en ESO-rapport om kriminaliseringen av narkotikakonsumtion tar sin utgångspunkt i förväntningarna på kriminalisering av bruk, inkl. mindre innehav för eget bruk 1988 och straffskärpningen 1993. Syftet var att få ned antalet konsumenter och konsumtionstillfällen för att härigenom minska de skador och risker som är förknippade med bruk av narkotika. Straffskärpningen skulle ge polisen möjlighet att kontrollera bruk genom kontroll av kroppsvätskor. Härigenom förväntades den avskräckande effekten öka och likaså möjligheten att skicka brukarna till vård. 

Forskargruppen bedrev utvärderingen genom tillgängliga indikatorer på narkotikans utveckling, mått som förstås alltid hade kunnat vara bättre och sträcka sig över längre tid. Vilka blev då de positiva effekterna av kriminaliseringen av bruk av narkotika. Det korta svaret är: inga!

Särskilt allvarlig är här den narkotikarelaterade dödligheten som, med undantag för senaste år, ökat sedan början av 1970-talet

Kriminaliseringen och straffskärpningen följdes inte av minskat utbud och dyrare narkotika, antalet öppna drogscener minskade inte, antalet i befolkningen som använt narkotika gick inte ned och heller inte gruppen med ett problematiskt bruk. Ökningen i antalet vårdtillfällen som följd av lagstiftningen har varit marginell i förhållande till ökningen av antalet lagföringar för eget bruk. Utvecklingen pekar i nästan alla fall i en motsatt riktning. Särskilt allvarlig är här den narkotikarelaterade dödligheten som, med undantag för senaste år, ökat sedan början av 1970-talet. 

All politik innebär en avvägning mellan förväntade vinster och kostnader. Frågan kan då ställas vilka kostnaderna, i vid mening, varit av kriminaliseringen av bruk av narkotika. Utredningen av narkotikaärenden har senaste år kostat polisen 2,75 miljarder. Polisen har som mest ägnat nära en tiondedel av sina personresurser åt narkotikabekämpning. Dessa insatser har i allt väsentligt rört eget bruk. Nio av tio polisanmälda brott utgörs av denna typ av insatser efter straffskärpningen 1993 (se figuren). Frågan kan ställas om dess polisårsarbetskrafter hade kunnat användas mer effektivt till annan brottsbekämpning. 

Polisens insatser har som mest, år 2020, resulterat i 42 000 tester av urin och blod. Detta innebär att tvång utövas mot medborgare. Av testerna visar sig en femtedel vara falska positiva, en andel som har varit stigande. För unga under 18 år gäller det nästan hälften. Frågan kan ställas hur detta påverkar ungas förhållande till polisen. 

Polisens ingripanden för att kontrollera bruk visar sig också vara diskriminerande efter klass och etnicitet, så att unga från fattigare och mer invandrartäta områden stoppas oftare av polisen fast de enligt undersökningar använder narkotika i mindre utsträckning. Proverna visar sig också oftare vara negativa. Nära fyra av tio 15–24-åringar lagförs varje år för narkotikabrott. De hamnar därmed i belastningsregistret med de problem det kan innebära, bland annat för att få körkort och komma ut på arbetsmarknaden.

Kriminalisering av bruk innebär kriminalisering av en handling som riktar sig mot den egna personen, något som bryter mot svensk rättstradition

Kriminalisering av bruk innebär kriminalisering av en handling som riktar sig mot den egna personen, något som bryter mot svensk rättstradition. Ett mycket stort antal brott begås också – enligt Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning uppskattas antalet fall av cannabiskonsumtion till tio miljoner per år. Antalet personer som härigenom gör sig skyldiga till brott varje år är åtminstone 300 000. Personer med ett problematiskt bruk av narkotika vittnar ständigt om hur kriminaliseringen av bruk gör livet svårare för dem genom stigmatisering och försök med långsam nedtrappning eller övergång till mindre skadliga droger.

Frågan om kriminaliseringens betydelse för den illegala marknaden och konflikter som leder till skjutningar och död behandlas inte specifikt i rapporten som utvärderar effekten av kriminalisering och avkriminalisering och inte av legalisering. Det framhålls dock att det förekommer olika alternativ till reglering av narkotikakonsumtion som kan sägas utgöra gränsfall mellan avkriminalisering och legalisering. Sverige har substitutionsbehandling för personer med problematiskt opiatbruk, medicinsk marijuana är tillåten i flera delstater i USA, Spanien tillåter slutna cannabisklubbar för bruk och odling, och Tyskland föreslår en rätt att odla cannabisplantor för eget bruk.  

Vad gäller den uteblivna positiva effekten av kriminalisering av bruk av narkotika och tvångstestning i Sverige kan kanske invändas att situationen skulle vara värre utan lagstiftning. Ett sådant kontrafaktiskt påstående är förstås svårt att pröva på svenska data. En jämförelse kan dock göras med utveckling i andra länder som inte haft samma lagstiftning. I rapporten görs en sådan jämförelse med de tre andra stora nordiska länderna. Sverige har den hårdaste narkotikapolitiken. Det går dock inte att se att utvecklingen av narkotikarelaterad dödlighet varit bättre eller att anskaffningsbrottet stöld skulle ha utvecklats på något annorlunda sätt. 

En jämförelse har också gjorts med utvecklingen i länder som avkriminaliserat. Konsumtion av den vanligast drogen, cannabis, tycks då enligt forskningen inte ha ökat. Inte heller har vålds- eller egendomsbrottsligheten ökat vid avkriminaliseringen av bruk. En ökning har rapporterats av drogfylleri, men resultaten är enligt forskningen svårtolkade och kan t.ex. bero på ökad kontroll. 

En straffmodell bör ersättas av en vårdmodell

Rapporten slutar med att föreslå att en utredning bör undersöka hur en svensk modell för avkriminalisering av bruk av narkotika bör se ut. En straffmodell bör ersättas av en vårdmodell. För dem som inte har ett problematiskt bruk ställs frågan om och i så fall vilken reaktion som bör följa på bruk. Det betonas särskilt att narkotikalagstiftningen inte får leda till försämrade livschanser, t.ex. i form av anteckning i belastningsregistret. 

Henrik Tham

Professor emeritus i kriminologi

Ladda ner rapporten.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *