Publicerad 2022-07-06

Ju fler människor som avhumaniseras och ses som problem som ska åtgärdas, desto fler kommer samhället behöva låsa in eller deportera. Vår historia är full av avskyvärda exempel på detta. Under några decennier i mitten på 1900-talet lyckades vi dock vrida detta skeende i en annan riktning vilket gav folket en känsla av gemenskap. En gemenskap med homogena förtecken.

När vi nu i effektivitetens, tillväxtens och integrationens namn ser allt fler hamna utanför mainstream, blomstrar rädslan för det främmande igen. Demokratin upplevs hotad.

Är då repression ett sätt att värna demokratin eller är det kanske så att det är ett sätt att montera ned demokratin, på samma sätt som nedmonteringen av samhällets trygghetssystem som pågått de senaste decennierna?

Sedan några decennier har samhället blivit allt hårdare för många att leva i. Från att under 1960–1980-talen definierats som ett gemensamt samhälle gick det mot ett individualistiskt samhälle igen. Från ett samhälle där rättssäkerhet handlade om både formell rättssäkerhet och materiell rättssäkerhet, till ett samhälle baserat mest på formell rättssäkerhet.

Formell rättssäkerhet handlar om vilka lagar och regler vi skapar medan materiell rättssäkerhet handlar om en materiell rättvis fördelning av värdet i samhället, som skulle kunna beskrivas i termer av ”det goda” samhället.

Värdegrunden som samhället vilade på och sågs som ideologisk och samhällspolitisk kläs idag i mer juridiska ordalag. Inom forskningen kallas det ibland för juridifiering. Från kommunal nivå till EU–nivå har regelverken expanderat. Frågan är om det har gjort livet lättare att leva för människorna?

Fri rörlighet för varor, kapital, personer och tjänster som är de friheter som EU grundar sig på låter ju fantastiskt vid en första anblick.

Kan man anta att den som inte har några pengar är lika fri som den som har mycket pengar? Friheten som den fattige har handlar mer om ”friheten” att bli utnyttjad.

Juridifieringen är tänkt att skydda människor, men bara dem som är skyddsvärda. De som anses nyttiga för samhället är legitima och skyddsvärda. Övriga ska kontrolleras och utsätts då för allehanda repression.

Detta har ökat parallellt med marknadiseringen av samhället. Illusionen om att det effektiva samhället skapas genom marknaden, har ökat klyftorna i Sverige. Under förespeglingen att det handlar om individens frihet har juridifieringen lett till att de som inte har förutsättningarna för legitimitet åläggs ansvaret för sin situation.

Individen som inte har förutsättningar att bli legitim får helt enkelt skulden för sin situation trots att det är politiska/ekonomiska samhällsfaktorer som gjort att förutsättningarna inte finns.

Ökade klyftor gör livet hårdare för dem som samhället definierar vara i ”utanförskap”. När samhället inte ger dessa människor förutsättningar för liv tappar de tilltron till samhället och skapar sina egna normer och samhällen, ibland på liv och död, eller röstar på extrema politiska partier i desperation. Vill vi ha ett samhälle där stora grupper lever för att överleva?

Andra som i samhället inte är skyddsvärda enligt formell rättssäkerhetspraxis är, sjuka, personer med funktionsvariation, arbetslösa och asylsökande. De förutsätts ofta ha skapat situationen själva och kostar pengar som marknaden antas vara mer bekänt av.

Dessa kontrolleras och tvingas runt i myndighetskarusellen i jakten efter legitimitet. Då de redan stigmatiserats som icke skyddsvärda ges de inte de rätta verktygen för att komma ur sin situation utan fastnar i en passiviserande rundgång som bryter ned snarare än bygger upp människan.

Även anställda får känna på formell rättssäkerhetspraxis genom ökad kontroll, utvärdering och tillsyn genom ”new public management”. När målet är effektiv kontroll blir personal ”gisslan” i kontrollsystem som tar tid från det arbete de är anställda att utföra.

Osäkra jobb ökar då arbetsgivare fokuserar resultat framför trygghet. Personal stressas och blir sjuka. De hamnar allt längre från de grupper som anses vara skyddsvärda.

När klyftan mellan skyddsvärda och icke skyddsvärda ökar, gör det att de skyddsvärda av överlevnadsskäl ropar på hårdare tag av Polisen, som ses som demokratins väktare, när de upplever existensen hotad.

De icke skyddsvärda ropar på Polisen i desperata försök att för ett ögonblick få känna sig skyddsvärda gentemot andra icke skyddsvärda grupper, vilket ytterligare splittrar människorna i samhället.

Polisen är den instans som äger legitima möjligheter att utöva våld och kontroll men den är statens väktare, inte demokratins väktare. I en diktatur är Polisens roll att bevara diktaturen.

Politiken behöver återta rollen som demokratins väktare, en roll de genom outsourcing har lagt på marknadskrafterna. Marknadskrafter som dock har en annan agenda som blivit extra tydlig i allsköns skandaler inom bank- och finansvärlden och inom privata skol-, sjuk- och omsorgsvärlden. Inte för att människorna är onda utan för att de äger verktygen att utnyttja sin situation på andras bekostnad.

Retoriken leder oss att tro att politiken står för demokrati och allas rättighet men när resultatet blir en nedmontering av välfärdssamhället blir realiteten en annan.

Regelverken expanderar i trygghetens namn men nedmonteringen leder till att folk skriker efter mer säkerhet i form av hårdare tag. När det sker i trygghetens namn blir det motsägelsefullt.

Ju fler som definieras som icke skyddsvärda, desto fler kommer att upplevas som ett problem som ska åtgärdas eller ett hot som ska avvärjas. Frågan är var politiken anser att gränsen går, och vad ska man hitta på när man låst in alla i trygghetens namn?

Sverige har genom historien fängslat folk av alla möjliga skäl. Definitioner som lösdriveri, sinnesslöa och lata har fått nya namn. Tidigare kunde man bli inlåst eller deporterad till en annan landsända för tvångsarbete om man var arbetslös.

Kvinnor som inte definierades som nyttiga för samhället spärrades in på spinnhus för tvångsarbete. Allt för den heliga arbetslinjens skull.

Detta var för inte alls länge sedan. Är det, det som skapar ett tryggt samhälle? Är det dit vi vill igen?

Är repression ett sätt att värna demokratin eller är det kanske så att det är ett sätt att montera ned demokratin, på samma sätt som nedmonteringen av samhällets trygghetssystem som pågått de senaste decennierna?

Henrik Lund

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens. Den publicerades i Magasinet Para§raf 6 juli 2022

Henrik Lund är beteendevetare och arbetar inom företagshälsovård samt som konsult inom stress- och traumahantering, konflikthantering och ledarskapsutveckling.
Han var 2004 med och grundade den religiöst och partipolitiskt obundna föreningen Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO, och är sedan 2007 dess ordförande. SALO har sedan starten hjälpt tusentals personer som hamnat mellan stolarna i samhällssystemet, genom information, rådgivning och som ombud.