– men recepten skiljer sig

Efter år av fokus på straffskärpningar och fler fängelseplatser har det brottsförebyggande arbetet åter fått en mer framträdande plats i den politiska debatten. I Svenska Fångvårdssällskapets enkät säger samtliga fyra svarande partier att kommunerna, civilsamhället och den lokala polisen har viktiga roller.

Men bakom samsynen finns skillnader i både ambitionsnivå och ansvarsfördelning.

Kommunerna har fått ett större ansvar

Sverigedemokraterna framhåller den nya lagen om kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete och socialtjänstens uttryckliga förebyggande uppdrag. Partiet lyfter också fram den fysiska miljön: bostadsplanering, vägar, skolor och belysning kan påverka tryggheten och möjligheterna att begå brott.

Socialdemokraterna föreslår en budgetprincip där varje ytterligare krona till rättsväsendet ska motsvaras av en krona till förebyggande insatser. Partiet vill bland annat förstärka barn- och familjehälsovården, införa ett riskfamiljeprogram och öka samarbetet mellan socialtjänst, förskola och skola.

S betonar också att små kommuner måste få tillräcklig statlig finansiering för sitt nya ansvar och vill genom omfattande statliga och kommunala insatser bryta segregationen i utsatta områden.

Miljöpartiet prioriterar en likvärdig skola, en resursstark socialtjänst, tillgänglig psykiatri samt kultur- och fritidsverksamheter. Partiet vill särskilt utveckla individanpassade insatser för barn och unga i riskzon och pekar på modeller där skola, socialtjänst och polis gemensamt följer ett barn och dess familj över tid.

Vänsterpartiet framhåller välfärd, tidiga insatser för barn som mår dåligt och samarbete mellan polis, socialtjänst, skola och civilsamhälle. Särskilda resurser bör enligt partiet riktas till politiskt eftersatta områden.

Skillnaden kan förenklat beskrivas som att SD framför allt betonar kommunernas lagstadgade ansvar och den lokala miljön, medan S, MP och V lägger större vikt vid nya eller förstärkta sociala insatser.

Civilsamhället – komplement eller bärande aktör?

Alla fyra partier tillskriver civilsamhället en viktig roll.

SD ser positivt på de ideella krafter som hjälper personer tillbaka till samhället efter ett avtjänat straff, men utvecklar inte närmare hur verksamheterna ska finansieras eller organiseras.

S betonar föreningslivets betydelse för barns och ungas organiserade fritid och vill utbilda fler ledare, särskilt i eftersatta bostadsområden. Partiet kritiserar regeringen för minskade anslag och försämrade villkor för civilsamhällets organisationer.

MP beskriver civilsamhället som centralt både före och efter ett brott. Föreningar, kulturverksamheter, exitprogram, samtalsgrupper och sociala mötesplatser kan enligt partiet bidra till att förhindra rekrytering och minska återfall.

V går längst när det gäller statens ansvar efter frigivningen. Partiet vill att staten under en tillräckligt lång period tar ekonomiskt ansvar för den frigivnes försörjning, sysselsättning och boende. Civilsamhället ska delta, men inte lämnas ensamt med ansvaret för återanpassningen.

Här finns en viktig principiell fråga. Ideella organisationer kan erbjuda kontinuitet, förtroende och personliga relationer som myndigheter ibland har svårt att skapa. Men de kan inte ersätta statens och kommunernas ansvar för bostad, försörjning, vård och sysselsättning.

En lokal polis – men vad betyder det?

Också när det gäller polisnärvaro råder formell enighet.

SD vill att polisen ska växa kraftigt och betonar både synlighet och polisernas anknytning till de områden där de arbetar.

S föreslår reglerad inställelsetid, liknande räddningstjänstens modell, för att styra mer resurser till lokalpolisområdena och säkerställa polisiär närvaro i hela landet.

MP vill ha fler områdespoliser som stannar länge i samma områden och bygger relationer med invånarna. Partiet lyfter också behovet av fler civila handläggare och bättre arbetsvillkor för att utbildade poliser ska stanna i yrket.

V beskriver en polis som både kan ingripa mot grovt våld och skapa relationer i skolor och bostadsområden. Polisen ska känna sitt geografiska område och ha nära kontakter med socialtjänst, fritidsgårdar, fältassistenter och föreningsliv.

Samtliga efterfrågar alltså fler lokalt närvarande poliser. Den verkliga prövningen blir om resurserna faktiskt används till långsiktigt områdesarbete eller främst till akuta ingripanden, utredningar och nationella förstärkningsinsatser.

Vad menar partierna med kunskapsbaserad politik?

Alla fyra partier säger att kriminalpolitiken ska bygga på forskning och utvärdering. De gör dock olika bedömningar av vad forskningen visar och av hur dagens politik förhåller sig till kunskapsläget.

SD menar att kriminalpolitiken länge styrts av äldre, ideologiskt motiverade teorier med för stort fokus på gärningsmannen. Partiet framhåller i stället forskning om att en liten grupp högaktiva personer står för en stor del av brottsligheten. När dessa frihetsberövas kan de inte begå nya brott ute i samhället.

Socialdemokraterna konstaterar att det ofta saknas säkra kunskapsunderlag och att politiker ändå måste fatta beslut. Partiet vill stärka den nationella förmågan att utvärdera kriminalpolitiska reformer och betonar att nya åtgärder kontinuerligt måste följas upp.

MP och V är mer kategoriskt kritiska. MP anser att dagens kriminalpolitik lägger för stor vikt vid straffskärpningar och för liten vikt vid tidiga insatser och rehabilitering. Vänsterpartiet menar att utvecklingen går åt fel håll och att forskning måste få större betydelse både för nya straff och för rehabiliterande åtgärder.

Partierna är alltså överens om forskningens betydelse, men inte om vad som ska räknas som den mest relevanta kunskapen. SD betonar inkapacitering och den förändrade brottslighetens karaktär. S betonar osäkerhet och behovet av utvärdering. MP och V framhåller forskning om prevention, rehabilitering och återfall.

Från allmänna mål till mätbara åtaganden Enkäten visar att ”förebyggande arbete” har blivit ett mål som få partier motsätter sig. Begreppet riskerar samtidigt att bli så brett att nästan all välfärds-, polis- och samhällsplanering kan beskrivas som brottsförebyggande.