Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen. En ny huvudregel (SOU 2023:69)
Detta är en utredning om hur sekretessen mellan myndigheter ska minskas i brottsbekämpande syfte. Det kan finnas skäl att se över sekretessbestämmelser som utgör hinder för bra samarbete mellan myndigheten. Denna utredning ger dock knappast skäl för detta då det gäller skola och socialtjänst eftersom den är alltför präglad av direktivens oklara förställningar om vad som är orsaker till brott och hur brott förhindras.
Kravet på minskad sekretess mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte har länge förts fram av polisen. Riktigt vad det är för kunskap polisen då vill få tillgång till eller hur den ska användas för att minska brottsligheten har dock aldrig varit riktigt klart, i varje fall inte då det gäller den traditionella alkohol- och narkotikarelaterade vålds- och egendomskriminaliteten.
Den utredning i frågan som nu kommit, SOU 2023:69, tar upp fall där polisen skulle haft hjälp av tillgång till vissa registeruppgifter från t.ex. Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, Bolagsverket eller Skatteverket. Också tidigare utredningar har framhållit att vissa kontroller måste få göras så att inte uppenbart olämpliga personer får starta företag eller att personer bedrägligt kan uppbära olika typer av bidrag. Mot detta finns inte så mycket att invända.
Utredningen föreslår dock också en uppgiftsskyldighet för kommuner och regioner. Socialtjänst, skola och hälso- och sjukvården ska lämna uppgifter till polisen i brottsbekämpande syfte. Här inställer sig flera frågor: vad som ska rapporteras, av vem och hur dessa uppgifter ska hanteras.
Analysens grundantaganden och begrepp
För att argumentera för ett minskat behov av sekretess mellan myndigheter betonas upprepade gånger att brottsligheten i dag är eller kan vara systemhotande. Att vissa typer av grov brottslighet i dagens samhälle är allvarliga är det ingen som bestrider. Begreppet systemhotande definieras dock inte, och det kan då heller inte bedömas om den brottslighet som beskrivs utgör ett hot mot själva grundvalen för samhället. För att ytterligare underbygga den hotbild som berättigar lagändringarna hänvisas till den organiserade brottsligheten 154 gånger. Inte heller detta vaga och undflyende begrepp definieras i utredningen.
Utredningen betonar, som alla liknande utredningar under senare år, betydelsen av integriteten. Begreppet nämns 317 gånger så det bör vara viktigt. Hänvisning görs till regeringsformen för stöd för privatlivets helgd och att medborgarna är skyddade från övergrepp från statens sida. Samtidigt ges integritet en helt annan innebörd, nämligen att skyddas från att bli utsatt för brott. Genom att använda samma begrepp för medborgarnas rätt till rättssäkerhet och skydd mot staten resp. rättstrygghet minskar möjligheten till en upplyst debatt. Invertering av begreppet integritet leder till en urholkning av den ursprungliga betydelsen när två helt olika innebörder ställs mot varandra.
Utredningen hänvisar också till regeringsformen för statens skyldighet att skydda medborgarna från brott. Stöd för denna skyldighet ges genom hänvisning till enstaka domar i Sverige och Europadomstolen. Enskilda domar, där det allmänna uppenbart brustit i sin tillsyn, generaliseras till en allmän uppgift för staten att skydda medborgarna från att utsättas för brott. Att detta i sig skulle kunna innebära en ytterst långtgående utvidgning av statens repressionsmakt och intrång i medborgarnas integritet diskuteras inte.
Rättsstatliga grundprinciper har formulerats för att respekteras även i situationer av allvarlig brottsutveckling
Barns och ungas rättigheter betonas i barnkonventionen. En analys av tvångsplacerade barn visar hur dessa rättigheter urholkas med hänvisning till vad som anses vara bäst för barnet och för samhällsskyddet. På liknande sätt försvagas i utredningen innebörden av rätten till sekretess för den enskilde genom att integritet också får inrymma skyldighet för staten att skydda barnet från sig självt och hindra att andras integritet hotas genom brottslighet. Var den rättsstatliga gränsen bör gå klargörs aldrig. Slutsatsen blir också utan närmare förklaring att integritetsaspekten får stå tillbaka för det angelägna målet att minska brottsligheten. Rättsstatliga grundprinciper har formulerats för att respekteras även i situationer av allvarlig brottsutveckling.
Minskad sekretess som förtroendeminskande?
Utredningen tar upp riskerna med att skola och socialtjänst ska behöva lämna ut information till polisen. Det betonas från dessa myndigheter att ökad uppgiftsskyldighet skulle kunna minska förtroendet för skolan och socialtjänsten, där färre skulle vara beredda att söka hjälp, och minskad sekretess då skulle bli kontraproduktivt. Effekterna av ökad utlämning av personliga uppgifter hänger i sin tur samman med hur polisen uppfattas och särskilt i utanförskapsområden. Om polisen ses snarare stjälpa än hjälpa, minskar beredvilligheten i minoritetsgrupper att bidra i det brottsförebyggande arbetet. Detta är ett tydligt resultat av internationell forskning.
Ökad uppgiftsutlämning i praktiken
Skola och socialtjänst ska inte bara enligt utredningens förslag i ökad utsträckning behöva lämna uppgifter som polisen begär utan ska också självmant rapportera sådant man anser kan bidra till det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet. Mellan 1980-talet och -90-talet skedde en förändring i svenska skolor så att bråk och våld från att hanteras i skolan rapporterades till polisen. Den enda effekten blev att antalet polisanmälda våldsbrott ökade. Utredningen hade kunnat ta upp om denna förändring gav positiva effekter på ungdomsvåldets utveckling. Utredningen uppger också att uppgiftsutlämning i dag varierar starkt mellan kommuner. Vilka slutsatser om effektivitet i det brottsförebyggande arbetet kunde dras från detta? Detta utgör ytterligare frågor som utredningen borde helst besvara men åtminstone diskutera närmare.
Som exempel på uppgifter som ska vidarebefordras till polisen anges om barn och unga är ute länge på kvällarna, var den enskilde befinner sig och vem han eller hon umgås eller är släkt med och om någon börjar bära dyrbara kläder. Polisen efterlyser också uppgifter om någon riskerar utsättas för brott. Nära hälften av alla elever i årskurs 9 uppger att de utsatts för brott under senaste året.
Finns det en tidsgräns för dessa ”misstankeregister” ?
Frågan inställer sig hur alla dessa uppgifter ska samlas in och hanteras. Ska lärare, kuratorer och annan personal självmant gå till rektor med sina (subjektiva) bedömningar? Hur ska sedan denna information förvaras? Ska den läggas upp i ett dataprogram, där polisen sedan ska kunna göra sökningar? Ett sådant program för tankarna till olika typer av registrering av misstänkta som förts inom polisen och sedan visat sig vara olagliga eller har lett till ökat misstroende mot polisen. Frågan är också hur länge denna typ av uppgifter ska ligga kvar. Finns det en tidsgräns för dessa ”misstankeregister”?
Nödvändig och användbar kunskap för polisen?
Frågan är också om polisen inte redan har register över personer som uppfattas tillhöra riskgrupper. Polismyndigheten har angett siffran 30 000 personer som aktuella eller potentiella medlemmar av kriminella gäng. Hur har polisen hittills agerat brottsförebyggande eller brottsbekämpande i förhållande till den stora grupp som ännu inte ingår i kriminella gäng? Hur ska polisen konkret agera på uppgifter om den enskildes person eller situation om det inte rör direkt misstanke om brott? Att skola och socialtjänst kan vidta åtgärder vid tecken på riskbeteenden är rimligt och ingår i myndigheternas uppgifter. Vad polisen ska göra innan någon begått brott är dock högst oklart – annat än kanske att göra en anmälan till socialtjänsten.
Ökade insatser mot den enskilde kan medföra ett oproportionerligt intrång i den personliga integriteten
Enligt utredningen ska polisen få tillgång till uppgifter som gäller annat än brott för att kunna förebygga framtida brottslighet. Detta innebär en risk för ändamålsglidning mot allt större inslag av olika typer av ”anti-socialt beteende”. Möjligheten att göra en prediktion om senare allvarlig brottslighet på grundval av riskbeteenden eller problem i familjen eller skolan är också mycket liten. De grova våldsbrotten är trots allt mycket få vilket är ett skäl till att de inte låter sig förutsägas på individnivå. Prognoser kommer att leda till att antalet falska positiva kommer att bli mycket stort. Polisen kommer alltså att ingripa mot allt fler unga som inte kommer att begå grova brott i framtiden. Ökade insatser mot den enskilde från polisens sida kan däremot medföra ett oproportionerligt intrång i den personliga integriteten – något som enligt utredningen ska undvikas.
Slutsats
Det kan finnas fall där sekretessbestämmelser hindrat viktig information från att komma fram i brottsförebyggande eller brottsbekämpande syfte. Utredningen är dock nu alltför präglad av direktivens oklara förställningar om vad som är orsaker till brott och hur brott förhindras. En politiskt och ideologiskt färgad föreställning om systemhotande brottslighet ska bekämpas genom att skola och socialtjänst ska rapportera till polisen om barns utespring, klädval och umgänge. Utredningen har inte gjort troligt att minskad sekretess mellan myndigheterna skulle kunna ha sådana brottsförebyggande effekter att de uppväger riskerna med minskat förtroende för skolan och socialtjänsten – eller för polisen.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi
Kommentarer är stängda.