Ingen ska behöva bygga ett nytt liv ensam

Tidiga insatser kan hindra att unga hamnar i beroende och kriminalitet. Men stödet måste också fungera efter behandling och fängelse. Sara Heine, skribent och föreläsare med uppdrag för Narkotikapolitiskt Center (NPC), efterlyser bättre uppföljning, starkare kommunal samordning och en självklar plats för civilsamhället i arbetet med återhämtning.

Vad har fört dig till arbetet med alkohol- och narkotikafrågor?

Jag är journalist och kulturvetare i grunden och har arbetat med internationellt bistånd i ungefär 20 år. En viktig erfarenhet fick jag när jag arbetade för Rädda Barnen under inbördeskriget i Sri Lanka. Där såg jag vad beroende i familjen kunde innebära för barnen. Jag arbetade med omkring 60 barn som levde under liknande förhållanden. De flesta kom till skolan i sina skoluniformer, trots att familjerna var mycket fattiga. Men några barn kom inte. De tvingades arbeta och for illa. En gemensam faktor var att det fanns ett beroende i hemmet.

Erfarenheterna från Sri Lanka blev en ögonöppnare för mig. Barns rättigheter har varit utgångspunkten i mitt arbete, och efter det har jag arbetat mycket med förebyggande insatser ur ett alkohol- och narkotikaperspektiv, även i områden där droger produceras.

I dag arbetar jag som skribent och föreläsare, bland annat för Narkotikapolitiskt Center och studieförbundet NBV. Jag har särskilt engagerat mig i frågor som rör förebyggande arbete bland barn och unga och recovery, alltså återhämtning efter beroende. Två områden som jag tycker behöver få större uppmärksamhet och mer utrymme i debatten.

Hur ser du på narkotikasituationen i Sverige?

Jag saknar en bättre uppföljning av hur många människor som lever med ett beroende och hur det går för dem som får behandling. Vi har statistik från bland andra Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, men det finns luckor. Hur många får LARO, läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende? Hur många får också psykosocialt stöd? Vilka resultat ger insatserna? Vi behöver veta mer för att kunna utveckla vården.

Samtidigt har de narkotikarelaterade dödsfallen minskat rejält sedan 2015. Mellan 2015 och 2024 var minskningen 37 procent. Då måste vi också fråga oss vad vi har gjort som varit bra och vad vi borde göra mer av.

Vad tror du ligger bakom minskningen?

LARO lyfts ofta fram som en viktig del. Men jag tycker att läkemedelsbehandlingen måste ges tillsammans med annat stöd. Vi behöver se hela människan.

Tillgången till olika preparat spelar också roll. Vi hade många dödsfall kopplade till fentanylanaloger i mitten av 2010-talet. När tillgången minskade gick också dödsfallen ner. Narkotikapolitiken består av flera delar: att begränsa tillgängligheten, erbjuda behandling och ge stöd. Men vi behöver följa upp bättre för att förstå vad som har haft betydelse.

Vilka insatser behövs för att färre ska dö?

Det behövs en kombination. Polis och tull har en viktig uppgift i att begränsa tillgången. Men vi behöver också veta mer om de människor som dör. Vilka är de? Hur gamla är de? Var bor de? Vilka preparat har de använt? Handlar det om en oavsiktlig överdos eller om suicid?

Jag skulle vilja se något slags haveriutredningar av dödsfallen. En del uppgifter finns redan, men andra saknas. När politiker föreslår stora och kostsamma åtgärder måste vi veta vilka behov åtgärderna ska möta.

Gruppen är inte enhetlig. Minskningen av dödsfallen har framför allt gällt män. Bland kvinnorna finns en annan bild, med en högre andel suicid och läkemedel inblandade. En äldre kvinna som använder läkemedel hemma och en person som injicerar narkotika kan behöva helt olika insatser. Vi talar ofta om den ena gruppen men riskerar att tappa bort den andra.

Behandlingen måste också vara individuell. För någon fungerar en viss behandlingsform, för någon annan behövs något annat. Psykisk ohälsa, trauma och kriminalitet kan finnas med i bilden. Alla passar inte i samma form.

Vad kan förebygga att barn och unga hamnar i beroende och kriminalitet?

Många risk- och skyddsfaktorer är gemensamma. Vi vet att stöd hemma, en fungerande skolgång och en bra fritid är viktiga. Där behöver vi inte vänta med att agera.

Föräldrastöd är en viktig del, och det bör också erbjudas brett till alla föräldrar. I kommuner som har fått föräldrastödet att fungera redan från förskoleåldern blir det något naturligt att delta i, snarare än något stigmatiserande. Sedan behöver vissa familjer mer riktat stöd.

Barn som växer upp med beroende, kriminalitet, våld eller annan otrygghet hemma behöver fångas upp tidigt. Vi måste ge stöd till både barnen och föräldrarna så att problemen inte förs vidare till nästa generation.

Hur kan föräldrar få bättre förutsättningar att stötta sina barn?

De allra flesta föräldrar vill vara bra föräldrar, men ibland behöver de verktyg och stöd. Det gäller inte minst när det kommer till att stötta barnen i skolan, där föräldrarnas förutsättningar kan se väldigt olika ut.

Jag är universitetsutbildad, liksom min man, och vi är uppvuxna i Sverige. Ändå kan det vara svårt att hjälpa barnen i skolan när man ska logga in på flera olika skolplattformar och inte längre har vanliga läroböcker att utgå från. Då tänker jag på hur svårt det kan vara för en ensamstående förälder som inte har samma förutsättningar. Vi behöver bli bättre på att ge alla föräldrar möjlighet att vara delaktiga i sina barns skolgång.

Vad behöver skolan och fritidsverksamheten?

Lärare kan inte ensamma möta alla behov i en stor klass. Det behövs andra yrkesgrupper och resurser runt barnen. Jag ser det som en investering. När ett barn faller ur skolan drabbar det först barnet och familjen, men det får också stora konsekvenser för samhället.

Fritiden är också viktig. Om man tänker sig åtta timmars sömn och åtta timmar i skola eller annan sysselsättning återstår åtta timmar. Vad fyller vi dem med? Alla människor behöver ett sammanhang, men gemenskap kan finnas i både bra och destruktiva miljöer. Därför måste samhället ge förutsättningar för en bra fritid. Det gäller både unga och människor som kommer ut efter ett fängelsestraff.

Vad kan man göra när en ung person redan har begått ett brott?

Jag tycker att Trollhättan är ett intressant exempel. Där finns både arbete med unga i häkte och tidiga insatser när en ungdom misstänks för sitt första brott. Arbetet med tidig upptäckt och tidiga insatser har också följts av Högskolan Väst.

Man träffar ungdomen och familjen och går igenom vad som hände den dag brottet begicks. Sedan tittar man på risk- och skyddsfaktorer. Var det en engångshändelse, eller finns det andra problem bakom som behöver uppmärksammas? Utifrån det kan man erbjuda det stöd som behövs.

Det som kan upplevas som en stor insats redan efter det första brottet kan också uppfattas av ungdomen som att någon gör det här för min skull. Och när ska vi annars gå in? Vid det femte brottet eller det tionde? Det är bättre att försöka tidigt.

Vad krävs för att ett sådant arbete ska fungera i en kommun?

Det behövs någon som har frågorna på sitt bord och håller ihop arbetet mellan skola, socialtjänst, polis och andra aktörer. En drogförebyggande samordnare kan ha den rollen.

Det handlar om att känna till läget i kommunen, följa upp drogvanor och ha kontakt med skolorna. Insatserna får inte bara komma då och då. Det behövs ett långsiktigt arbete.

Förutsättningarna ser väldigt olika ut. Vissa kommuner har kommit långt. I andra finns ingen som har frågorna på sitt bord, trots att problemen med ANDTS, det vill säga alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel om pengar finns överallt.

Har kommunerna tillräckliga resurser?

För drygt tio år sedan hade lika många kommuner som idag en drogförebyggande samordnare, men sedan dess har deras sammanlagda arbetstid för uppdraget halverats. Arbetstiden har alltså halverats. Jag har mött kommuner där bara fem procent av en tjänst är avsatt för ANDTS-arbetet. Det går inte att sköta de frågorna för en hel kommun på den tiden och det blir ett omöjligt uppdrag.

Det drogförebyggande och det brottsförebyggande arbetet går delvis hand i hand. Kommuner som lyckas kan samordna resurserna. Men det finns också delar som är specifika för ANDTS och det kräver också sin specifika kompetens och insatser.

Vi har en struktur där nationella aktörer, länsstyrelser och kommuner kan föra kunskap mellan nivåerna och stötta varandra. Den behöver vi vara rädda om. Om det inte finns någon i kommunen som ens kan ta emot informationen från länssamordnaren tappar kommunen successivt kompetens.

Vilken roll ska civilsamhället ha?

Det finns två sidor. Jag vill inte att en människas tillgång till stöd ska vara beroende av att det råkar finnas en välgörenhetsorganisation på orten. Det grundläggande stödet måste samhället ta ansvar för.

Samtidigt är civilsamhället mycket viktigt. Det gäller både det förebyggande arbetet och återhämtningen efter ett beroende. Socialtjänsten är inte alltid den som först når fram. Det kan behövas människor som står nära målgruppen och som det finns tillit till. De kan lyssna och vara en brygga till andra former av stöd.

Civilsamhället kan också erbjuda en meningsfull fritid och gemenskap. Men då behöver organisationerna lokaler, resurser och möjlighet att verka. Det måste kommunen bidra till.

Vad betyder det för den som lämnar ett fängelse eller ett behandlingshem?

När man går från en institution till att bli en del av samhället behöver man möta andra människor än dem som finns där i en yrkesroll. Man behöver gemenskap. Därför måste man tänka in civilsamhället i planeringen av vård och behandling De är inte grädde på moset, utan en viktig del av vårdkedjan.

När myndigheterna tog fram den nationella planen för förebyggande arbete och beroendevård tryckte vi på att återhämtningen måste finnas med. Arbetet är inte färdigt bara för att en behandlingsinsats är avslutad. Det finns ett steg efteråt som är oerhört viktigt, oavsett om man lämnar kriminalvården eller ett behandlingshem.

För en del unga som har vuxit upp i kaos handlar det inte om att återvända till ett fungerande liv. Det handlar om att bygga ett fungerande liv för första gången. Det är väldigt svårt att göra ensam. Då behöver man människor och gemenskaper som hjälper en att förstå och få en vardag att fungera.

Hur ser du på balansen mellan förebyggande arbete, straff och vård?

Vi behöver ta hänsyn både till befolkningen i stort, inte minst barn och unga, och till dem som redan har utvecklat ett beroende. I det förebyggande arbetet vill vi att så få som möjligt ska börja använda narkotika. Då behöver vi hålla nere både tillgången och efterfrågan. För människor som redan har ett beroende behöver vi minska stigmat och ge bättre vård och stöd.

Från NPC:s sida menar vi att förbudet har en preventiv verkan. Det stöds också av undersökningar där unga själva anger förbudet som ett skäl att avstå från narkotika.

Men för den som redan lever med ett beroende hjälper inte ännu en böteslapp. Där behöver vi diskutera andra påföljder och använda kontakten med rättsväsendet som en möjlighet att öppna för vård och behandling.

Vad behöver bli bättre inom kriminalvården?

Av det jag har sett, bland annat i Brås rapporter, framgår att unga kan få vänta länge på olika former av stöd. Det kan handla om psykosocialt stöd som också hänger ihop med beroendet. Med den höga beläggningen är jag orolig för att utvecklingen går åt fel håll.

Tiden i fängelse kan vara ett tillfälle att bryta ett destruktivt mönster och få förutsättningar för ett annat liv. Men då måste det finnas vård och behandling. Annars riskerar man att komma ut och hamna i samma kretslopp igen, med återfall i både beroende och kriminalitet. Det är kortsiktigt också samhällsekonomiskt.

Hur kan behandlingen hänga ihop med tiden efter frigivningen?

Om en person har påbörjat en behandling under tiden i anstalt behöver det finnas möjlighet att fortsätta med den efter frigivningen. Det kan till exempel handla om tolvstegsbehandling, som fungerar bra för vissa, medan andra behöver andra former av stöd. Det viktiga är att behandlingen inte avbryts när personen kommer ut, utan att det finns någon som tar vid. Där brister det alltför ofta i dag, både när det gäller att få tillgång till behandling under tiden i anstalt och att få fortsatt stöd för behandling och återhämtning, recovery, efter frigivningen.

Intervju av:

Thomas Ekbom

Chefredaktör