Socialdemokraternas valprogram markerar avstånd från regeringen – men knappast i kriminalpolitiken

Socialdemokraterna går till val på att Sverige behöver en ny riktning. Men på kriminalpolitikens område är det svårt att se något verkligt paradigmskifte bort från Tidöpolitiken. Tvärtom accepterar partiet stora delar av den kriminalpolitiska omläggning som redan genomförts: fler och längre fängelsestraff, sänkt straffbarhetsålder, ungdomsfängelser, minskade ungdomsrabatter och en växande arsenal av tvångsmedel. Skillnaden ligger allt oftare i vilka straff som ska skärpas först – inte i frågan om straffskärpningarna är rätt väg.

När hårdare straff blir standardsvaret

Socialdemokraternas valmanifest Det är dags att ta Sverige på allvar innehåller flera viktiga ambitioner i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men på kriminalpolitikens område är huvudlinjen tydlig: skärpta straff, fler verktyg, fler fängelseplatser och ökad kontroll.

Det finns skäl att rikta större kraft mot den kriminella ekonomin och mot dem som organiserar grov brottslighet utan att själva utföra den. Men manifestet väcker också några principiella frågor.

”Mängdrabatten” är mer komplicerad än den låter

Socialdemokraterna vill börja med att ta bort den så kallade mängdrabatten för sexualbrott.

Begreppet är politiskt effektivt, men missvisande. När en person döms för flera brott måste domstolen bestämma ett gemensamt och proportionerligt straff. Ju fler brott som läggs samman, desto större blir annars risken för orimliga totalstraff. Även med de nya reglerna finns därför ett utrymme för domstolarna att undvika uppenbart oskäliga resultat.

Det är rimligt att diskutera hur flerfaldig brottslighet ska bestraffas. Men debatten blir inte bättre av att en komplicerad proportionalitetsfråga reduceras till frågan om brottslingar ska få ”rabatt”.

Vilka barn ska punktmarkeras?

Mer problematiskt är förslaget att barn och unga som bedöms vara på väg in i kriminalitet ska ”punktmarkeras”. Socialdemokraterna har bland annat öppnat för elektronisk övervakning.

Risk är inte detsamma som förutsägelse

Att socialtjänsten tidigt identifierar barn med många riskfaktorer och sätter in omfattande stöd är självklart. Men risk är inte detsamma som förutsägelse.

Vi kan identifiera grupper av barn där risken för framtida kriminalitet är kraftigt förhöjd. Däremot finns ingen metod som med rimlig säkerhet kan avgöra vilka enskilda barn som senare kommer att begå mord eller annan mycket grov brottslighet.

Det gör frågan om elektronisk övervakning särskilt känslig.

Fotboja är inte en social stödinsats. Elektronisk övervakning används inom kriminalvården för att begränsa människors rörelsefrihet och för att verkställa frihetsberövande påföljder.

Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn med hög risk. Men det ansvaret bör innebära mer stöd, behandling, familjeinsatser, skola och närvaro – inte att staten behandlar en möjlig framtida brottslighet som om den redan hade inträffat.

Fler fängelseplatser är ett politiskt val

Socialdemokraterna vill också kraftigt bygga ut Kriminalvårdens kapacitet.

Men behovet av fängelseplatser uppstår inte av sig självt. Det är till stor del resultatet av politiska beslut om vilka som ska dömas till fängelse och hur länge de ska sitta där.

Den viktiga frågan är därför inte bara hur Sverige snabbare ska bygga nya anstalter. Den är om fler människor verkligen behöver sitta längre tid i fängelse.

Här är manifestet betydligt tystare. Alternativ till fängelse, kvalificerad frivård, behandling och andra samhällspåföljder får mycket liten plats. Det är en brist. Fängelset bör reserveras för dem som behöver vara frihetsberövade, inte bli standardsvaret på allt fler samhällsproblem.

Kriminalpolitik behöver också gränser

Socialdemokraternas ambition att bekämpa den organiserade brottsligheten är självklar. Men en seriös kriminalpolitik måste också kunna diskutera gränserna för straff och kontroll.

Vi behöver ingripa tidigare när barn far illa – utan att förväxla risk med skuld.

Vi behöver komma åt dem som organiserar grov kriminalitet – utan att överge principen om individuellt ansvar.

Och vi behöver fråga vilka som faktiskt måste sitta i fängelse – inte bara hur snabbt nya fängelser kan byggas.

Att ta brottsligheten på allvar måste också innebära att ta kriminalpolitikens begränsningar på allvar.

Redaktionen

Tidskrift för Kriminalvård