– men skiljelinjen är mer komplicerad än den verkar
Svensk kriminalpolitik har under senare år präglats av ett mycket högt reformtempo. Straffen har skärpts, nya tvångsmedel har införts och kriminalvården står inför en historiskt omfattande expansion. Men hur ser riksdagspartierna själva på riktningen?
Svenska Fångvårdssällskapet har ställt tolv kriminalpolitiska frågor till riksdagspartierna.
Hittills har svar kommit från Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Svaren visar tydliga skillnader, men också fler gemensamma utgångspunkter än vad den offentliga debatten ibland ger intryck av.
Från generella till riktade straffskärpningar
Den tydligaste skiljelinjen gäller betydelsen av generella straffskärpningar.
Sverigedemokraterna anser att sådana skärpningar är nödvändiga för att ”knäcka gängen”. Partiet framhåller att den organiserade brottsligheten omfattar allt från narkotikahandel till avancerad ekonomisk brottslighet och därför måste mötas med en generellt högre repressiv nivå.
Socialdemokraterna ligger närmare SD än oppositionspartierna MP och V. S beskriver straffskärpningarna som nödvändiga för att bekämpa den organiserade brottsligheten och stoppa det grova våldet. Samtidigt betonar partiet att straff endast är en del av lösningen och att regeringen har försummat det förebyggande arbetet.
Miljöpartiet motsätter sig generella höjningar av straffnivåerna som övergripande strategi. Partiet kan stödja riktade straffskärpningar när de är väl motiverade och träffsäkra, men ser inget egenvärde i en allmän höjning av samhällets repressiva nivå.
Vänsterpartiet gör en liknande bedömning. Partiet anser inte att generella straffskärpningar i sig har någon tydlig dämpande effekt på gängkriminaliteten. Samtidigt framhålls att straffet måste motsvara brottets allvar och ge både brottsoffer och samhälle en känsla av upprättelse.
Partierna kan därför placeras längs en skala. SD ser generella straffskärpningar som ett centralt verktyg. S betraktar dem som nödvändiga men otillräckliga. MP och V accepterar straffskärpningar i vissa fall, men vill att de ska vara riktade och kunskapsmässigt underbyggda.
Häktning – effektivitet eller rättighetsproblem?
Även synen på svenska häktesförhållanden skiljer partierna åt.
Sverige har under flera decennier kritiserats internationellt för långa häktningstider, omfattande restriktioner och isolering. SD svarar att ingen ska vara häktad längre än vad förundersökningen kräver och att restriktioner måste beslutas på materiellt riktiga grunder. Partiets huvudsakliga lösning är ökade resurser och effektivare verktyg för polis, åklagare och övriga delar av rättsväsendet.
Socialdemokraterna konstaterar att mycket långa häktningstider förekommer, men framhåller att de ofta gäller personer som misstänks för mycket allvarlig brottslighet. I sådana fall kan både långa häktningstider och restriktioner enligt partiet vara motiverade.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet uttrycker betydligt starkare kritik. MP menar att långa häktningstider med isolering och restriktioner inte hör hemma i en rättsstat, särskilt när barn drabbas. Partiet vill minska restriktionerna, förbättra förhållandena i häktena och säkerställa barns rätt till mänsklig kontakt.
Vänsterpartiet hänvisar till den återkommande kritiken från internationella organ och vill att en ny utredning tillsätts. Partiet föreslår också en lagstadgad rätt för alla häktade till mänsklig kontakt under en viss tid varje dag.
Här handlar skillnaden inte bara om hur allvarligt problemet anses vara. Den gäller också problemets orsaker. SD betonar rättskedjans effektivitet. MP och V ser även användningen av isolering och restriktioner som ett självständigt rättssäkerhets- och människorättsproblem.
Alla säger ja till rehabilitering
När partierna beskriver sin principiella syn på brott och straff finns samtidigt en betydande samsyn.
Samtliga fyra partier framhåller att straff ska stå i proportion till brottets allvar. Samtliga anser också att kriminalvården ska arbeta för att minska återfall.
SD sätter brottsoffrets rätt till upprättelse främst, men betonar samtidigt motivation, förändring och rehabilitering under anstaltstiden. S lyfter fram straffets funktioner som avskräckning, samhällsskydd och rättvisa, men ser rehabilitering som avgörande för att den dömde inte ska begå nya brott.
MP menar att rimliga och proportionerliga straff måste kombineras med vård, behandling och fungerande exitprogram. V framhåller den svenska kriminalvårdens tidigare internationella anseende och varnar för att målsättningen ”Bättre ut” inte får förvandlas till ”Sämre ut”.
Skiljelinjen går därför knappast mellan partier som vill straffa och partier som vill rehabilitera. Skillnaden gäller snarare vilken funktion som ges störst tyngd och hur kriminalpolitikens resurser ska fördelas mellan frihetsberövande, behandling och förebyggande arbete.
Strid om lagstiftningens hastighet
En annan tydlig konflikt gäller lagstiftningsprocessen.
SD anser att ett snabbt reformtempo inte behöver stå i motsats till rättssäkerhet och kvalitet. Partiet menar att det svenska utredningssystemet tidigare varit onödigt långsamt och att arbetet nu kan effektiviseras utan att remissförfarandet eller Lagrådets granskning åsidosätts.
S, MP och V uttrycker däremot oro för att tempot redan har påverkat kvaliteten.
Socialdemokraterna försvarar den traditionella svenska modellen med utredningar, remissrundor och lagrådsgranskning och anklagar regeringen för att i flera fall ha hanterat processen slarvigt.
Miljöpartiet pekar på kortare utrednings- och remisstider samt på att Lagrådets synpunkter inte alltid beaktas. Vänsterpartiet vill att viktiga utredningar ska vara parlamentariskt sammansatta och få tillräckligt med tid att gå igenom forskning och remissvar.
Den kriminalpolitiska debatten inte kan reduceras till frågan om att vara ”hård” eller ”mjuk”
Konflikten gäller ytterst hur riskerna ska värderas. Regeringssidan betonar risken med att ett trögt system inte förmår reagera på en snabbt förändrad brottslighet. Oppositionen framhåller risken för ogenomtänkta, rättsosäkra och svåröverblickbara reformer. Enkätsvaren visar att den kriminalpolitiska debatten inte kan reduceras till frågan om att vara ”hård” eller ”mjuk”. Den handlar om vilka åtgärder som anses verksamma, hur brottsoffrens intressen ska tillgodoses och vilka rättssäkerhetskrav som måste upprätthållas när lagstiftningen förändras snabbt.
Källa:
Kommentarer är stängda.