Tidö i valtider

Skjutningarna och det dödliga gängrelaterade skjutvapenvåldet har gått ned markant under Tidöregeringen. Det är naturligtvis mycket positivt.

Tidöpartierna tar också gärna åt sig äran för utvecklingen.
Förklaringen sägs vara den omfattande omläggningen av kriminalpolitiken: fler kriminaliseringar och straffskärpningar, utökade polisiära befogenheter och fler människor i fängelse.

Men att en förändring inträffar under en regeringsperiod betyder inte att regeringens politik har orsakat den. För att kunna hävda detta måste man åtminstone försöka visa vilka åtgärder som haft effekt, när effekten borde ha uppstått och varför utvecklingen annars skulle ha sett annorlunda ut.

Här finns flera skäl till försiktighet.

De dödliga skjutningarna har utvecklats olika i de tre storstadsregionerna. Det är svårt att förklara med generella straffskärpningar, eftersom samma strafflagstiftning gäller i hela landet. Om utvecklingen skiljer sig tydligt mellan Malmö, Göteborg och Stockholm ligger det närmare till hands att också söka förklaringar i lokala förhållanden

Nedgången i skjutvapenvåldet började dessutom innan Tidöregeringens nya strafflagstiftning hade trätt i kraft. Startåret för regeringen, 2022, var också ett extremår för de dödliga skjutningarna som året efter gick ned till den tidigare nivån.

Även internationellt finns erfarenheten att perioder av intensivt gängrelaterat våld kan följas av nedgångar utan att det förklaras av straffskärpningar. För de inblandade kan ett liv präglat av hot, våld och ständig risk att dödas eller fängslas till sist bli för kostsamt. Avhopparverksamhetens erfarenheter är en påminnelse om detta.

Att personer som begått mord ställs inför rätta är viktigt

Att polisen upptäcker och stoppar planerade mord och griper personer misstänkta för dödligt våld och andra fall av grova våldsbrott är självfallet viktigt i sig. Detta är dock inte detsamma som att framtida mord härigenom förhindras. Frågan här är hur nyrekryteringen förhindras.

Polisen har skattat antalet personer som betecknas som gängkriminella till omkring 17 500. Om de kriminella miljöerna fortsätter att rekrytera nya personer blir det svårt att dra slutsatsen att problemet är på väg att långsiktigt lösas enbart därför att fler grips och att antalet skjutningar för tillfället går ned.

Samma problem med att tillskriva regeringen sådant som sker under dess mandatperiod finns på andra områden. Tidöpartierna har exempelvis pekat på minskningen av inbrotten. Men inbrotten har minskat under en mycket längre period, sedan 1990-talet.

Den polisanmälda narkotikabrottsligheten har fortsatt att öka under Tidöregeringen trots skärpning av narkotikastrafflagen. Om narkotikabrottsligheten är en så central del av den organiserade brottsligheten som regeringen påstår, finns det kanske skäl att ifrågasätta påståendet om en framgångsrik kriminalpolitik.

De ekonomiska kostnaderna för fler i fängelse har varit och kommer att bli enorma

På en punkt råder däremot mindre osäkerhet om konsekvenserna av Tidöpartiernas kriminalpolitik: Sverige håller på att bygga ut fängelsesystemet i mycket stor omfattning. Under regeringsperioden har kostnaderna för antalet intagna i häkten och anstalt ökat med över 5 miljarder. Enligt Kriminalvårdens prognoser kan anstaltsbeläggningen komma att öka med upp till fyra gånger det närmast årtiondet. Bara den stora påföljdsreformen beräknas kosta 17 miljarder per år.

Det är pengar som samtidigt kan användas till annat. För 17 miljarder får man 17 000 nya lärare eller socialsekreterare. En sådan resursförstärkning skulle troligen vara positiv för möjligheten att sätta in tidiga insatser och minska risken för att barn hamnar i allvarlig kriminalitet.

Alternativa användningar av dessa pengar är 1 000 kr mer i månaden i barnbidrag, närmare ett 20-tal JAS Gripen till Ukraina per år eller för mindre än tre tillkommande årskostnader en upprustning av stambanenätet och förhoppningsvis ett slut på tågeländet.

Poängen är inte att lärare, barnbidrag, försvar, järnvägar och fängelser enkelt kan ställas mot varandra. Poängen är att statens resurser är begränsade. Varje miljard som binds i ett permanent större fängelsesystem med mycket osäkra effekter för brottsutvecklingen har en alternativ användning.

Därför måste frågan om effekterna ställas hårdare än den hittills har gjorts.

Henrik Tham

Professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet