Sydsvenskan: Unga dömda varnar om barnfängelser: ”De föder ett monster”
Tre ungdomar på Råby som intervjuas i artikeln ska naturligtvis inte ges sista ordet i svensk kriminalpolitik därför att de själva har begått grova brott. Men just därför finns det skäl att lyssna på vad de beskriver.
De berättar om skolan som inte fungerade, orosanmälningar som inte ledde någonstans, trygga vuxna som saknades, fattigdom och status, trauma, behovet av gemenskap och äldre kriminella som kunde utnyttja allt detta. Den ena minns fortfarande basketlaget där han som tioåring hade den gemenskap han senare fann i kriminaliteten.
Och när de till sist hamnade bakom låsta dörrar beskriver de något annat: behandling, lärare och relationer som faktiskt kunde förändra något. Det är kanske artikelns viktigaste motsägelse. Problemet är inte nödvändigtvis att samhället fråntar ett farligt barn friheten. Problemet uppstår om vi börjar tro att frihetsberövandet i sig är behandlingen.
Den 13 augusti ska riksdagen avgöra om 14-åringar ska kunna straffas som brottslingar och dömas till fängelse för de allvarligaste brotten. Det är lätt att förstå varför. Ett samhälle måste skydda människor från barn som är kapabla att döda.
Men riksdagen borde samtidigt ställa den betydligt svårare frågan: Vad händer med barnet medan vi skyddar oss från det?
Blir den 14-åring som kommer ut mindre benägen att begå nästa brott – eller mer?
Avskräcks nästa barn från att ta morduppdraget – eller rekryterar de vuxna en trettonåring i stället?
Och framför allt: varför lyckades vi inte ingripa när samma barn var tio, elva eller tolv och fortfarande gick att hitta i skolan, på basketplanen eller i någon av alla de orosanmälningar som redan låg på socialtjänstens bord?
Kommentarer är stängda.