En ny svensk studie väcker en obekväm fråga: Räcker det att omhänderta ett barn för att bryta en livsbana mot kriminalitet? Svaret är nej. Men studien visar också något ännu viktigare – att det inte är placeringen i sig som skapar problemen, utan att placeringen ofta sker för sent och att de bakomliggande riskfaktorerna är mycket djupare än själva vårdformen.
Den aktuella studien, genomförd av forskare vid Stockholms universitet och publicerad i Child Abuse & Neglect, är en av de mest omfattande svenska registerstudierna på området. Forskarna följde över 800 000 svenskar födda 1972–1979 från födelsen till 40 års ålder. Det unika är att de jämförde syskon där ett barn placerats i samhällsvård medan ett annat inte gjort det. På så sätt kan man kontrollera för en stor del av familjens gemensamma genetiska, sociala och miljömässiga riskfaktorer.
Placering i tonåren sticker ut
Forskarna identifierade olika kriminalitetsbanor från 15 till 40 års ålder.
För män dominerade tre utvecklingsmönster:
- låg och avtagande kriminalitet,
- hög men avtagande kriminalitet,
- hög och långvarigt stabil kriminalitet.
För kvinnor framträdde i stället:
- hög men avtagande kriminalitet,
- låg men ökande kriminalitet,
- hög och ökande kriminalitet.
Det mest slående resultatet var att ungdomar som placerades under tonåren hade en tydligt högre sannolikhet att hamna i samtliga negativa kriminalitetsbanor, även när jämförelsen gjordes med egna syskon. Effekten kvarstod alltså trots att familjebakgrund, uppväxtmiljö och mycket av den genetiska belastningen i praktiken hölls konstant.
Betyder det att samhällsvård misslyckas?
Det vore en felaktig slutsats. Studien visar inte att samhällsvård orsakar kriminalitet. Tvärtom försöker forskarna isolera effekten av de mycket svåra problem som leder fram till en placering.
De barn som placeras under tonåren har ofta:
- långvarig utsatthet,
- omfattande skolproblem,
- psykisk ohälsa,
- missbruk,
- normbrytande beteende,
- våldsutsatthet,
- social marginalisering.
Placeringen sker därför ofta först när problemen redan hunnit bli mycket omfattande.
Forskarna menar därför att resultaten snarare illustrerar hur svårt det är att kompensera för många års negativ utveckling genom en relativt sen insats.
Det kanske viktigaste budskapet är att när samhället ingriper kan vara lika viktigt som hur det ingriper
Tidpunkten verkar vara avgörande
Det kanske viktigaste budskapet är att när samhället ingriper kan vara lika viktigt som hur det ingriper.
Ju längre ett barn lever under svåra uppväxtförhållanden desto större blir risken att negativa utvecklingsmönster cementeras. Detta ligger väl i linje med internationell utvecklingspsykologisk forskning där tidiga insatser ofta ger betydligt större effekt än sena korrigerande åtgärder.
Vad betyder detta för Sverige?
Resultaten kommer i en tid då svensk kriminalpolitik i hög grad fokuserar på hårdare straff, sänkt straffmyndighetsålder och fler ungdomsfängelser. Den här forskningen pekar i en annan riktning.
Den visar att många av de ungdomar som senare utvecklar omfattande kriminalitet redan under barndomen har varit kända av socialtjänsten och ofta också varit placerade i samhällsvård.
Problemet verkar alltså inte vara att samhället ingriper. Problemet är snarare när och hur länge stödet sätts in.
En lärdom även för Kriminalvården
För Kriminalvården är resultaten särskilt intressanta. En betydande andel av dagens klienter har erfarenhet av familjehemsplacering eller institutionsvård under uppväxten. Denna studie ger ytterligare stöd för att dessa erfarenheter inte bara är en bakgrundsvariabel utan speglar en lång kedja av riskfaktorer som börjar långt innan den första brottsdomen.
Det stärker argumenten för:
- bättre samverkan mellan socialtjänst, skola, barn- och ungdomspsykiatri och Kriminalvård,
- mer individanpassade insatser för unga lagöverträdare,
- tidig upptäckt av psykisk ohälsa,
- långsiktigt stöd efter avslutad samhällsvård.
En reflektion
Den svenska kriminalpolitiska debatten handlar ofta om vad som ska göras efter att ungdomar börjat begå brott. Den här studien påminner om att de avgörande vägvalen ofta sker långt tidigare.
Om samhället först griper in när en 15- eller 16-åring redan utvecklat allvarliga beteendeproblem är möjligheterna att förändra livsbanan betydligt mindre än om stödet satts in flera år tidigare.
Det innebär inte att samhällets vård är verkningslös. Tvärtom kan den ha förhindrat ännu allvarligare utveckling. Men forskningen visar att samhällsvård inte kan förväntas reparera en hel barndom på egen hand.
Kampen mot framtida kriminalitet vinns inte främst genom fler fängelseplatser utan genom att färre barn behöver hamna där från början
För kriminalpolitiken innebär detta en viktig påminnelse: kampen mot framtida kriminalitet vinns inte främst genom fler fängelseplatser utan genom att färre barn behöver hamna där från början.
Det är kanske den viktigaste slutsatsen av denna stora svenska studie.
För Tidskrift för Kriminalvård/
Frans Schlyter
Källa:
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0145213426001948
Kommentarer är stängda.