Politiken får gå emot forskningen – men inte låtsas att kunskapen saknas

Forskare ska inte styra kriminalpolitiken. Men politiker måste öppet redovisa när de väljer åtgärder som går emot det samlade kunskapsläget. Det är den viktiga skiljelinje som Peter Andersson drar i en artikel om fängelse för barn, vetenskapens ansvar och politikens rätt att fatta även dåliga beslut.

Peter Andersson, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet, har under flera år deltagit i debatten om frihetsberövande av barn och om en mer repressiv inriktning inom socialtjänsten. Han har argumenterat mot fängelse för barn och mot att socialtjänsten ska få använda tvångsåtgärder, exempelvis fotboja, mot barn som inte är dömda för brott.

I en artikel i tidningen KVARTAL har han utvecklat sina tankar.

När han framför denna kritik möts han ofta av frågan:

Men vad är alternativet?

Det är en begriplig fråga. Den som avvisar en politisk lösning förväntas ofta presentera en annan. Men Andersson visar att frågan också kan dölja en sammanblandning av forskarens och politikerns uppgifter.

Med utgångspunkt i Max Webers klassiska texter Vetenskap som yrke och Politik som yrke försöker Andersson tydliggöra var forskarens ansvar slutar och politikerns börjar.

Forskningen undersöker följderna

Forskarens uppgift är inte att ensam avgöra vilket samhälle vi ska ha. Forskningen kan inte slutgiltigt bestämma hur trygghet, vedergällning, rättvisa, kostnader och barns rättigheter ska vägas mot varandra.

Däremot kan forskningen undersöka vad som sannolikt händer när politiken väljer en viss åtgärd.
När barn placeras i fängelseliknande miljöer måste forskningen därför studera konsekvenserna:

Hur påverkas återfallsrisken? Vad händer med skolgången? Försämras den psykiska hälsan? Förstärks en kriminell identitet? Bryts relationerna till familj och andra prosociala sammanhang? Vilka kamratkontakter och lojaliteter utvecklas under institutionsvistelsen?

Anderssons bedömning är att forskningsläget ger starka skäl att vara skeptisk till fängelse för barn. Institutionella och särskilt fängelseliknande miljöer riskerar att förstärka de problem som de är avsedda att lösa.

Att säga detta är inte detsamma som att ensam bestämma vilken kriminalpolitik Sverige ska föra. Det är att redovisa de sannolika konsekvenserna av ett politiskt val.

Politiken får prioritera andra värden

En regering kan trots detta besluta att barn ska placeras i fängelse. Vetenskapliga resultat upphäver inte den demokratiska beslutanderätten.

Politiker kan anse att andra värden ska väga tyngre än risken för framtida återfall. De kan prioritera vedergällning, en stark moralisk markering, omedelbar inkapacitering eller en känsla av kortsiktig trygghet. Men då bör det sägas öppet.

Politikerna bör inte hävda att forskningen kräver fängelse om den inte gör det. De bör inte heller gömma sig bakom formuleringar som att samhället ”inte har något val”.

Det finns nästan alltid val. Även passivitet, uteblivna investeringar och underfinansierade alternativ är politiska val.

En regering kan alltså välja en mer repressiv väg trots kunskap om möjliga skadeverkningar. Men den kan inte i efterhand säga att den inte kände till riskerna.

Vad betyder egentligen att en åtgärd fungerar?

Anderssons resonemang aktualiserar en fråga som ofta försvinner i kriminalpolitiken: Vad menar vi när vi säger att en åtgärd fungerar?

Fängelse kan under själva inlåsningen hindra en person från att begå vissa brott ute i samhället. Det är en inkapaciteringseffekt. Men det betyder inte automatiskt att åtgärden minskar brottsligheten efter frigivningen.

En insats kan ge större trygghet denna månad och samtidigt skapa större risker om två eller fem år.

Avbruten skolgång, försvagade familjeband, institutionsskador och nya kriminella kontakter kan försämra möjligheterna till ett laglydigt liv. Ett frihetsberövande kan därför vara effektivt i ett mycket begränsat och kortsiktigt avseende men kontraproduktivt i ett längre perspektiv.

Kriminalpolitiken behöver skilja mellan åtminstone fyra mål:

• att tillfälligt förhindra nya brott,
• att bestraffa och markera ansvar,
• att rehabilitera,
• att minska den framtida brottsligheten.

Dessa mål sammanfaller inte alltid. Uttryck som ”hårdare tag” och ”skydda samhället” döljer därför ofta mer än de förklarar.

Måste forskaren presentera ett fullständigt alternativ?

Kravet på alternativ är rimligt men kan också användas för att avfärda relevant kritik.

En forskare som visar att en åtgärd riskerar att orsaka skada behöver inte samtidigt presentera ett komplett regeringsprogram, en ny organisationsmodell och ett färdigt finansieringsförslag. Om en broingenjör visar att en konstruktion riskerar att rasa blir inte varningen ogiltig därför att ingenjören ännu inte har byggt den nya bron. På samma sätt är kunskapen om en åtgärds skadeverkningar värdefull även innan det finns en fullständig ersättningsmodell.

Samtidigt räcker det i längden inte att bara säga nej. Kriminalpolitiken måste bygga upp realistiska alternativ. Det kan handla om mindre institutionsliknande miljöer, kvalificerad familje- och nätverksbehandling, fungerande skolgång, psykiatriska insatser, skydd mot kriminella nätverk och en sammanhållen utslussning.

Här behövs en arbetsfördelning. Forskningen ska undersöka vilka insatser som ger bäst resultat och under vilka omständigheter. Politiken ska finansiera, organisera och genomföra dem.

Saklighet är inte detsamma som värderingslöshet

En av Anderssons viktigaste poänger är att forskaren inte behöver vara en människa utan erfarenheter, känslor eller värderingar. Han har själv intervjuat unga som berättat om vad frihetsberövanden gjort med deras självkänsla, relationer och framtidstro. Sådana erfarenheter kan påverka vilka frågor forskaren ställer och hur han formulerar sig.

Men vetenskaplig redlighet kräver inte personlig tomhet. Den kräver att forskaren redovisar osäkerheter, skiljer mellan kunskap och antaganden och undviker att överdriva resultatens säkerhet.

Det relevanta idealet är därför saklighet snarare än fullständig neutralitet.

Det gäller också forskare som stödjer en repressiv kriminalpolitik. Att förespråka hårdare straff är inte mer neutralt än att argumentera för behandling, rehabilitering eller social prevention.

Alla positioner innehåller värderingar. Frågan är om dessa värderingar redovisas öppet eller förkläs till vetenskapliga fakta.

När blir ett vetenskapligt omdöme politiskt?

Här finns också en spänning i Anderssons resonemang. Det är en vetenskaplig utsaga att fängelseliknande miljöer innebär risker för återfall, psykisk skada, skolavbrott och förstärkt kriminell identitet. Men slutsatsen att barn därför inte bör placeras i fängelse innehåller dessutom en normativ premiss: att dessa negativa konsekvenser ska väga tyngre än exempelvis vedergällning eller omedelbar inkapacitering. Det gör inte slutsatsen fel. Men den är inte uteslutande vetenskaplig. Den förenar empirisk kunskap med en värdering.

Forskarens trovärdighet blir därför starkast när tre nivåer hålls isär:

Vad visar forskningen?
Hur säkra är resultaten?
Vilken politisk eller moralisk slutsats drar forskaren själv?

Att tydliggöra skillnaden innebär inte att forskaren måste avstå från samhällsdebatten. Tvärtom. Det gör det möjligt att delta utan att använda den akademiska titeln som ett slags politiskt övertrumfkort.

Barnet som både gärningsperson och utsatt

Andersson anknyter också till sociologen Zygmunt Baumans tankar om samhällets svårighet att leva med ambivalens. Unga som begår allvarliga brott passar inte in i enkla kategorier. De kan vara ansvariga för grovt våld och samtidigt vara barn under utveckling. De kan vara farliga för andra och själva utsatta för våld, hot eller exploatering. De kan behöva begränsas och samtidigt vara i behov av skydd, behandling och stabila vuxna.

Den politiska debatten försöker ibland lösa denna motsägelse genom att säga att den som begår ett tillräckligt allvarligt brott inte längre ska betraktas som barn.

Den politiska debatten försöker ibland lösa denna motsägelse genom att säga att den som begår ett tillräckligt allvarligt brott inte längre ska betraktas som barn.

Men ett barn upphör inte utvecklingspsykologiskt att vara barn därför att handlingen är fruktansvärd. Att erkänna detta är inte att förringa brottsoffret. Det är att kräva att samhällets reaktion utformas utifrån kunskap om både gärningen och den människa som begått den. Samhället måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: Den unge har ett ansvar för sina handlingar, men samhället har ett ansvar för hur det förebygger fortsatt brottslighet.

Forskningen ska inte styra – men politiken måste lyssna

Peter Anderssons artikel är ett försvar för en kunskapsbaserad demokrati, inte för ett expertstyre. Forskarens uppgift är inte att legitimera politiken och inte heller att ersätta den. Politikernas uppgift är att fatta beslut, väga värden mot varandra och ta ansvar för konsekvenserna.

Men ansvar förutsätter öppenhet.

Den som väljer fängelse för barn trots kunskap om risken för ökad kriminalisering bör säga att andra värden prioriteras. Den som förespråkar frihetsberövande främst för vedergällningens eller symbolikens skull bör inte beskriva åtgärden som en självklar väg till minskade återfall.

Forskningen har inte rätt att fatta de politiska besluten.
Men politiken har inte rätt att fatta dem som om kunskapen inte fanns.

TfK kommentar:

Thomas Ekbom