Men någon måste förändra villkoren

Kriminologen David Sausdal har rätt i att fler utbildningsplatser i kriminologi inte stoppar gängrekryteringen. Men kritiken behöver föras ett steg vidare. Problemet är inte att Sverige vet för mycket om brott, utan att kunskapen inte motsvaras av uthålliga verksamheter med mandat, resurser och människor som kan omsätta den i handling.

Intresset för kriminologi är närmast omättligt. Inför höstterminen 2026 var Kriminologi A vid Södertörns högskola den enskilda högskolekurs som hade flest sökande i hela landet, drygt 3 000. Även Stockholms universitets distanskurs och Mittuniversitetets grundkurs fanns bland de mest sökta. Brott, straff och gängkriminalitet har blivit både ett politiskt centrum och en växande utbildningsmarknad.

I debattartikeln ”Fler kriminologer är inte vad samhället behöver” i tidskriften Socionomen riktar David Sausdal, docent och gängforskare vid Lunds universitet, en välbehövlig invändning mot denna utveckling. Fler kriminologer och fler utbildningar är inte i sig ett motgift mot kriminaliteten. Han använder USA som varnande exempel. Landet har utbildat stora mängder kriminologer och producerat mängder av forskning, modeller och experter, men har ändå fått en mycket omfattande straffapparat och stora sociala problem. Det Sverige framför allt behöver, menar Sausdal, är bättre skolor, fler lärare och kompetenta socialarbetare med tillräckliga resurser.

Det är en viktig poäng. Samhället blandar alltför ofta ihop kunskap om ett problem med förmågan att faktiskt lösa det.

Vi kan beskriva riskfaktorer, kartlägga kriminella nätverk och identifiera områden där barn löper förhöjd risk att rekryteras. Vi kan konstruera modeller, skriva strategier och tillsätta samordnare. Men inget av detta hjälper barnet som gång på gång misslyckas i skolan, den familj som väntar på stöd eller den frigivne som saknar bostad, arbete och behandling.

Det som saknas är ofta inte ytterligare en expert som kan beskriva problemen. Det som saknas är en vuxen som har tid, mandat och uthållighet att göra någonting åt dem.

Varningssignalerna är ofta redan kända

Brås studie av barn under 15 år som utretts för allvarliga brott visar detta med närmast plågsam tydlighet. Nio av tio var redan kända av socialtjänsten. Många hade problem inom flera livsområden, exempelvis svårigheter i hemmet, skolproblem, aggressivitet, bristande impulskontroll och psykiatriska eller neuropsykiatriska svårigheter. Brås intervjuer pekar samtidigt på att barn- och ungdomspsykiatrin ofta saknar förutsättningar att möta dessa barn och att ingen annan aktör fullt ut täcker upp.

Socialtjänsten kan inte ensam skapa fungerande skolgång, behandla psykisk ohälsa, ordna bostad, skydda hela familjer från hot eller garantera att en stabil vuxen finns kvar under flera år

Detta ska inte tolkas som att socialsekreterarna har blundat eller misslyckats. Tvärtom visar det hur orimligt det är att lägga ansvaret på en enskild profession. Socialtjänsten kan identifiera problemen och besluta om en insats, men kan inte ensam skapa fungerande skolgång, behandla psykisk ohälsa, ordna bostad, skydda hela familjer från hot eller garantera att en stabil vuxen finns kvar under flera år.

Kriminalitet växer ofta fram i mellanrummen mellan myndigheterna. Alla känner till en del av problemet, men ingen har resurser, ansvar och uthållighet nog att hålla ihop helheten.

Här träffar Sausdals kritik rätt. Den praktiska brottspreventionen är ett hantverk. Den bygger på relationer, tillit, professionellt omdöme och närvaro över tid. En lärare som får en elev tillbaka till undervisningen, en socialarbetare som lyckas skapa kontakt med en familj och en frivårdsinspektör som håller ihop behandling, bostad och försörjning kan betyda mer än ännu en rapport om risk- och skyddsfaktorer.

Kriminologin behövs, men den kan inte ersätta välfärden

Samtidigt blir rubriken ”Fler kriminologer är inte vad samhället behöver” alltför kategorisk.

Samhället behöver kriminologisk kunskap. Utan den skulle kriminalpolitiken i ännu högre grad styras av rädsla, moralism och föreställningen att varje samhällsproblem kan lösas med längre straff. Kriminologin behövs för att granska vilka åtgärder som faktiskt fungerar, vilka som bara flyttar problemen och vilka som kan göra mer skada än nytta.

Den behövs också för att analysera makt, kontroll, utsatthet, brottsoffers behov, rättssäkerhet och frihetsberövandets konsekvenser. Dess värde kan inte mätas enbart i hur snabbt en examinerad kriminolog kan minska antalet skjutningar.

Men kriminologin får inte bli en ersättning för det sociala arbetet. En teoretisk utbildning gör inte automatiskt någon lämpad att möta en traumatiserad 13-åring, genomföra kvalificerat förändringsarbete eller stå kvar när en klient återfaller.

Det är därför olyckligt att ställa kriminologer och socionomer mot varandra. Socionomer behöver kriminologisk kunskap, och kriminologer behöver förstå socialt arbete, pedagogik, psykologi och den konkreta verklighet där deras teorier ska användas. Den intressanta frågan är inte vilken yrkesgrupp som ska vinna, utan om utbildningarna ger rätt kompetens för de uppgifter som måste utföras.

Regeringen har beslutat att socionomutbildningen från den 1 juli 2027 ska få nya och förändrade examensmål. Studenterna ska bland annat få mer kunskap om hur social utsatthet och ungdomsbrottslighet kan förebyggas och hur återfall kan motverkas. Det är rimligt. Men en ny formulering i högskoleförordningen skapar inte fler erfarna socialsekreterare, lägre personalomsättning eller behandlingsinsatser som går att använda när behovet uppstår.

Utbildning måste följas av organisatoriska förutsättningar. Annars lär vi människor vad som borde göras och placerar dem sedan i verksamheter där det inte går att göra det.

Kriminalvårdens stora kunskapsfråga

Samma problem finns inom Kriminalvården.

Under 2025 skapades mer än 1 300 nya fasta platser och beredskapsplatser i häkten och anstalter. Dubbelbeläggning blev obligatorisk där lokalerna ansågs medge det. Samtidigt ökade antalet klienter i häkte, anstalt och frivård. Kriminalvården framhåller själv att behandling, sysselsättning och frigivningsförberedelser är centrala för uppdraget att minska återfallen.

Här blir Sausdals fråga högst relevant. Vad hjälper det att vi vet mer om återfall, rehabilitering och frihetsberövandets skadeverkningar om systemet byggs ut så snabbt att personalen främst hinner bevaka, förflytta och administrera?

Kriminalvården behöver kriminologer och forskare som utvärderar verksamheten, ifrågasätter misslyckade metoder och ser till att politiskt attraktiva åtgärder inte förväxlas med verksamma åtgärder

Kriminalvården behöver inte enbart fler platser. Den behöver kriminalvårdare, frivårdsinspektörer, programledare, lärare, psykologer, sjukvårdspersonal, arbetsledare och socialt utbildad personal som kan bedriva ett kvalificerat klientarbete. Den behöver också kriminologer och forskare som utvärderar verksamheten, ifrågasätter misslyckade metoder och ser till att politiskt attraktiva åtgärder inte förväxlas med verksamma åtgärder.

Men forskningen måste finnas nära praktiken. Kriminologen behövs mindre som tvärsäker kommentator och mer som kritisk granskare, metodutvecklare och medarbetare i en tvärprofessionell verksamhet.

Frågan är vad som händer på måndag morgon

Den avgörande prövningen för all kriminalpolitik borde vara enkel: Vad förändras på måndag morgon för den lärare, socialsekreterare, frivårdsinspektör eller kriminalvårdare som ska utföra arbetet?

Får läraren en mindre klass och tillgång till elevhälsa? Kan socialsekreteraren träffa barnet tillräckligt ofta? Finns behandlingen när motivationen uppstår? Har frivården tid att samordna kontakterna inför frigivningen? Finns bostad och försörjning när anstaltsporten öppnas?

När svaret är nej spelar det mindre roll hur många strategier, utbildningar eller expertpaneler som har skapats.

David Sausdal har därför rätt i sin viktigaste slutsats. Samhället kan inte utbilda sig ur kriminaliteten genom att massproducera människor som studerar och beskriver den. Brottsförebyggande arbete kräver fungerande skolor, stark socialtjänst, tillgänglig psykiatri och en kriminalvård som har kraft att göra människor bättre rustade när de lämnar den än när de kom.

Men Sverige behöver inte mindre kunskap om kriminalitet. Sverige behöver använda kunskapen klokare och investera betydligt mer i de människor som ska omsätta den i handling.

TfK kommentar:

Thomas Ekbom