Straffa inte barn för vuxenvärldens misslyckande

Barn som begår mycket grova brott måste mötas av en tydlig, snabb och kraftfull reaktion. Ingen seriös person kan hävda något annat. Men frågan är inte om samhället ska reagera. Frågan är hur samhället ska reagera när ett barn dras in i dödligt våld, gängkriminalitet och vuxnas hänsynslösa exploatering.

Utredningen om straffbarhetsåldern föreslår att 14-åringar ska kunna dömas för vissa mycket allvarliga brott. Förslaget presenteras som en begränsad och tidsbegränsad lösning. Men i själva verket innebär det en historisk förskjutning: Sverige ska börja behandla vissa barn som straffrättsligt ansvariga på ett sätt som tidigare varit främmande för svensk rätt.

Det är fel väg.

Det starkaste argumentet mot förslaget finns i utredningen själv. Utredningen konstaterar att den allmänna ungdomsbrottsligheten inte har ökat, utan snarare tycks minska. Den konstaterar också att det saknas stöd för att en sänkt straffbarhetsålder minskar brottsligheten. Erfarenheten från Danmark pekar tvärtom i fel riktning: sänkningen där ledde inte till minskad brottslighet bland 14-åringar, och återfallsrisken ökade bland de barn som dömdes.

Då måste frågan ställas: Varför ska vi genomföra en reform som inte kan förväntas göra samhället tryggare?

Svaret från utredningen handlar i hög grad om straffsystemets legitimitet. Samhället måste visa att det reagerar när barn begår grova brott. Men straffrätt får inte bli symbolpolitik. Att döma 14-åringar till straffrättsliga påföljder kan se handlingskraftigt ut i sociala medier, men om det inte minskar brotten, inte skyddar nya offer och riskerar att öka återfallen är det inte ansvarstagande. Det är ett experiment med barn.

Det är också missvisande att, som Justitieutskottets ordförande gjorde i radioinslag, påstå att barn under 15 år i dag inte möts av någon reaktion när de begått brott. Det finns faktiskt socialtjänstinsatser, LVU, särskilda utredningar, bevistalan, domstolsprövning och tvångsåtgärder. Problemet är inte att samhället saknar möjligheter att ingripa. Problemet är att samhällets skyddsnät ofta ingriper för sent, för svagt och för splittrat.

När en 14-åring begår ett mord är det inte bara ett individuellt moraliskt haveri. Det är också ett samhälleligt haveri. Någon har rekryterat barnet. Någon har utnyttjat barnets omognad, utsatthet, lojalitet, rädsla eller längtan efter status. Att då svara med att flytta barnet närmare vuxenstraffrätten riskerar att dölja det verkliga ansvaret: de vuxna gärningsmännen, de kriminella nätverken och de myndighetssystem som inte lyckats skydda barnet i tid.

Att svara genom att sänka straffbarhetsåldern är att låta exploateringen fortsätta, men nu med staten som den som fäster den straffrättsliga etiketten på barnet

Barn är inte små vuxna. Det är därför vi sedan mer än 100 år har en straffbarhetsålder. Det är därför barn särbehandlas i straffrätten. Det är därför barnkonventionen ställer särskilda krav. Barn har sämre impulskontroll, svagare konsekvenstänkande och större påverkbarhet. Just de egenskaperna är vad kriminella nätverk utnyttjar. Att svara genom att sänka straffbarhetsåldern är att låta exploateringen fortsätta, men nu med staten som den som fäster den straffrättsliga etiketten på barnet.

Den statliga utredningen säger nej till en generell sänkning, eftersom en sådan skulle träffa för många barn och inte vara träffsäker. Men den föreslagna speciallösningen är inte heller trygg. Tvärtom skapar den en svårbegriplig gräns: en 14-åring ska vara straffbar för vissa brott men inte för andra, beroende på brottets minimistraff och rubricering. Det är en konstruktion som är svår även för jurister. För ett barn är den närmast omöjlig att förstå.

Åklagare på DN Debatt, 6/10 -25: ”Det krävs mod, kraft och uthållighet för att vända utvecklingen. Att tvinga fram en lagändring går snabbt – men konsekvenserna av en dålig reform får vi leva med länge. Det är inte för sent att tänka om.”

Straffrätten måste vara begriplig, förutsebar och rättssäker. Det gäller särskilt när den riktas mot barn.

Utredningen vill dessutom tidsbegränsa reformen till fem år. Det kan låta försiktigt. Men vad innebär det i praktiken? Vilka resultat ska krävas för att lagen inte ska förlängas? Ska återfall minska? Ska rekryteringen till gäng minska? Ska färre barn utnyttjas i morduppdrag? Ska barns psykiska hälsa, skolgång och framtida brottslighet följas upp? Och om det visar sig att reformen skadar barn, vem bär ansvaret?

En tidsbegränsad lag på detta område riskerar att bli ett politiskt försökslaboratorium. Men barn borde inte användas för att testa kriminalpolitiska uppkast med en air av populism.

Kraftfullt är att kunna placera barn säkert när det behövs, skydda dem från nätverkens kontroll och samtidigt erbjuda kvalificerad behandling, skolgång och väg ut

Det behövs kraftfulla åtgärder mot barn som begår grova brott. Men kraftfullt är inte samma sak som straffrättsligt. Kraftfullt är att ingripa tidigare. Kraftfullt är att stoppa rekryterarna. Kraftfullt är att ge socialtjänsten, skolan, psykiatrin och polisen fungerande verktyg innan barnet står med ett vapen i handen. Kraftfullt är att kunna placera barn säkert när det behövs, skydda dem från nätverkens kontroll och samtidigt erbjuda kvalificerad behandling, skolgång och väg ut.

Brottsoffer har rätt till upprättelse. Men längre straff kan aldrig kallas upprättelse för brottsoffer. Det minskar istället de resurser som kan tillföras brottsoffren och kan inte användas som argument för åtgärder som inte minskar risken för nya brottsoffer. Den bästa brottsofferpolitiken är att förhindra nästa skjutning, nästa sprängning och nästa 14-åring från att rekryteras.

Barns brott är så allvarliga att vi måste våga göra det som faktiskt kan fungera.

Sverige ska inte sänka straffbarhetsåldern till 14 år. Inte för att barns brott är mindre allvarliga. Utan för att barns brott är så allvarliga att vi måste våga göra det som faktiskt kan fungera. Statens Institutionsstyrelse behöver lagregler som ger stöd till en bättre brottsförebyggande verksamhet och Kriminalvårdens fängelser måste avfolkas så att återfallsförebyggande verksamhet kan återupptas i full skala.

14-åringar ska hållas borta från vuxen fängelselogik.
15-17-åringar borde också hållas borta från att behandlas som vuxna.

Portugal har 16 år som straffbarhetsålder.

När vuxenvärlden har misslyckats ska inte misslyckandet skrivas in i brottsbalken som ett nytt ansvar för 14-åringar.

Det är inte för sent att tänka om.

Frans Schlyter

F.d. utredare på utvecklingsenheten Kriminalvårdens huvudkontor