Läsa teaterpjäser högt för varann – kan det fungera för människor som sitter inlåsta för brott som de dömts för?

Ja, det kan det definitivt göra. Gunnar Wall berättar hur han har lett en sådan verksamhet i rättspsykiatrin i Uppsala i drygt tio år innan han gick i pension för ett par år sedan.

Vi läste Shakespeare, Ibsen, Strindberg, Pinter och andra stora dramatiker, omväxlande med nyskrivna svenska pjäser för ungdomar. Deltagarna läste var sin roll. Vi möttes för detta en gång i veckan och betade av några sidor i taget. Efter en månad eller två hade vi läst en hel pjäs och kunde börja med nästa.

Varför fungerade det? Ja, det har jag förstås funderat över och har kommit fram till en del svar.

Men innan vi kommer dit ska jag säga något om hur det hela började.

Det var chefen för min avdelning som ville att vi skulle ordna nya typer av aktiviteter för patienterna, vården inom rättspsykiatrin riskerar annars att domineras av långa stunder av sysslolöshet. Och eftersom det var känt att jag ägnade mig åt skrivande fick jag uppdraget att dra igång en läsecirkel.

Jag funderade över hur det skulle kunna fungera. De läsecirklar man vanligen tänker på handlar ju om att en grupp människor bestämmer sig för att på egen hand läsa lite böcker som de sedan diskuterar tillsammans när de ses.

Skulle det bli något läst fick det nog ske genom högläsning

Men inte så många av våra patienter brukade sitta med huvudet böjt över en bok. Så gott som omedelbart kom jag därför fram till insikten att skulle det bli något läst fick det nog ske genom högläsning när vi sågs.

Nästa insikt: det bästa var om vi helt enkelt turades om att läsa korta bitar. Och väldigt snabbt visade det sig att högläsningen blev roligast om vi läste teaterpjäser. Där läste man ju mot varandra och replikerna var ofta korta. Det betydde att de som lyssnade inte hann börja tänka på annat – särskilt viktigt var det ju att hänga med om man snart skulle läsa själv.

De patienter som deltog hade gett uttryck för någon sorts aktivt val när de gick med i läsecirkeln. Påtryckningarna att över huvud taget delta i aktiviteter var rätt stora från personalens sida, men det fanns annat att välja på för den som inte ville vara med i just en läsecirkel. Ändå hände det tidvis att bortåt hälften av patienterna på avdelningen, 5-6 stycken, var med i läsecirkeln.

Upplägget var alltid detsamma, vecka efter vecka. Jag ledde sammankomsten, tillsammans med mig fanns någon annan från personalen. Vi började med en halvtimmes gemensam läsning ur en pjäs. Så läste vi ett par, tre dikter. Och så avslutade vi med att lyssna på lite musik från Youtube – det kunde vara vad som helst från Stravinskij till Amy Winehouse. Jag kunde ibland inleda sittningen med att vid behov förklara svåra ord eller uttryck som vi skulle stöta på.

Det blev sällan någon diskussion efteråt, men ibland kom det en eller annan kommentar som visade att läsningen eller musiken engagerat.

Patienter som deltog på cirkelmötet behövde inte läsa om de inte kände för det, de kunde välja att bara lyssna. Vanligtvis läste alla. Men jag brukade styra så att de som mest gillade att läsa fick de längre partierna och de som tyckte det var lite jobbigt fick mindre roller.

Personal som var med skulle dock alltid vara beredd på att läsa, det var viktigt att patienterna inte skulle känna sig iakttagna av vårdanställda som själva ställde sig utanför det som pågick. Själv brukade jag läsa scenanvisningarna (som var tråkigast att läsa) samt vid behov en eller flera roller.

Ofta kunde patienter få läsa en roll som föreställde en person som inte särskilt mycket påminde om dem själva. Exempelvis kunde manliga patienter få läsa kvinnliga roller och vice versa. Det fungerade.

Ibland hade jag i förväg sett att det skulle dyka upp känsliga uttryck i texterna. Det kunde gälla sex eller ord som var lätta att koppla till rasism. Jag kunde då ta upp sådant i förväg och säga att det var en sak vad vi sa till varann i den dagliga samvaron och en annan vad vi framförde vid uppläsningen av en pjäs – den kunde spegla sidor av verkligheten som ibland framstod som mindre vackra. Det hände ändå att patienter helt enkelt inte ville uttala vissa uttryck. Det var givetvis OK.

Självklart fanns det problem. En del patienter hade läs- och skrivsvårigheter, andra var helt enkelt rätt ovana vid läsning av längre text. Och ytterligare andra kunde ha svårigheter med svenska språket. Till det kom att högläsning inför en grupp är något som kan göra de flesta människor lite nervösa.

Vi läste inte för att vi var några stjärnor, vi läste som en gemensam aktivitet

Men åtminstone något av de där problemen gällde så många av deltagarna att det bidrog till att göra klart att man inte måste vara ”duktig” för att få vara med och läsa. Möjligen landade den insikten lite extra tydligt eftersom jag som ledde cirkeln har en stamning som särskilt kan dyka upp just i samband med läsning. Kort sagt: vi läste inte för att vi var några stjärnor, vi läste som en gemensam aktivitet.

Men vad var motorn, varför deltog patienter?

Det kunde röra sig om flera saker. Men bland annat tror jag det handlade om att deltagarna kände att det handlade om något som kanske var viktigt.

I flera omgångar under de år som jag ledde läsecirkeln läste vi Hamlet. Då brukade jag inleda med att säga ungefär så här: ”Det är är nog världens mest kända pjäs. En del har sett den, men väldigt få har läst den. Och det är just vad vi ska göra nu.”

Hamlet var också på ett annat sätt en tacksam pjäs. Själva storyn var på olika sätt begriplig och engagerande, inte minst för människor som i flera fall själva varit i kontakt med våldsam brottslighet, kanske både som offer och förövare. Huvudpersonen, den unge Hamlet, är övertygad om att en nära anhörig har blivit utsatt för ett brott: hans farbror har mördat hans far och tagit över som härskare i Danmark. Hamlet vill hämnas, men är maktlös. Han förvirrar sin omgivning genom att uppträda som om han är galen. Är han det? Pjäsen lämnar inga enkla svar. Men hans plågsamma situation är alldeles begriplig. Och händelseutvecklingen rullar obönhörligt på.

Det är en pjäs som tar sin publik på allvar. Och den blir inte sämre av att den samtidigt ibland, mitt i eländet och dramatiken, faktiskt är rolig.

Den som åtar sig att läsa en roll för andra som deltar i gruppen får också chansen att – om än i liten skala – spela teater. Man kan läsa sina repliker med neutral röst, men man kan också låta arg, rädd, glad, hotfull eller något annat.

Vi testade alltså många olika kända teaterpjäser. Och oftast berördes deltagarna av vad de läste. Ibsens Ett dockhem om den unga kvinnan som kände sig kvävd i sitt äktenskap var en sådan pjäs – kanske lite överraskande eftersom de flesta deltagarna var män.

Ett annat teaterstycke som väckte engagemang var Samuel Becketts absurda drama I väntan på Godot. Pjäsen handlar om två vinddrivna luffare som väntar på en mystisk figur som aldrig tycks komma och som de egentligen inte vet något bestämt om.

På vilket sätt tror jag att deltagarna fick med sig något av värde av att delta i läsecirkeln?

På rätt många sätt faktiskt.

För det första är det en utmaning att läsa högt för andra, något de flesta tvivlar på att de behärskar så bra. Det handlar alltså om att våga. Snart visar det sig att den egna insatsen inte behöver vara perfekt för att vara värdefull. Och det visar sig också att det går bättre ju mer man läser.

För det andra handlar det om att sätta sig i en utsatt situation tillsammans med andra och uppleva att ingen hånar någon annan.

För det tredje handlar det om självkänsla när det gäller bildning och kunskap. Det har ett värde att bekanta sig med kultur som har hög status och känna att man har utbyte av upplevelsen och i väsentlig utsträckning förstår vad det handlar om.

För det fjärde ökar det den egna språkförståelsen.

För det femte kan det leda till viktiga känslomässiga upplevelser. Ett exempel: sedan den dåvarande gruppen och jag läst en pjäs av Harold Pinter om människor som utsätts för sällsynt brutal behandling av förhörsledare i en diktatur uppstod ett kort samtal efteråt. Deltagarna gav uttryck för den upprördhet de känt när de läste och lyssnade. Det var en humanistisk och djupt mänsklig reaktion som inte hade uppkommit utan den gemensamma läsningen.

För det sjätte finns det ett värde i att intagna och personal gör saker tillsammans. Det finns tillräckligt mycket regler och tvång. Men för att uträtta något som personal behövs också att det finns något som kan kallas ömsesidig tillit.

Och för det sjunde tror jag det var bra att vi i valet av läsning inte väjde för det svåra och kontroversiella. Det innebar att vi tillsammans närmade oss sådant som kunde snudda vid deltagarnas egna påfrestande upplevelser men på ett sätt som inte direkt handlade om dem.

Kostnaden för rättspsykiatrin var rätt blygsam. Jag ledde cirkeln under min ordinarie arbetstid. Vad som i stort sett tillkom var uppsättningar av ett antal böcker med texter till teaterpjäser. Den som vill ha vetenskapliga bevis på hur mycket nytta läsecirkeln kan ha gjort kan jag tyvärr inte erbjuda några svar. För det skulle det behövas fler exempel på sådan verksamhet och att det kombinerades med någon sorts mätmetoder.

Jag skulle gärna se något sådant. Men att cirkeln rullade på i mer än tio år – och mina personliga minnen från den – är för mig ett mått på att den fyllde en uppgift och ett tecken på att andra borde försöka.

Och slutligen: jag tror att den här sortens läsecirklar skulle kunna fungera i alla möjliga sammanhang för dem som vågar försöka, även utanför institutioner.

Gunnar Wall

Gunnar Wall är journalist och författare som i många år arbetat deltid som skötare i rättspsykiatrin.
Gunnar meddelar att den som vågar testa upplägget även utanför institutioner får ta kontakt med honom via epost.