Det börjar sällan med ett vapen, ett rån eller ett medvetet beslut att bli kriminell. När unga flickor dras in i kriminalitet sker det ofta stegvis, nästan omärkligt. Först kommer utanförskapet. Sedan sökandet efter sammanhang, bekräftelse och någon som ser en. Därefter kan gränserna långsamt förskjutas. Små tjänster blir större. En skuld uppstår. Någon annan får makt. När flickan själv förstår vad som har hänt kan hon redan vara fast.

Det är en av de viktigaste erfarenheterna som Sindy Niklasson lyfter fram i intervjun. Hon arbetar i dag på Qrut, en ideell organisation som stödjer mammor som levt med beroende, kriminalitet och våld. Men hon talar också utifrån egna erfarenheter. Hennes uppväxt präglades av våld, dysfunktionella relationer och en vardag där kriminalitet var normaliserad. I skolan var hon mobbad och utanför. Hemma fanns inte det stöd hon hade behövt. När bekräftelsen saknades i familjen sökte hon den någon annanstans.

Sindy beskriver inte vägen in i kriminalitet som något plötsligt eller enkelt. Snarare handlar det om en social och känslomässig process. Flickor som inte blir sedda hemma eller i skolan kan börja söka sig till andra som också står utanför. Där kan de först mötas av värme, uppmärksamhet och tillhörighet. Men det som från början liknar omsorg kan senare visa sig vara början på utnyttjande. Den som först blir bekräftad kan efter hand förväntas göra tjänster, ta risker och bära ansvar för sådant hon inte fullt ut förstått konsekvenserna av.

I efterhand har både hennes mamma och pappa sagt att de hade kunnat hantera situationen bättre om de själva fått stöd som föräldrar

Intervjun visar också att frågan om flickor och kriminalitet inte kan reduceras till individens val. Sindy återkommer till familjens betydelse. Hon menar att föräldrar i kris ofta lämnas för ensamma. Skolan förväntas se, förstå och kompensera, men föräldrarna får inte alltid det stöd som hade kunnat göra verklig skillnad. I hennes eget fall var problemen kända, men socialtjänsten kom aldrig hem till familjen. Skolan såg att något inte stämde, men insatserna stannade vid samtal med kurator. I efterhand har både hennes mamma och pappa sagt att de hade kunnat hantera situationen bättre om de själva fått stöd som föräldrar.

Därför blir föräldrastödet en central fråga. Sindy menar att tidiga insatser inte bara ska riktas mot barnet, utan också mot de vuxna runt barnet. Föräldrar som lever med missbruk, våld, kriminalitet eller egen utsatthet kan ha svårt att söka hjälp från socialtjänsten. Rädslan för myndigheter, och inte minst rädslan för att förlora sina barn, gör att många drar sig undan. Om man själv har vuxit upp med misstro mot polis, socialtjänst och andra samhällsinstitutioner förs den misstron lätt vidare till nästa generation. Då kan civilsamhället få en avgörande roll som en första, mindre hotfull väg in till stöd.

Qrut framträder i intervjun som ett sådant mellanrum mellan individen och myndigheterna. Dit kan kvinnor komma utan att känna sig dömda och utan att först behöva berätta allt för en myndighet. Där kan de få hjälp att förstå sin situation, bygga tillit och hitta vägar vidare. Organisationens arbete bygger på att se hela människan, inte bara problemen, brotten eller misslyckandena. Det gäller också synen på flickor och unga kvinnor som hamnat fel. Sindy betonar att många har resurser, drömmar och möjligheter som aldrig fångas upp när samhällets blick fastnar vid riskfaktorer och beteendeproblem.

I intervjun blir hennes berättelse därför också en kritik av ett system som ofta kommer in för sent och arbetar för smalt. Flickor i utsatta miljöer behöver inte bara kontroll, placeringar och punktinsatser. De behöver vuxna som ser dem som subjekt, inte objekt. De behöver trygga relationer, fungerande familjestöd och sammanhang där de kan känna sig viktiga utan att bli utnyttjade. Och de behöver ett samhälle som vågar fråga inte bara vad de har gjort, utan vad de har saknat.

Sindy Nicklassons erfarenheter pekar mot en brottsförebyggande politik som börjar långt innan brottet begås. Den börjar i hem där föräldrar inte orkar, i skolor där flickor försvinner bakom utåtagerande beteenden, i socialtjänstens svårigheter att nå fram och i civilsamhällets möjlighet att bygga tillit där myndigheterna inte längre har förtroende. Vägen in i kriminalitet kan vara lång och gradvis. Därför måste också vägen tillbaka få vara långsiktig, relationell och byggd på mer än kontroll.

Läs en viktig intervju hos organisationen Qrut där Sindy arbetar:

Intervjuare: Thomas Ekbom
Intervjuperson: Sindy Niklasson

Vad får unga flickor att dras in i kriminalitet?

Thomas: Vad är det, utifrån din erfarenhet, som får unga flickor att dras in i kriminalitet?

Sindy: Det finns förstås flickor som kommer från till synes goda förhållanden och ändå dras in i kriminalitet. Särskilt i dag, när kriminalitet på olika sätt kan glorifieras i sociala medier. Men jag tror ändå att många har en bakgrund som liknar min.

Jag växte upp i en miljö där kriminalitet var normaliserad från väldigt tidig ålder. Det fanns dysfunktionalitet hemma och mycket våld. Det var så jag lärde mig att konflikter hanterades. Samtidigt var jag väldigt mobbad i skolan. Jag var sportig, hängde mycket med pojkar och uppfattades nog som lite pojkaktig. Av någon anledning blev jag inte accepterad av tjejerna.

Jag hade inte heller föräldrar som kunde stötta mig. Min pappa var den som stod för mycket av problemen hemma. Min mamma levde inte på samma sätt, men hon var svag på ett annat sätt och vågade kanske inte stå emot honom.

När man känner sig utanför söker man sig till andra som också står utanför. Det var så jag hamnade bland andra barn och unga i utsatthet. Där introducerades jag tidigt för droger. Jag sökte uppmärksamhet och bekräftelse, ibland från äldre killar, eftersom jag inte fick den bekräftelsen hemma.

Thomas: Det du säger bekräftar något jag själv länge har tänkt: att unga flickor i trasiga miljöer ofta söker något. De behöver bli sedda, positivt omhändertagna, få delta i samtal, känna sig viktiga. När hemmiljön inte kan ge det söker de sig någon annanstans.

Sindy: Precis. Det är en process. Det är inte så att någon direkt sätter ett vapen i handen på en ung tjej och säger att hon ska skjuta någon. Det börjar ofta med en slags curlingperiod. Man kommer in i ett sammanhang där man först blir bekräftad och omhändertagen. Sedan börjar det i liten skala: ”Kan du göra den här grejen?” Efter ett tag är man skyldig någon en tjänst.

Det är lätt att hamna där utan att riktigt förstå vad som händer. När man väl förstår det sitter man ofta redan fast.

Hur kan det förebyggas?

Thomas: Hur kan man förebygga det här? Vad kan samhället, staten, kommunen och civilsamhället göra bättre för att hindra att unga flickor dras in i kriminalitet?

Sindy: Jag är 33 år i dag, så jag vet inte exakt hur mycket som har förändrats sedan jag var barn. Men under min uppväxt var det känt att jag bodde i en problematisk miljö. Ändå hade jag aldrig kontakt med socialtjänsten som barn. De var aldrig hemma hos oss.

Skolan märkte att det fanns problem. De såg att jag var utåtagerande och att något inte stämde. Jag fick träffa en kurator och rita bilder. Men mer än så blev det inte.

I dag arbetar jag själv med de här frågorna, och jag har i efterhand frågat mina föräldrar om de tror att de hade kunnat hantera mig bättre om de hade fått stöd som föräldrar. Båda svarade ja.

Under min resa på Qrut har även min pappa fått föräldrastöd. Min mamma bor långt bort, men min pappa har varit delaktig. Det har gjort en enorm skillnad, både för vår relation och för hans liv. Jag tror att om mina föräldrar hade fått sådant stöd tidigt i mitt liv hade de kanske kunnat möta mina behov på ett annat sätt. Då hade jag inte behövt söka bekräftelse i destruktiva sammanhang.

Thomas: Så familjer i kris borde få stöd på ett helt annat sätt än de får i dag?

Sindy: Absolut. Jag tycker att man lägger för mycket ansvar på skolan. Skolan förväntas möta upp barnen och få dem på en bättre bana i livet. Men det läggs för lite ansvar och för lite resurser på att stötta föräldrarna.

Thomas: Är det socialtjänsten som ska gå in och ge det stödet?

Sindy: Det är socialtjänstens uppdrag, men många vågar inte söka hjälp där. Särskilt inte om man själv har ett tungt bagage, lever med kriminalitet, missbruk eller annan utsatthet. Det sista man vill göra som mamma i en sådan situation är att kontakta socialtjänsten, eftersom man är rädd att förlora sina barn.

Där kan en organisation som Qrut spela en viktig roll. Många söker sig först hit. En del som kommer till oss har inte haft kontakt med socialtjänsten på flera år, kanske inte sedan deras barn blev omhändertagna.

Thomas: Det du säger är alltså att socialtjänsten ofta är nödvändig, men att socialtjänsten inte alltid når fram.

Sindy: Ja. Om man som barn har fått lära sig att man aldrig ska ringa polisen, aldrig vända sig till socialtjänsten och aldrig lita på myndigheter, då sitter det djupt. Man växer upp med myndighetsförakt och för det vidare till sina egna barn. Man vågar inte. Man har ingen tillit till samhället, eftersom man redan upplever sig stå utanför samhället.

Då är det mycket lättare att söka sig till en förening. Där vet man att det inte är en myndighet, att man inte blir dömd och att man inte ens behöver säga vad man heter. Man kan ändå berätta hela sin historia och få hjälp att se vilka vägar som finns.

Bemötandet från socialtjänst och polis

Thomas: Hur hanteras unga brottsmisstänkta flickor av socialtjänst och polis? Hur möts de?

Sindy: Jag tror att bemötandet ofta är ganska dåligt. Många inom myndigheterna ser bara problemet kopplat till individen. Det Qrut gör annorlunda är att vi försöker lära känna personen bakom problematiken.

I mitt fall var det inte min dröm som barn att bli kriminell, missbrukare och förlora mina barn. Jag ville bli veterinär. Jag hade också stora framtidsdrömmar. Men saker hände på vägen som ledde till att livet tog en annan riktning.

Jag är ganska välutbildad och har haft många egna resurser, men det är sådant som myndigheterna sällan tar reda på. De fokuserar på riskfaktorerna och dömer ofta människor utifrån deras handlingar. På Qrut försöker vi också se det friska i individen. Vilka styrkor finns? Vad kan vi bygga vidare på?

Jag upplever att socialtjänsten många gånger inte har tillräckligt intresse av att förstå hela människan. Samtidigt finns det ofta ingen tillit från klientens sida. Då vågar personen inte heller berätta vem hon är. Resultatet blir att myndigheterna aldrig får en helhetsbild.

Thomas: Jag brukar ibland använda begreppen subjekt och objekt. Det du beskriver låter som att unga flickor som inte fungerar ofta betraktas som objekt, snarare än som subjekt.

Sindy: Ja. De betraktas som objekt. Mycket handlar om att man ska placeras, till exempel på HVB-hem eller SiS-institution. Men under tiden får föräldern ofta inget stöd. Barnen ska ju komma ut från institutionen en dag. Om föräldern då står helt oförberedd och inte vet hur hon eller han ska möta sitt barn, blir återfallsrisken väldigt stor.

För unga som kommer ut från institutioner är risken för återfall i brott eller missbruk enorm om de inte har föräldrar eller ett nätverk som kan möta upp dem på rätt sätt.

Faktaruta

Det här är Qrut – hundratals har fått stöd

• Organisationen vill stärka mammor som levt i beroende, kriminalitet och våld.
• Man jobbar med klienternas mammahjärtan, hittar sårbarheten i att ha misslyckats i föräldrarollen och arbetar med värderingar och beteenden. Det går också att få stöd i kontakten med myndigheter.
• Sedan starten för elva år sedan har runt 420 mammor fått stöd. Huvuddelen kan enligt verksamhetschefen i dag vara bra förebilder för sina barn och mår oerhört mycket bättre. En del har fått jobb.
• Det är ont om avhopparverksamhet för kvinnor. Det mesta är anpassat för män. Kommunernas socialtjänst ska dock erbjuda hjälp till personer som vill lämna kriminalitet och sluta använda våld.
• Mona Lillkåll Kassarp (Mona.kassarp@qrut.se) är chef för Qrut och är kriminolog och har forskat på tidiga risker för barn i utsatta miljöer.