Rapport från Thomas Ekbom, Tidskrift för Kriminalvård.
Medverkande
• Susanne Wedin, direktör för Kriminalvårdens avdelning för anstalt, häkte och frivård.
• Birgitta Dahlberg, ungdomsvårdsdirektör vid Statens institutionsstyrelse, SiS.
• Juno Blom, barnombudsman.
• Moderator, Kriminalistföreningen.
Inledning
Moderatorn inleder med att presentera deltagarna och påminner om att de medverkande inte är politiska beslutsfattare. Samtalet ska därför inte i första hand handla om att ta ställning till lagstiftningen, utan om vilka konsekvenser förslagen får i praktiken för barn och unga, och hur berörda myndigheter arbetar med målgruppen.
De centrala frågorna för samtalet är:
• Hur ser vardagen ut för barn och unga som frihetsberövas?
• Vilka skillnader finns mellan häkte, anstalt, frivård och särskilda ungdomshem?
• Hur påverkas myndigheterna av de nya förslagen?
• Hur kan samhället bättre möta barns behov innan utvecklingen gått så långt att frihetsberövande blir aktuellt?
Kriminalvårdens uppdrag och förberedelser
Susanne Wedin beskriver att Kriminalvården i september 2023 fick ett regeringsuppdrag att förbereda särskilda enheter för dömda barn och unga. Uppdraget gällde inledningsvis främst barn och unga i åldern 15 till 17 år. Under arbetets gång har frågan breddats, bland annat genom diskussionen om sänkt straffbarhetsålder.
Kriminalvården har inte haft möjlighet att bygga helt nya enheter från grunden. Eftersom det tar lång tid att planera och uppföra nya fängelser har myndigheten i stället behövt anpassa befintliga anstalter för att kunna ta emot den nya målgruppen.
De första anstalterna som ska ta emot barn och unga är:
• Rosersberg, säkerhetsklass 2, för pojkar.
• Kumla, säkerhetsklass 1, för pojkar.
• Sagsjön utanför Göteborg, säkerhetsklass 2, för flickor.
Ytterligare anstalter ska tillkomma. Kriminalvårdens beräkningar pekar på att det under 2027 kan behövas omkring 180 platser för barn och unga. På längre sikt, omkring 2030 till 2031, kan behovet enligt myndighetens prognoser uppgå till omkring 400 platser.
Barnkonventionen och barnets bästa
Susanne Wedin betonar att barnkonventionen ligger som en portal över hela arbetet. Kriminalvården måste göra barnkonsekvensanalyser och väga in barnets bästa i beslut och ställningstaganden.
Det innebär bland annat att avdelningarna ska vara mindre än för vuxna. En barnavdelning kan bestå av ungefär fyra till åtta barn eller unga. Personaltätheten ska också vara betydligt högre än inom vuxenverksamheten. För vuxna räknar Kriminalvården ungefär med en personal per intagen. För barn räknar man med omkring fyra personal per barn, utöver lärare, sjuksköterskor, kuratorer och andra yrkesgrupper.
Lokalerna har anpassats så långt det är möjligt inom befintligt bestånd. De ska färgsättas och inredas på ett sätt som inte förstärker institutionskänslan. Rummen kommer i grunden att likna vuxnas bostadsrum på anstalt, men med annan färgsättning och mer anpassad inredning. Barnen ska som huvudregel ha egna rum. Dubbelbeläggning ska bara kunna komma i fråga om det i ett enskilt fall bedöms vara till barnets bästa.
Kriminalvården kommer också att behöva arbeta mycket närmare socialtjänst, vårdnadshavare och anhöriga än vad som normalt sker i vuxenverksamheten.
Barnets väg genom Kriminalvården
Susanne Wedin beskriver att de barn som blir aktuella för Kriminalvårdens nya anstaltsverksamhet sannolikt kommer att vara misstänkta eller dömda för mycket allvarlig brottslighet. Många kommer därför att ha suttit häktade före domen.
För en mycket ung person kan häktestiden bli en mycket stor del av den totala tiden i Kriminalvården. Ett fiktivt exempel som nämns är en 13-åring som döms för ett mycket allvarligt brott. På grund av ungdomsreduktionen kan den faktiska anstaltstiden bli avsevärt kortare än straffvärdet för en vuxen person. Det innebär att barnet i praktiken kan tillbringa ungefär lika lång tid i häkte som på anstalt.
Detta är problematiskt eftersom häktestiden ofta är mer isolerande än anstaltstiden. Häktade barn har rätt till isoleringsbrytande åtgärder, men Kriminalvården bedömer att de yngsta barnen kan behöva betydligt mer än minimikraven. Under häktestiden är möjligheten att bedriva behandlingsarbete mer begränsad, eftersom skuldfrågan ännu inte är avgjord.
Kriminalvården har i dag inget fullt skoluppdrag i häkte. Hemkommunen ansvarar för skolgången, även om Kriminalvården kan tillhandahålla lärare och lokaler. Ett regeringsuppdrag pågår om hur skolundervisning i häkte kan organiseras.
Dagen på anstalt och natten i cellen
På anstalt ska barnens dag vara strukturerad och personalledd från morgon till kväll. Barnen ska ha skola omkring 23 timmar i veckan. För barn som inte orkar full skoldag behöver tiden kompletteras med annan meningsfull aktivitet.
Kriminalvården kommer också att erbjuda behandlingsprogram utifrån risk, behov och mottaglighet. Ett allmänt kriminalitetsprogram som nämns är Krimfokus.
En schematisk dag kan se ut så här:
• Väckning omkring klockan 7.
• Frukost och morgonrutiner fram till klockan 8.
• Skola, program eller annan sysselsättning under förmiddagen.
• Utomhusvistelse och lunch.
• Fortsatt skola, program eller annan sysselsättning under eftermiddagen. • Fritidsaktivitet eller egen tid under kvällen.
• Inlåsning omkring klockan 20.
Det innebär omkring elva timmars inlåsning per dygn när den unge är överlämnad till att själv hantera trauman, mardrömmar, ångest m.m. SiS representant påpekar senare att SiS i motsvarande verksamhet har kortare nattinlåsning, omkring nio timmar.
Frivård efter anstalt
Efter villkorlig frigivning kan barnet ställas under övervakning, sannolikt ofta under två år. Frivården kan kombinera stödjande insatser med föreskrifter, till exempel krav på att lämna drogtester, delta i behandling, följa geografiska begränsningar eller ha kontakt med psykiatrisk öppenvård.
Även här blir samverkan med socialtjänsten central. Tanken är att barnets övervakning ska fyllas med återfallsförebyggande insatser, inte enbart kontroll.
SiS och den förändrade målgruppen
Birgitta Dahlberg beskriver hur samhällsutvecklingen påverkat SiS. Antalet ungdomar placerade enligt LSU har ökat kraftigt under de senaste åren. Enligt beskrivningen har gruppen gått från omkring 60 placerade ungdomar till mer än 260.
SiS har tidigare försökt hålla LSU-placerade ungdomar åtskilda från ungdomar placerade enligt LVU, men den kraftiga ökningen har gjort detta svårare. På vissa avdelningar finns därför i dag ungdomar med olika placeringsgrunder.
SiS har också infört ett mer utvecklat säkerhetsarbete. Det gäller bland annat säkerhetsnivåer, lokala säkerhetsorganisationer och nya befogenheter att begränsa kontakter och låsa in ungdomar nattetid på förhöjda säkerhetsnivåer. Inlåsning ska dock inte användas när det finns medicinska hinder, till exempel förhöjd suicidrisk.
Birgitta Dahlberg betonar att säkerhet inte står i motsats till behandling. Tvärtom är trygghet en förutsättning för behandling. Om barn och unga inte känner sig trygga och skyddade är de mindre mottagliga för insatser.
SiS ser enligt henne positiva resultat av säkerhetsarbetet. Antalet avvikningar har minskat kraftigt, och våld och hot mot medarbetare har också utvecklats i positiv riktning.
Skolan som central behandlingsinsats
Birgitta Dahlberg beskriver skolan som en av SiS viktigaste behandlingsinsatser. Många ungdomar som kommer till SiS har en fragmenterad eller nästan obefintlig skolgång bakom sig. Vissa har inte gått i skolan på flera år.
SiS arbetar därför med att få in ungdomarna i skola snabbt efter inskrivning. Verksamheten har små grupper, hög lärartäthet och omfattande individuella anpassningar. I genomsnitt kan det handla om två till tre lärare per elev. På skolpliktiga ungdomshem går i princip alla ungdomar i skolan varje dag, vilket beskrivs som ett mycket viktigt resultat med tanke på ungdomarnas bakgrund.
Skolgången kräver samtidigt avancerad logistik. På högre säkerhetsnivåer måste ungdomar med konflikter eller risk för våld hållas åtskilda, samtidigt som de ska kunna komma till skolan.
Behandling, social färdighetsträning och familjearbete
SiS placering beskrivs som en helhet där hela dygnet ska vara vård och behandling. Förutom skolan arbetar SiS med familjebehandlare, eftersom många ungdomar har bristande eller skadade familjerelationer.
Programverksamhet finns, men Birgitta Dahlberg betonar att ungdomar först måste vara stabiliserade för att kunna ta emot sådana insatser. Om en ung person befinner sig i akut kris eller är starkt traumatiserad kan det vara svårt att tillgodogöra sig program.
En stor del av behandlingen handlar därför om social färdighetsträning. Ungdomarna behöver öva på att hantera starka känslor, förstå sociala situationer och hitta prosociala aktiviteter i stället för destruktiva sammanhang.
När riskerna minskar kan ungdomarna flyttas vidare till lägre säkerhetsnivåer eller öppnare avdelningar. SiS har också nya utslussningsförberedande avdelningar utanför institutionsområdet, där ungdomar kan gå i extern skola eller praktik samtidigt som SiS finns kvar som grund och stöd om något händer.
Barnombudsmannens perspektiv
Juno Blom beskriver Barnombudsmannens arbete med rapporten Ni måste hinna före. Rapporten bygger på samtal med barn i häkte, på institution och på anstalt. Barnombudsmannen har även arbetat med referensgrupper av barn som själva begått allvarliga brott eller dömts för det.
Barnen fick frågan vad vuxenvärlden behövde förstå. De svarade att vuxna måste prata om deras tidiga uppväxtvillkor, om tiden som frihetsberövade och om framtiden.
Enligt Juno Blom blev det tydligt att många barn tidigt i livet varit utsatta för våld, ofta i hemmet, utan att någon vuxen agerat. Samhället har inte identifierat barnens utsatthet förrän de själva utvecklat ett destruktivt beteende.
Hon beskriver detta som ett stort svek. Barnen har saknat vuxna som stått för trygghet, närhet, kärlek och tillit. De har ofta försökt signalera hur de mår, men upplevt att ingen velat förstå vad som låg bakom deras beteende.
Barnens vilja att berätta
Juno Blom berättar att hon inför samtalen med barnen fick höra att de skulle vara svåra att få att prata. Erfarenheten blev den motsatta. Barnen ville berätta. Barnombudsmannens medarbetare hade förberett kort och andra aktiviteter för att kunna bryta samtalen om de blev för tunga, men enligt Juno Blom behövde de inte användas.
Barnen beskrev sina liv med stor allvarskänsla. De gjorde det inte för att ursäkta sina brott, utan för att få vuxenvärlden att förstå situationens allvar. De återkom till budskapet: ni måste hinna före de kriminella.
Många barn beskrev att de inte kunde stoppa utvecklingen själva och att det inte fanns någon trygg vuxen att vända sig till.
Brott, ansvar och tidigare utsatthet
Juno Blom understryker att inget av de barn Barnombudsmannen talat med försvarade sina gärningar. De förstod att de hade gjort fel. Men hon menar att myndigheter måste visa samma ödmjukhet och självkritik inför sitt eget misslyckande att fånga upp barnen tidigare.
En majoritet av barnen hade varit aktuella för många insatser från olika myndigheter. Men insatserna hade enligt barnen ofta utgått från deras beteenden, inte från orsakerna bakom beteendena.
Barnen beskrev att de fått diagnoser och mediciner, men inte frågor om våld, trauma och egen utsatthet. Många hade aldrig fått frågan om vad de själva varit med om.
Skolmisslyckanden och känslan av att inte vara saknad
Skolan återkommer som ett centralt tema. Barnen beskrev ofta tidiga skolmisslyckanden och lång frånvaro. Vissa hade inte varit i skolan på flera år utan att de upplevt att någon verkligen saknat dem.
Juno Blom beskriver detta som ett starkt svek. Skolfrånvaro hos barn följs ofta upp formellt, men dessa barn har ändå kunnat försvinna från skolan utan att någon tillräckligt kraftfullt ingripit.
Barnen själva kunde förstå att skolan kanske tyckte att det var lugnare när de inte kom, eftersom de ofta skapade oro. Men just känslan av att inte vara efterfrågad gjorde något med deras självbild och tillit till vuxenvärlden.
Häkte, isolering och tillit
Barnombudsmannen uttrycker särskild oro för häktesmiljön. Många av de yngsta barnen kan komma att sitta länge i häkte. Barnen har beskrivit häktestiden som mycket svår, särskilt isoleringen och nätterna.
Samtidigt lyfter barnen också fram enskilda vuxna som gjorde skillnad: en kriminalvårdare, socialsekreterare eller annan vuxen som såg dem, pratade med dem och frågade hur de mådde.
Juno Blom betonar att barn som varit svikna av vuxenvärlden ofta börjar på minus i relation till vuxna. Det handlar inte om att varje enskild vuxen har behandlat barnet illa, utan om att barnet möter nya vuxna med erfarenheten av att vuxenkollektivet tidigare har tittat bort.
Fråga från publiken: Vad händer om häktestiden blir förlorad tid?
En deltagare i publiken frågar hur myndigheterna tänker kring risken att en 13-åring som döms för ett mycket allvarligt brott först sitter länge i häkte och sedan bara får en kortare tid på anstalt. Frågan gäller hur man ska hinna arbeta med barnet om häktestiden i praktiken blir en förlorad tid.
Susanne Wedin svarar att Kriminalvården hittills har lutat sig mot oskyldighetspresumtionen, men att myndigheten behöver utmana frågan utifrån barnets bästa. Det kan finnas insatser som kan påbörjas utan att skuldfrågan är avgjord. Hon betonar att häktestiden inte får bli förlorad.
Hon påminner också om att frivården tar vid efter villkorlig frigivning och kan arbeta med insatser utifrån risk, behov och mottaglighet under övervakningstiden.
Juno Blom fyller i att vuxenvärlden inte bara får fokusera på vad barnet är misstänkt för. Samhället måste också fråga varför barnet hamnat där. Om man använder tiden i häkte bättre kan man börja närma sig de bakomliggande orsakerna till brottet och barnets utsatthet.
Fråga från publiken: Var finns traumabehandlingen?
En annan fråga gäller psykisk ohälsa, negativa barndomsupplevelser och trauma. Frågeställaren saknar tydligare besked om professionell traumabehandling.
Birgitta Dahlberg svarar att många ungdomar har omfattande behandlingsbehov. SiS har psykologer och arbetar med handledning för personalen, så att behandlingsplaner kan omsättas i praktiskt vardagsarbete.
Hon framhåller också att traumabehandling kräver stabilisering. Många ungdomar kommer till SiS efter att ha levt på flykt, utan dygnsrytm, ordnad mat, trygghet eller stabilt boende. Det första arbetet är därför att skapa trygghet, struktur, skola, vård och vardag. Därefter kan traumabehandling bli möjlig.
SiS har också inlett en pilotstudie tillsammans med Karolinska institutet om en kortare form av traumabehandling på några institutioner.
Susanne Wedin beskriver att Kriminalvården utbildar personal särskilt för den nya målgruppen. Traumaexponering ingår i utbildningen, liksom andra delar som skiljer sig från traditionell grundutbildning. Kriminalvården kommer också att ha elevhälsoteam, kuratorer och psykologer kopplade till barnavdelningarna.
Juno Blom betonar att det inte räcker att ha psykologer om barnen aldrig får frågor om våld, övergrepp och utsatthet. Om man inte frågar kommer man heller inte åt det som ligger bakom beteendet.
Fråga från publiken: Vad är den kriminalpolitiska vinsten?
En deltagare frågar vilken kriminalpolitisk vinst det finns med att ett barn som begått ett mycket allvarligt brott sitter på Kumla i stället för inom SiS.
Moderatorn påminner om att panelen inte i första hand är där för att värdera den politiska reformen.
Juno Blom svarar ändå att hon inte ser någon vinst i att barn sitter i fängelse. Det smärtsamma är enligt henne att Sverige har hamnat i ett läge där samhället anpassar sig till en extremt allvarlig utveckling. Hon menar att debatten inte får stanna vid frågan om barn ska sitta i fängelse. Den ännu större frågan är hur det blivit möjligt att 13-åringar skjuter andra barn och hur vuxenvärlden kunnat missa dem så länge.
Susanne Wedin beskriver att kriminalpolitiken i dag präglas av större fokus på samhällsskydd och brottsoffer än tidigare. Samtidigt har Kriminalvården fortfarande både ett verkställande och ett återfallsförebyggande uppdrag. Hon framhåller att Kriminalvården har erfarenhet av återfallsförebyggande arbete, även om forskningsstödet för att långa fängelsestraff skulle vara bra för mycket unga personer är begränsat.
Fråga från publiken: Hur bryter man isoleringen i häkte?
En fråga gäller praktiska svårigheter med isoleringsbrytande åtgärder i häkte. Erfarenheten från frågeställaren är att unga ibland inte vill delta i aktiviteter med personal, utan återvänder till sina rum.
Susanne Wedin svarar att det är vanligt att unga inte alltid vill göra saker tillsammans med personal. Det kan handla om att de vill sova länge, men också om en kultur där det inte är accepterat att umgås för nära med personal. Kriminalvården kan ändå inte nöja sig med att barnet säger nej. Personalen måste arbeta motiverande och aktivt, särskilt med de yngsta barnen. Fyra timmars isoleringsbrytande åtgärder per dag kommer sannolikt inte att räcka för de allra yngsta.
Juno Blom betonar att barn själva måste få påverka vad de isoleringsbrytande åtgärderna består av. Barn är rättighetsbärare även när de är misstänkta för brott. Om åtgärderna ska fungera måste vuxna lyssna på vad barnen faktiskt behöver.
Avslutande kommentarer
Juno Blom återkommer till vikten av att fråga barn om våld och utsatthet på rutin, inte bara när vuxna tycker sig se en indikation. Om professionella vuxna själva säger att signaler är svåra att tolka blir det orimligt att bara fråga vid misstanke. Barnen själva har sagt att frågan bör ställas till alla, så att ingen behöver pekas ut.
Birgitta Dahlberg betonar att SiS även efter reformen kommer att möta en stor del av samma målgrupp, både före och efter Kriminalvårdens insatser. Hon beskriver att SiS för några år sedan inte var tillräckligt rustat för målgruppens förändring, men att myndigheten nu har gjort ett omfattande arbete. Samverkan med Kriminalvården, regionerna och civilsamhället blir avgörande, särskilt vid utslussning. Ungdomarna behöver stabila vuxna som de kan knyta an till och lita på.
Susanne Wedin avslutar med att Kriminalvården har lång erfarenhet av unga i häkte och frivård, men att barn på anstalt är något nytt. På sikt skulle hon gärna se särskilda enheter för barn och unga, i stället för lösningar där barn finns inom samma anstaltsområde som vuxna. Hon understryker samtidigt att barnavdelningarna ska vara tydligt åtskilda.
Polisen, socialtjänsten, Kriminalvården, SiS, regionerna och civilsamhället behöver bygga tätare samverkansstrukturer kring de här barnen
Kriminalvården är trygg i sin erfarenhet av att arbeta med frihetsberövade personer och återfallsförebyggande insatser, men uppdraget är mycket utmanande. Ingen myndighet kan klara det ensam. Polisen, socialtjänsten, Kriminalvården, SiS, regionerna och civilsamhället behöver bygga tätare samverkansstrukturer kring de här barnen.
Samlad kärna i samtalet
Samtalet visar tre parallella perspektiv:
1. Kriminalvårdens praktiska uppdrag: Myndigheten måste snabbt skapa platser, rutiner, personalstruktur, skola, behandling och säkerhet för en mycket ung och sårbar målgrupp.
2. SiS erfarenhet av samma målgrupp: Ungdomarna har ofta omfattande skolmisslyckanden, trauma, våldserfarenheter och bristande tillit. Säkerhet behövs, men bara som grund för vård, behandling och utveckling.
3. Barnombudsmannens rättighetsperspektiv: Barnens berättelser visar ett återkommande vuxensvek. Många har varit utsatta långt innan de själva blev farliga för andra. Samhällets viktigaste uppgift är därför att hinna före de kriminella, ställa rätt frågor tidigt och skapa vuxna relationer som barnen kan lita på.
Den återkommande slutsatsen är att frihetsberövandet aldrig får bli enbart förvaring. Om samhället nu frihetsberövar allt yngre barn måste varje del av tiden användas: häkte, anstalt, institution, frivård, skola, behandling och utslussning. Annars riskerar de nya systemen att upprepa samma svek som många av barnen redan beskriver från sin uppväxt.
Kommentarer är stängda.