Riksdagen har beslutat att Sverige ska börja placera fängelsedömda i Estland och förvaltningsrätterna kommer sannolikt att möta en flod av överklaganden.
De kommer inte i första hand att handla om säkerhetsklass eller logistik. De kommer att handla om barn, familjeliv, proportionalitet och rättsstatens gränser.
Det är lätt att se hur de kommer att vara uppbyggda. Den dömde har fått ett platsplaceringsbeslut från Kriminalvården. Han har ett underårigt barn i Sverige. Kontakten med barnet är redan skört eller ansträngt. Regelbundna permissioner finns inte under det första året från Estland. En placering i Tartu gör besök svårare, dyrare och mer sällsynta. Barns rätt till nära och regelbunden kontakt med sin förälder försämras kraftigt. Och Kriminalvården har trots det beslutat att verkställigheten ska ske utomlands.
Där börjar processen…
Den rättsliga kärnan kommer inte att vara att en intagen borde ha rätt att att tjäna straffet i Sverige. Så enkel är inte frågan. Kärnan kommer i stället att vara att staten, i varje enskilt fall, måste kunna visa att just denna utlandsplacering är nödvändig, rimlig och proportionerlig. En förälder med minderåriga barn är inte ett standardärende. En sådan placering kan inte motiveras med en allmän hänvisning till platsbrist.
Det är här artikel 8 i Europakonventionen träder in. Rätten till privat- och familjeliv gäller också i fängelse. Staten får göra inskränkningar, men inte mer än vad som är nödvändigt och proportionerligt. När en förälder placeras i ett annat land blir det omedelbart svårare att upprätthålla regelbunden och meningsfull kontakt med barnen. Avståndet handlar inte bara om kilometer. Det handlar om ekonomi, resmöjligheter, ledighet, skolgång och praktisk verklighet. För små barn är skillnaden mellan ett fängelse i Sverige och ett fängelse i Estland inte administrativ. Den är existentiell. Att Haparanda också ligger långt bort från Ystad är inte ett godtagbart argument.
Till detta kommer den som det verkar ganska okända Barnkonventionen. Barnets bästa ska komma i främsta rummet. Barn har rätt till regelbunden kontakt med sina föräldrar. Det innebär att staten inte kan fatta beslut som drastiskt försämrar möjligheten till sådan kontakt utan att mycket noggrant väga barnens situation, behov och bästa. Om Kriminalvården inte gör en verklig barnrättsbedömning, utan mest konstaterar att verkställighet utomlands är möjlig, öppnar man samtidigt dörren för en lång rad överklaganden som är juridiskt svåra att avfärda.
Just avsaknaden av regelbundna permissioner under det första året gör situationen ännu skarpare. Det går inte att hävda att familjekontakten kan kompenseras på annat sätt som t.ex. video-möten eftersom permissionerna inte finns som ventil. Då blir besöken ännu viktigare. Och när besöken samtidigt blir mycket svårare att genomföra därför att föräldern sitter i Tartu blir ingreppet i familjelivet mer kännbart, mer långvarigt och mer svårförsvarat.
Hur långt får staten gå i att lösa sina egna systemproblem genom att flytta över bördan på intagna och deras barn?
Lagrådets invändningar att normalordningen i en rättsstat är att verkställighet sker i den stat där domen har meddelats ger dessutom de kommande överklagandena en tydlig rättsstatlig ram. Utlandsverkställighet är ett undantag, inte en ny självklar standardmodell. Det är ju inte främst brottsutvecklingen som”tvingat” regeringen att söka okonventionella lösningar för att hitta celler. Det är regeringens egen politik som har skapat ett problem som tydligt kunde förutses när straffskärpningarna infördes utan att någon som helst hänsyn tagits till möjligheterna att verkställa straffen. När nu detta undantag framför allt drivits fram av självförvållad kapacitetsbrist, blir frågan oundviklig: hur långt får staten gå i att lösa sina egna systemproblem genom att flytta över bördan på intagna och deras barn?
Det är svårt att tänka sig en tydligare konflikt mellan systemlogik och individuell rättighet. För Kriminalvården är Tartu en platsfråga. För den intagne och barnen är det en fråga om relationer, närvaro och sönderfall.
Det som i Sverige redan är en familjetragedi kan i Estland bli något ännu värre
Och så finns den mest obehagliga delen av diskussionen. En verkställighet i Estland innebär inte bara större avstånd till barnen. Den sker också i ett rättsligt och praktiskt system där konsekvenserna av desperation kan vara allvarligare än i Sverige. Rymning kan medföra ytterligare fängelsestraff. Ytterbevakningen har andra befogenheter än i svensk kriminalvård genom vapen med skarp ammunition. Poängen är inte att den intagne hotar att rymma. Poängen är att staten, när den skiljer en förälder från hans barn och placerar honom i ett annat land, också måste ta ansvar för att hela verkställighetens risklandskap förändras. Det som i Sverige redan är en familjetragedi kan i Estland bli något ännu värre.
Detta kommer inte att vara ett huvudargument i varje mål. Men det kommer att finnas där, som en förstärkning av proportionalitetsinvändningen. För en förälder i djup förtvivlan över barn som far illa hemma är det inte likgiltigt i vilket land staten väljer att låsa in honom.
Staten låter i realiteten Kriminalvårdens platsbrist väga tyngre än barns rättigheter
Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur de kommande överklagandena kommer att låta. De kommer att säga att placeringen i Tartu kraftigt försvårar regelbunden och meningsfull kontakt med underårigt barn. Att avsaknaden av permissioner gör ingreppet i familjelivet ännu mer kännbart. Att beslutet därför strider mot artikel 8 i Europakonventionen och mot Barnkonventionens krav på barnets bästa och barns rätt till kontakt med sina föräldrar. Att Lagrådets uttalanden om normalordningen och familjekontakternas betydelse talar emot utlandsplacering. Och att staten i realiteten låter Kriminalvårdens platsbrist väga tyngre än barns rättigheter.
En grundförutsättning för hela arrangemanget är att Estland tagit till sig Europeiska principer efter murens fall och därmed har tomma platser. Sverige var ju via Europarådet aktiva i implementeringen av de nya principerna i Estland och esterna har målmedvetet närmat sig de nordiska låga fångtalen! Estland kan nu hjälpa Sverige mildra effekterna av vägen mot det sovjetiska tänkandet.
Första året talas det om 400 svenska fångar i Estland. Det räcker med att en del av dem har minderåriga barn för att domstolarna ska få en hel serie mål med samma kärna. Varje mål kommer att vara individuellt. Men mönstret kommer att vara detsamma.
Det är därför den verkliga frågan inte är om Sverige gjort rätt genom att hyra fängelseplatser i Tartu. Den verkliga frågan är om svensk rätt är beredd att acceptera att barnets bästa, familjelivet och den individuella proportionalitetsprövningen pressas tillbaka av kriminalvårdens överbeläggning. En överbeläggning som faktiskt går att lösa genom t.ex. 6 månader tidigare villkorlig frigivning med fotboja, om viljan fanns.
Reformens mest förutsebara konsekvens är sannolikt en flod av överklagade platsbeslut.
För övrigt är kriminalpolitiken mardrömslik. Den 15:e juni riskerar förödelsen att bli total om riksdagen beslutar om sänkt straffbarhetsålder och höjda straff för en mängd brottstyper.
Frans Schlyter
Jur.kand. och f.d. utredare på utvecklingsenheten Kriminalvårdens huvudkontor.
Kommentarer är stängda.