(Tidigare publicerad i februari 2026, redigerad 29 maj)

Om skadeståndsansvar vid sänkt straffbarhetsålder

År 2026 kan Sverige komma att inleda ett historiskt kriminalpolitiskt experiment: barn i 13- och 14-årsåldern ska kunna dömas till fängelse.

Reformen är uttryckligen tidsbegränsad till fem år. Det innebär att lagstiftaren redan från början behandlar ordningen som något provisoriskt, osäkert och möjligt att ompröva.

Den naturliga frågan blir därför:

Vem bär ansvaret om staten år 2031 konstaterar att försöket var skadligt, ineffektivt eller rättsligt ohållbart?

Och vad händer då med de barn som under dessa fem år har häktats, isolerats eller dömts till fängelse?

Ett experiment utan tillräckligt stöd

Regeringens egen utredning har inte kunnat visa något entydigt vetenskapligt stöd för att en sänkt straffbarhetsålder minskar grov brottslighet. Trots det införs nu en ordning som öppnar för straffrättsliga tvångsmedel, häktning och fängelse mot barn i åldrar där samhället i andra sammanhang fortfarande betraktar dem som särskilt skyddsbehövande.

Det är en dramatisk förskjutning.

I praktiken flyttas barn från socialrättens och barnskyddets logik in i en straffrättslig ordning som i grunden är byggd för äldre lagöverträdare. Skadeverkningarna är inte okända: trauma, avbruten skolgång, förstärkt marginalisering, bruten familjekontakt och ökad risk för fortsatt kriminalitet.

I varje annan samhällssektor hade ett sådant försök med barn krävt försiktighet, evidens, kontrollsystem och etisk prövning. Inom kriminalpolitiken tycks ribban ligga betydligt lägre.

När kriminalpolitik blir ett rättighetsproblem

Svensk rätt är normalt mycket återhållsam med att tillerkänna skadestånd för lagstiftningsbeslut. Demokratiska misstag korrigeras i första hand politiskt, inte genom skadeståndsprocesser.

Men denna reform placerar sig i ett annat rättsligt landskap.

Frihetsberövande av barn aktualiserar flera av rättsstatens starkaste skyddsregler. Barnkonventionen anger uttryckligen att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Den kräver också att frihetsberövade barn behandlas humant, åldersanpassat och med sikte på rehabilitering och återanpassning. Barnkonventionens artiklar 1-42 gäller som svensk lag sedan 2020.

Europakonventionen är också central. Artikel 3 förbjuder omänsklig eller förnedrande behandling och är absolut. Artikel 5 skyddar rätten till frihet och säkerhet. Artikel 5 är inte absolut på samma sätt, men frihetsberövanden måste hålla sig inom konventionens strikta ramar och får inte vara godtyckliga. Vid frihetsberövanden i strid med artikel 5 finns dessutom en uttrycklig rätt till skadestånd.

Det juridiska problemet är alltså inte bara att reformen är hård. Problemet är att staten inför en ordning där risken för rättighetskränkningar är förutsebar redan från början.

Om 13- och 14-åringar häktas, isoleras eller placeras i fängelsemiljöer som inte är barnanpassade, om utbildning inte kan säkras, om familjekontakt begränsas eller om vård- och rehabiliteringsbehov inte tillgodoses, kan frågan snabbt gå från kriminalpolitik till konventionsrätt.

Lagrådets varning

Lagrådet har redan pekat på kärnproblemet.

Det handlar inte bara om att förslaget är kontroversiellt. Lagrådet har avstyrkt förslaget och bedömt att det inte kan anses förenligt med barnkonventionen. Lagrådet har också pekat på problem i förhållande till regeringsformens skydd mot frihetsberövande och proportionalitetskrav.

Det gör situationen rättsligt allvarligare.

Staten kan inte i efterhand säga att riskerna var okända. De har identifierats i förväg, av remissinstanser, av barnrättsliga aktörer och av Lagrådet. Regeringen går alltså vidare med en reform där det redan finns en dokumenterad risk för att barnets rättigheter inte kan garanteras i praktiken.

Ur rättighets- och skadeståndsrättsligt perspektiv är detta inte en uppenbart felaktig rättstillämpning. Lagstiftning är inte rättstillämpning. Men det är ett medvetet lagstiftningsmässigt risktagande med en särskilt skyddsvärd grupp.

Det är en lagstiftning som redan vid införandet bär på en förutsebar risk för strukturella rättighetskränkningar.

Staten känner riskerna och agerar ändå

Det avgörande är inte bara att skada kan uppstå. Det avgörande är att staten känner till risken.

Man vet att barn är neurologiskt och socialt omogna.
Man vet att frihetsberövande miljöer kan vara särskilt skadliga för unga.
Man vet att barnkonventionen kräver att frihetsberövande ska vara sista utväg.
Man vet att Kriminalvården redan är hårt belastad.
Man vet att en barnanpassad verkställighet kräver utbildning, vård, personal, lokaler, säkerhetsrutiner och behandlingsinnehåll som inte kan trollas fram genom ett riksdagsbeslut.

Ändå genomförs reformen.

Det är här skadeståndsfrågan uppstår. Inte därför att varje misslyckad reform automatiskt leder till skadestånd, utan därför att staten skapar en situation där enskilda barn kan komma att utsättas för konkreta rättighetskränkningar.

Vad händer 2031?

Anta att riksdagen 2031 konstaterar att reformen varit skadlig för barnen, ineffektiv som brottsbekämpning och kontraproduktiv ur kriminalvårdssynpunkt.

Anta att staten då återgår till 15 års straffbarhetsålder, eller går vidare och diskuterar en höjning.

Det skulle inte i sig innebära att alla tidigare domar eller frihetsberövanden blir olagliga. Så fungerar inte skadeståndsrätten.

Men det skulle skapa en rättsligt och moraliskt explosiv situation.

Barn som under försöksperioden har frihetsberövats kan då komma att hävda att staten utsatte dem för en ordning som redan från början var rättsligt varnad för, bristfälligt förberedd och oförenlig med barnets bästa. De kan peka på dokumenterade skador: psykisk ohälsa, förlorad skolgång, förstärkt kriminalisering, bruten familjekontakt och försämrade livschanser.

Den juridiskt hållbara frågan blir då inte:

Misslyckades reformen?

Den blir:

Utsattes detta barn för en konkret rättighetskränkning som staten borde ha förutsett och förhindrat?

Om svaret är ja kan skadeståndsansvar aktualiseras.

Skadestånd är inte automatiskt, men vägen finns

Det är viktigt att vara exakt.

Det följer inte automatiskt skadestånd bara därför att en reform senare avskaffas eller politiskt förklaras misslyckad. Skadestånd kräver normalt att en enskild kan visa en rättighetsöverträdelse, skada och orsakssamband.

Men svensk rätt innehåller i dag en särskild möjlighet till skadestånd vid överträdelser av regeringsformens fri- och rättigheter och Europakonventionen. Skadeståndslagen 3 kap. 4 § anger att staten eller kommun ska ersätta skada som uppkommit till följd av sådana rättighetsöverträdelser, i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.

Det innebär att vägen finns.

Om barn frihetsberövas i strid med Europakonventionens krav, eller behandlas på ett sätt som strider mot artikel 3, artikel 5 eller grundläggande rättssäkerhetskrav, kan staten inte gömma sig bakom att beslutet ytterst var politiskt.

Ersättningsnivåerna ska inte överdrivas. Det är inte givet att det handlar om miljonbelopp per person. Men i allvarliga fall, särskilt där det finns dokumenterad psykisk personskada, vårdbehov, förlorad skolgång eller långsiktiga inkomstförluster, kan skadeståndsanspråken bli betydande.

Det verkligt nya är inte beloppen. Det verkligt nya är principen.

Den principiella sprängkraften

Om skadestånd döms ut i sådana fall etableras ett nytt rättsligt medvetande kring kriminalpolitiken.

Kortsiktiga straffpolitiska experiment med barn blir inte längre kostnadsfria. Det räcker inte att säga att syftet var gott, att samhällsproblemen var allvarliga eller att opinionen krävde handling. Rättsstaten kräver mer än handlingskraft. Den kräver proportionalitet, beredning, barnanpassning och faktisk förmåga att genomföra det man beslutar.

Kriminalpolitik kan inte frikopplas från ansvar. Om staten väljer att frihetsberöva barn måste staten också kunna visa att frihetsberövandet är nödvändigt, proportionerligt, barnanpassat och förenligt med de rättigheter som staten själv har förbundit sig att respektera.

Annars är det inte bara dålig politik. Då är det ett rättighetsproblem.

Barnen bär risken

I dag är ansvarsförhållandet djupt asymmetriskt.

Om reformen lyckas kan politiken inkassera vinsten. Den kan tala om handlingskraft, upprättelse och hårda tag. Om reformen misslyckas är det barnen som betalar priset: i trauma, skolavbrott, stigmatisering och förlorade framtidsmöjligheter.

Det är inte ett rimligt ansvarsförhållande i en rättsstat.

En rättsstat värd namnet experimenterar inte lättvindigt med barns frihet. Och om den ändå gör det, måste den vara beredd att fullt ut ta konsekvenserna när barns rättigheter kränks.

Frågan är därför inte bara om våra politiska beslutsfattare förstått vad de kriminalpolitiskt har satt i rörelse. Frågan är om de förstått vad de juridiskt, moraliskt och ekonomiskt har satt i rörelse.

För Tidskrift för Kriminalvård/

Frans Schlyter

Jur.kand. och f.d. utredare vid Utvecklingsenheten, Kriminalvårdens huvudkontor