Den svenska kriminalpolitiken och den snabba utbyggnaden av fängelsesystemet väcker starka reaktioner bland kriminalvårdschefer i andra europeiska länder.
Detta berättade berättade Gustav Tallving vid EuroPris vid ett digitalt möte med Kriminalvårdens Kamratförening. EuroPris är den europeiska samarbetsorganisationen för kriminalvårdsmyndigheter. Samtidigt varnade han för att fler fängelseplatser i sig inte är någon evidensbaserad väg till ett tryggare samhälle.
Sverige har länge betraktat sig som ett föregångsland inom kriminalvården. Men bilden av ett stabilt nordiskt system med förhållandevis få intagna och stark betoning på rehabilitering håller på att förändras. Det framgick tydligt när Gustav Tallving nyligen berättade om utvecklingen av kriminalvården i Europa.
………
EuroPris bildades 2011 efter ett initiativ som bland annat tog fart under det svenska EU-ordförandeskapet 2009. Organisationen samlar i dag 41 kriminalvårdsadministrationer och fungerar både som professionellt nätverk, kunskapsplattform och företrädare för kriminalvårdssektorn i kontakterna med bland annat EU-kommissionen och Europarådet.
Genom medlemsorganisationerna omfattar nätverket omkring 400 000 yrkesverksamma och mer än en miljon intagna. Men när Tallving beskriver dagens europeiska kriminalvård är det framför allt en bild av snabb förändring som framträder.
………..
Sverige går åt ett annat håll
För tio eller tjugo år sedan fanns, enligt Tallving, en ganska tydlig föreställning om en öst-västlig skiljelinje i Europa. De tidigare kommunistiska länderna ansågs behöva reformera sina stora och ofta hårda fängelsesystem, medan kriminalvården i framför allt nordvästra Europa betraktades som modern och välutvecklad.
Den kartan gäller inte längre.
Flera östeuropeiska länder har förändrat sina kriminalvårdssystem och minskat sina fångpopulationer. Samtidigt går utvecklingen i andra delar av Europa åt motsatt håll. Sverige är ett av de tydligaste exemplen.
Tallving säger att den svenska utvecklingen diskuteras mycket bland hans europeiska kollegor.
Hans uppskattning är att kanske två av tre han möter reagerar starkt när Sverige presenterar planerna på en kraftigt utbyggd kriminalvård. Många frågar sig om ambitionerna verkligen är rimliga.
Det är en anmärkningsvärd positionsförändring. Sverige, som under lång tid internationellt förknippats med små anstalter, relativt låga fångtal och en återhållsam användning av fängelse, håller på att genomföra en av de största kriminalvårdsexpansionerna i modern svensk historia.
Tallving vill inte att EuroPris ska tala om för enskilda länder hur många människor de ska ha i fängelse. Organisationens uppgift är en annan: att bidra till professionell kriminalvård, mänskliga rättigheter och erfarenhetsutbyte.
Men han reagerar när själva inlåsningen framställs som lösningen.
Inget evidensbaserat stöd för föreställningen att ett samhälle automatiskt blir säkrare bara genom att fler människor sätts i fängelse
Det finns, framhåller han, inget evidensbaserat stöd för föreställningen att ett samhälle automatiskt blir säkrare bara genom att fler människor sätts i fängelse. Politiken kan skapa en känsla av ökad trygghet, men den känslan är inte samma sak som en dokumenterad effekt på brottsligheten.
Sverige har dessutom en särskild politisk tradition. Under lång tid fanns en bred enighet om en förhållandevis återhållsam kriminalpolitik. Nu finns återigen en omfattande politisk enighet, men riktningen är den motsatta.
Tallvings slutsats är skarp: Sverige kan inte längre ta en human och slimmad kriminalvård för given.
Dyra lösningar utomlands
En av konsekvenserna av platsbristen är planerna på att Sverige ska hyra fängelseplatser i Estland.
Det är inte första gången ett europeiskt land försöker lösa kapacitetsproblem genom att placera intagna i ett annat land. Norge hyrde under en period platser i Nederländerna. Danmark arbetar med ett projekt i Kosovo.
Erfarenheterna ger anledning till försiktighet.
När Norge använde en nederländsk anstalt visade sig lösningen både kostsam och administrativt komplicerad. Kriterierna för vilka intagna som kunde skickas dit var omfattande och betydligt färre än planerat visade sig i slutänden kunna placeras där.
Det illustrerar, enligt Tallving, ett grundproblem. Ett mycket omfattande internationellt projekt kan ge en förhållandevis liten faktisk lättnad för ett stort nationellt fängelsesystem.
Om ett land med tiotusentals intagna lyckas flytta några hundra personer utomlands förändrar det inte grundproblemet med en snabbt växande fångpopulation.
Danmarks planerade användning av en anstalt i Kosovo har samtidigt försenats och väckt människorättsliga frågor. Tallving tror därför att många europeiska kriminalvårdsmyndigheter noga följer både varandra och det svenska Estlandsprojektet för att se om denna typ av lösning verkligen ger de vinster som utlovas.
När svenska intagna ska placeras i Estland måste man också förstå skillnaderna mellan de båda ländernas kriminalvårdstraditioner.
Estland har genomgått en dramatisk förändring från det sovjetiska fängelsesystemets informella och mycket starka fånghierarkier. Landet har gjort stora insatser för att bryta dessa strukturer, bland annat genom nya anstalter och omfattande användning av enkelceller.
Den historien är viktig när dagens estniska kriminalvård bedöms. Men Tallving betonar samtidigt att en placering av svenska intagna måste granskas noggrant och att de intagnas egna erfarenheter måste tas på allvar.
Överbeläggning är mer än en procentsiffra
Sverige är långt ifrån ensamt om att brottas med överbeläggning. Frankrike, Belgien, England och Wales, Skottland och Irland hör till de länder som har stora problem.
EuroPris har därför arbetat fram ett ramverk som ska hjälpa kriminalvårdsmyndigheter att bedöma den verkliga operativa kapaciteten på enskilda anstalter.
En central tanke är att kriminalvården måste kunna beskriva för politiska beslutsfattare var gränsen faktiskt går.
Det räcker inte att ange hur många sängplatser som går att pressa in i ett system. Vid någon punkt riskerar överbeläggningen att innebära att staten inte längre kan uppfylla sina människorättsliga åtaganden, inte minst förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling i artikel 3 i Europakonventionen.
Tallving varnar också för att behandla beläggningsgraden som ett tillräckligt mått.
Två anstalter kan ha samma statistiska överbeläggning men erbjuda helt olika livsvillkor.
För en intagen som kan vistas utanför cellen större delen av dagen behöver en dubbelbelagd cell under natten inte få samma konsekvenser som för den som sitter 23 timmar per dygn i en cell tillsammans med två andra personer och endast får komma ut under en timme.
Den avgörande frågan är därför inte bara hur många som sitter i fängelset, utan vilket liv de faktiskt kan leva där.
Fängelset kan inte vara en isolerad ö
Den växande fångpopulationen aktualiserar också en fråga som lätt hamnar i skuggan av debatten om nya fängelseplatser: Vad händer när de intagna ska ut?
Om många fler människor döms till fängelse kommer också många fler så småningom att friges.
Det ställer krav på frivården, kommunerna, socialtjänsten och civilsamhället. Tallving menar att kriminalvården inte kan behandlas som ett isolerat system.
I flera europeiska länder spelar frivilligorganisationer redan en betydande roll för rehabilitering och återanpassning. England och Wales har gått långt i den riktningen, och även i Nederländerna finns olika former av samarbete mellan offentliga och ideella aktörer.
Det handlar delvis om resurser. Offentlig sektor pressas ekonomiskt i många europeiska länder. Men civilsamhällets medverkan är inte bara en besparingsfråga. Organisationer utanför kriminalvården kan bidra med relationer och stöd som fortsätter efter frigivningen och som kriminalvården själv har svårt att erbjuda.
Tallving tror därför att Sverige behöver utveckla samarbetet betydligt mer.
Civilsamhället kommer, som han uttrycker det, inte bara att vara ett ”plus i kanten”. Det kan bli helt nödvändigt om ambitionerna om rehabilitering och återanpassning ska kunna uppfyllas.
Sverige behöver blicka utåt
EuroPris arbetar samtidigt för att kriminalvårdsmyndigheterna ska bli bättre på att lära av varandra.
Organisationen driver expertgrupper om bland annat överbeläggning, säkerhet, suicidprevention, personalfrågor, internationella överföringar, fängelsedesign och framtida trender. Genom utbytesprogram får också personal nära den dagliga verksamheten möjlighet att arbeta en tid tillsammans med kollegor i andra länder.
Det internationella perspektivet blir särskilt betydelsefullt när kriminalpolitiken förändras snabbt.
Den svenska utvecklingen sker inte i ett vakuum. Andra länder har prövat längre straff, större fångpopulationer, omfattande överbeläggning och uthyrning av fängelseplatser över nationsgränser. Där finns erfarenheter att studera innan Sverige bygger fast sig i lösningar som kommer att påverka kriminalvården under årtionden.
Och kanske finns här också en paradox.
Under lång tid reste andra länders företrädare till Sverige för att studera en kriminalvård som betraktades som human, professionell och återhållsam. Nu är det Sverige som har starka skäl att titta ut över Europa och fråga vad andra länder har lärt sig.
För, som Gustav Tallving konstaterar, går det inte längre att ta den svenska kriminalvårdens gamla kännetecken för givna.
Vid protokollet:
Thomas Ekbom
Chefredaktör
Kommentarer är stängda.