Efter riksdagsvalet 2022 enades Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna om ett regeringsprogram i det s.k. Tidöavtalet.
Tidskrift för Kriminalvård har tidigare analyserat den del som avser kriminalpolitiken.[i] Av löftena i Tidöavtalet har ett stort antal blivit lag, och ytterligare lagförslag förväntas under våren -26, då ett 20-tal straffrättspropositioner har aviserats.[ii]
Inför valet 2026 finns det goda skäl att granska utfallet av regeringens kriminalpolitik.

Regeringens skäl för straffskärpningar

På Justitiedepartementets hemsida hänvisas till rubriken ”Regeringens prioritering: kriminalitet”. Brottsligheten anges som Sveriges viktigaste samhällsproblem.

”Den grova och organiserade brottsligheten är systemhotande. För brottsoffren och deras anhöriga är den förödande samtidigt som den hotar det fria och öppna samhället. … Att återupprätta tryggheten i Sverige är vår tids stora frihetsfråga. Därför är kampen mot organiserad brottslighet en av regeringens absolut viktigaste uppgifter.”

Tidöregeringen har beskrivit sin kriminalpolitik som ett paradigmskifte där fokus flyttats från gärningspersonen till brottsoffret och samhällsskyddet. Det kanske tydligaste paradigmskiftet består dock i den förändrade synen på rättsstaten och den svenska rättstraditionen. Detta framgår av hur regeringen berättigar straffskärpningar i sina propositioner. Genom att betona straffets expressiva sida på bekostnad av den instrumentella eller effektinriktade ska en ”allmänt höjd repressionsnivå” åstadkommas.

En betoning av straffets expressiva karaktär och behovet av att uttrycka indignation och rättvisa innebär att straffet ses som ett mål i sig snarare än som ett medel för brottsbekämpning. Hur denna förändring förhåller sig till målet för svensk kriminalpolitik, att minska brottsligheten och öka tryggheten, är oklart. Det expressiva målet med lagstiftningen framkommer tydligt i regeringens argumentering i propositioner och andra dokument. Straffskärpningar krävs för att

ge brottsoffret upprättelse
upprätthålla tilltron till straffsystemet och minska risken för privata hämndaktioner
staten vill markera och signalera vad som är felaktiga och oacceptabla beteenden
proportionalitet och ekvivalens måste upprätthållas i straffrätten
straffen måste framstå som rättvisa och rimliga
straffen och straffnivåerna är grundade i en annan tid och synen på brottsligheten är en annan i dag.

Det är inte helt enkelt att förstå dessa argument för skärpta straff. Att brottsoffret främst efterfrågar annan hjälp än höjda straff har visats i både svensk och internationell forskning.[iii] Oron för att allmänheten skulle tappa tilltron till regeringen och rättsväsendet om straffen inte höjs förefaller vara starkt överdriven. Enligt återkommande undersökningar är tilltron hög och även stigande.[iv]

Vad som är innebörden av att staten måste markera och signalera är högst oklart. Vem riktar sig signalerna till och vem behöver en markering för att förstå att grova våldsbrott inte är acceptabla? Det saknas objektiva grunder för att avgöra om proportionalitet eller ekvivalens, det vill säga att likartade brott ska bestraffas lika, föreligger. En höjning av straffet för ett brott kan alltid säga kräva att också straffet för andra brott då måste höjas. Strafflagstiftningen blir ett självspelande piano.

Vem avgör om ett straff är rättvist eller rimligt? Regeringen har förstås all rätt att skärpa straffet för en brottstyp därför att regeringen tycker det är orimligt lågt. Regeringen försöker dock legitimera detta skäl genom att direkt eller indirekt hänvisa till folket, det vill säga till det allmänna rättsmedvetandet.

Detta är också innebörden av den slentrianmässiga hänvisningen till att straffen är grundade i en annan tid och att, underförstått, medborgarna i dag kräver strängare straff. Vad man här grundar sig på är oklart och stämmer heller inte med utförda undersökningar av det allmänna rättsmedvetandet. Att påstå att tidigare generationer skulle sett mildare på mord är helt enkelt inte trovärdigt.

Rättsprinciper

Paradigmskiftet kan också sägas utgöras av ett brott med svensk rätts- och utredningstradition. En princip är den om ultima ratio, det vill säga att straff är något man ska ta till först i sista hand. Man bör därför vara försiktig med strafflagstiftning, som utgör ett undantag från huvudregeln i regeringsformen att medborgaren är skyddad mot påtvingade kroppsliga intrång och mot ingrepp i den personliga integriteten. Den extrema expansionen av strafflagstiftningen är nu i och för sig inget paradigmskifte utan snarare än fortsättning på en utveckling sedan åtminstone Alliansregeringen.

Tidöregeringens kriminalpolitiska lagstiftning är också ett tydligt brott med grunden för utredningsväsendets tradition. Utredningar får mycket kort tid på sig, och tiden för när lagändringen ska träda ikraft ligger ibland bara ett par månader eller veckor efter riksdagens beslut – med påföljande problem för de myndigheter som ska tillämpa lagen. Lagrådet har också påpekat att en höjd straffnivå växer fram successivt utan att den viktiga frågan om på vilken nivå frihetsberövanden och den allmänna repressionsnivån ska ligga diskuteras[v].

Nonchalansen innebär ett brott med den ämbetsmannatradition som präglat Sverige och som också bedömts vara en förutsättning för en väl fungerande demokrati.

Huvuddelen av propositionerna innehåller formuleringar om att de flesta remissinstanserna tar helt eller delvis avstånd från lagförslaget. Utredarna måste lägga förslag som går stick i stäv med vad man kommit fram till i utredningen. Särskilda, och kritiska, yttranden av experterna i utredningarna är legio. Regeringens uttryckliga nonchalans av experterna är anmärkningsvärd. Den innebär ett brott med den ämbetsmannatradition som präglat Sverige och som också bedömts vara en förutsättning för en väl fungerande demokrati.

Effekten av Tidöregeringens insatser mot det gängrelaterade våldet

Tidöregeringen och Polisen hävdar framgång i bekämpningen av den gängrelaterade brottsligheten. Framgången påstås ligga i ett halverat antal skjutningar, minskat antal döda och skadade och ökad uppklaring och lagföring. På den negativa sidan ligger dock en ökning av sprängningarna och att ett ökat antal barn gjort sig skyldiga till dödsskjutningar.

Det centrala måttet är dödskjutningarna. Frågan är då om Tidöregeringen här kan anses ha varit framgångsrik, dels genom att denna typ av dödligt våldet verkligen minskat under regeringsinnehavet, dels genom att i så fall minskningen kan tillskrivas regeringens åtgärder.

För att börja med den första frågan visar figuren utvecklingen av det dödliga skjutvapensvåldet i Sverige, totalt, och för de tre största städerna, Stockholm, Göteborg (region väst) och Malmö (region syd).[vi]

Utvecklingen för hela Sverige kan tolkas på två sätt i förhållande till regeringsperioden. Tidöregeringen tillträdde 2022, året för det högsta antalet dödsskjutningarna. Därefter minskar antalet 2023 och -24. Om siffran för 2025 minskas med de tio fallen som utgörs av skolskjutningen i Örebro går siffran ned till 34. Minskningen har då varit markant under Tidöregeringen.

Med en alternativ tolkning var 2022 uttryck för en tillfälligt höjd konfliktnivå som klingar av 2023 och där 2024 och 2025 är tillbaka på samma nivå som tidigare, dvs. drygt 40 dödsskjutningar per år sedan 2017. Det innebär att dödsskjutningarna i Örebro räknas in, då det även om det inte rörde sig om gängrelaterad kriminalitet, avser sådant grovt våld skjutvapenvåld som nuvarande och tidigare regeringar försökt stävja genom lagstiftning i form av höjda straff för bl.a. mord och vapenbrott.

Då också antalet skjutningar gått ned genom en halvering sedan regeringen tillträdde och även antalet skadade har minskat, finns det skäl att tro att skjutvapenvåldet är på väg ned. Frågan är då om detta kan sägas vara ett resultat av Tidöregeringens lagstiftning. Ett antal skäl talar emot detta.

Figuren visar olika utveckling i de tre storstäderna. Nivån på dödsskjutningarna i Göteborg och Malmö är påtagligt konstant, medan Stockholm utmärks av en först markant ökning och därefter en tydlig minskning. Också skjutningarna utan dödfall eller kroppsskador har varierat avsevärt mellan de tre största städerna. Straff- och processlagstiftningen gäller för hela landet och förklarar därmed inte variationen. Den beror snarare på lokala förhållanden och möjligen på olika effektivitet hos den regionala polisen.

Polisen säger sig ha blivit effektivare i att gripa personer misstänkta för mord och andra grova våldsbrott. Enligt Polisen beror nedgången också på att man fått nya redskap för att bekämpa gängbrottsligheten. Häktning kan nu ske direkt om polisen hittar skjutvapen på en person. Denna lag tillkom dock redan under den föregående regeringen. Polisen har också under Tidöregeringen fått utökade möjligheter till hemlig spaning.

Dessa lagar kan ha haft en effekt på skjutningarnas utveckling. Tidöregeringens lagstiftning kan dock på sin höjd ha haft begränsad effekt på nedgången under 2023, då relevanta lagar trädde i kraft först under andra halvåret. Polisens statistik ger heller inget stöd för att skjutningarna och skadorna skulle ha blivit färre under andra halvåret. För övrigt började nedgången i det dödliga skjutvapenvåldet redan 2022.

Frågan är dock på vilket sätt övrig lagstiftning varit nödvändig för denna utveckling. Redan tillsammans med den tidigare socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen har man bl.a. skärpt straffen för narkotikabrott, minskat straffreduktionen för barn och unga, skärpt straffen för organiserad brottslighet och gjort livstids fängelse till normalstraffet för mord. Fängelsebeläggningen under denna regeringsperiod ökade också med 50 procent.

Borde inte denna historiskt unika expansion av strafflagstiftningen ha gett någon effekt på skjutvapenvåldet? De många straffskärpningar som sedan införts under Tidöregeringen med hänvisning till den grova gängrelaterade brottsligheten kan inte bara stipuleras ha varit effektiva. Effekten måste visas eller i alla fall göras troligt.

Regeringen och Polisen hänvisar till det ökade antalet fängelsedomar och den inkapaciterande eller oskadliggörande effekt detta har. Polisen har i sin senaste lägesrapport skattat antalet gängkriminella till 17 500. Till detta kommer 50 000 som Polisen bedömer som kopplade till de gängkriminella.[vii] Det finns alltså, om Polisens uppgifter stämmer, ett mycket stort antal individer som kan förväntas fortsätta den kriminella verksamhet som har bedrivits av de personer som sitter inne på långa straff. Narkotikamarknaden lär erbjuda bra exempel på hur nya personer rycker upp på de positioner som de fängslade innehaft.

Utvecklingen av det dödliga våldet i Sverige vände dock också omkring 1990 markant nedåt trots att fängelsebeläggningen knappt höjts

Regeringen berättigar alltså i tilltagande grad långa fängelsestraff med att ”den som sitter inne begår inte brott ute”. Denna filosofi var vägledande för kriminalpolitiken i USA. Efter att ha ökat fängelsepopulationen med fyra till fem gånger fram till omkring 1990 sjönk efter en tidigare kraftig ökning det dödliga våldet markant från samma tid. Detta skulle kunna ses som ett stöd för idén om inkapacitering. Utvecklingen av det dödliga våldet i Sverige vände dock också omkring 1990 markant nedåt trots att fängelsebeläggningen knappt höjts.[viii] Nedgången i det dödliga våldet inträffade även i flera andra västländer trots liten eller ingen ökning av antalet i fängelse.

Det är andra förhållanden än strafflagstiftning och fängelser som styr brottsutvecklingen

En annan förklaring till den eventuella nedgången i skjutvapenvåldet är att kostnaden i form av rädsla, kroppsskador och dödsfall blivit för stora för de inblandade. Det gängrelaterade grova våldet går, enligt internationella erfarenheter, ofta i vågor. Den generella insikten från kriminologisk forskning är också tydlig. Det är andra förhållanden än strafflagstiftning och fängelser som styr brottsutvecklingen.

Den förda politikens kostnader

Alla politiska förslag innebär kostnader som måste vägas mot de förväntade vinsterna av en reform. Tidöregeringens kriminalpolitik har inneburit avsevärda kostnader av olika art. Fängelseprognoserna pekar på att Sverige kommer att höra till de länder som har de högsta fångtalen i Europa tillsammans med icke-demokratiska stater som Turkiet, Belarus och Ryssland. Sverige lämnar den nordiska traditionen att försöka hålla fångtalet nere.

Tidöregeringens kriminalpolitik bryter mot internationella och europeiska rekommendationer och konventioner. Att sänka straffmyndighetsåldern står i strid med Barnkonventionens intentioner. Utökningen av häktning går på tvärs mot Europarådets riktlinjer.

Kriminalvården har ingen möjlighet att bygga ut anstalterna i den takt som regeringen lagstiftar. Risken är att en ”soningskö” måste skapas, där den som dömts för t.ex. grovt våld i nära relation eller upprepade bedrägerier mot gamla människor ska vänta ett par år på straffets verkställighet. Överbeläggningen på anstalterna har enligt Kriminalvården lett till en kraftig ökning av våld och hot riktat mot personalen och intagna.

De ekonomiska kostnaderna för utbyggnaden av fängelserna är avsevärda och frågan är hur pengarna skulle kunna användas alternativt för att minska brottsligheten. De barn som hamnar i den grova gängrelaterade brottsligheten har enligt en rapport som nyligen publicerats av Brå visats utgöra en grupp med svåra uppväxtförhållanden.[ix] En liknande beskrivning av barn och unga under 21 år som häktats kommer från Kriminalvården som framhåller att en majoritet av barnen utmärks av missbruksproblem och hälften av psykisk ohälsa[x] En bild av samma typ av problem framträder bland dem som friges från fängelse.

Bara den utredning som efter regeringsdirektiv kom med ett förslag till nytt påföljdssystem skulle kosta 17 miljarder per år. Denna summa motsvarar 17 000 nya lärare eller socialarbetare. Om summan i stället sattes på förebyggande åtgärder skulle sannolikheten för positiva effekter vara betydligt större än om fängelsepopulationen skulle fördubblas. Detsamma gäller om medel satsades på en ordentligt utbyggd frivård som till följd av den ökande fängelsepopulationen blir allt mer underbemannad.

Symbolpolitik och valpropaganda

Tidöregeringens kriminalpolitik är inte främst inriktad på att minska brottsligheten och öka tryggheten. Syftet är att öka repressionsnivån. Detta är centralt i Tidöavtalet där frågorna om invandring och brott upptar halva utrymmet. Behovet av fler och skärpta straff byggs under genom att framhäva dem med utländsk bakgrund som ansvariga för den grova brottsligheten och påståenden om brottslighetens systemhotande karaktär.

Det gängrelaterade dödliga våldet är djupt tragisk men utgör inte, som regeringen påstår, Sveriges största problem och är inte ett hot mot demokratin. Regeringens retorik och alarmism leder till minskad trygghet. Kritik av straffskärpningarna och de hemliga spaningsmetoderna bemöts med att situation är extremt allvarlig. Regeringen frammanar närmast ett undantagstillstånd. Strafflagstiftningen blir ett sätt att driva den allmänna politiken i en auktoritär riktning och att kunna behålla regeringsmakten. En sådan kriminalpolitik utmärker också länder som är generellt högerpopulistiska och antidemokratiska. Detta bör lända till eftertanke.

Fängelsebeläggningen har under Tidöregeringen ökat lika mycket som under den dubbelt så långa regeringsperioden under Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Fångpopulationen har totalt fördubblats de senaste tio åren, främst som en effekt av lagändringar. Regeringen har inför valet aviserat ett stort antal straffrättsliga propositioner, bl.a. en ny tidsobestämd säkerhetspåföljd, en ny vapenlag, verkställighet av fängelsestraff utomlands, skärpta straff för återfall, sänkt straffmyndighetsålder till 13 år, borttagande och minskning av straffreduktion för unga och kriminalisering av psykiskt våld.