Svenskarnas syn på brott och straff är idag tydligt restriktiv. Det finns bland befolkningen ett brett och genomgående stöd för hårdare straff, oavsett hur individerna står politiskt. Det visar den första stora studien på 15 år av svenskarnas straffbenägenhet.
Vi ser att stödet för hårdare straff är omfattande och återfinns i stora delar av befolkningen, inte bara i enskilda grupper, säger Klara Hermansson, kriminolog vid Högskolan i Gävle och projektledare.
Läs bilderna från Klara Hermanssons presentation av studien Synen på straff och fängelsevård
Lyssna på Klaras presentation.
Källa: Nationella SOM-seminariet 2026 i Göteborg
Studien bygger på ett frågebatteri som inkluderats i den nationella SOM-undersökningen och är den första större kartläggningen av svenskarnas straffbenägenhet sedan 2010. Frågor om lag och ordning har fått ökad tyngd bland väljarna, och den nya studien visar att en bred majoritet anser att straffen bör skärpas. Inställningen till hårdare straff är vanligare bland högerväljare, men också bland personer som ser sig som vänster finns ett brett stöd för hårdare straff.
Straffreflexen försvagar kriminalpolitiken
Den nya studien om svenskarnas straffbenägenhet visar ett brett stöd för hårdare straff. Men den visar också något annat: ett fortsatt starkt stöd för rehabilitering och återanpassning.
Om resultaten läses alltför snabbt riskerar de att användas för att bekräfta en redan ensidig kriminalpolitisk utveckling.
Svenskarnas syn på brott och straff är idag tydligt restriktiv. Den nya studien om straffbenägenhet visar att det i dag finns ett brett stöd för hårdare straff, och att detta stöd inte bara återfinns i vissa politiska grupper utan i stora delar av befolkningen. Många vill se längre och tuffare straff. Sju av tio anser att en 16-åring som begår ett allvarligt våldsbrott bör dömas som en vuxen, och nästan lika många är generellt för längre fängelsestraff. Samtidigt menar ungefär hälften att de intagna har det för bra i fängelserna.
Detta säger något viktigt om Sverige 2026. Under flera år har gängskjutningar, sprängningar och dödligt våld fått en mycket framträdande plats i nyhetsrapporteringen och i den politiska debatten. För många människor har denna utveckling kommit att prägla den allmänna bilden av brottsligheten. Föreställningen att samhället blivit allt farligare har därmed stärkts, liksom kraven på tydligare och hårdare reaktioner från statens sida.
Att opinionen i ett sådant läge blir mer repressiv är i sig inte överraskande. Men just därför måste resultaten tolkas med eftertanke.
Opinion är inte detsamma som kriminalpolitisk kunskap
Människors vilja att markera mot grov brottslighet översätts snabbt till stöd för längre fängelsestraff, fler inlåsningar och en mer ensidigt repressiv politik
Ett återkommande problem i dagens kriminalpolitiska debatt är att opinionsyttringar behandlas som om de vore liktydiga med kunskap om vilka åtgärder som faktiskt fungerar. Människors oro tas till intäkt för att hårdare straff behövs.
Att allmänheten reagerar mot den gängrelaterade grova våldsbrottsligheten är mycket förståeligt. Reaktionen är dock också uttryck för den bild och de förklaringar som ges av politiker och i media. Denna typ av brottslighet beskrivs nu, uppifrån, som systemhotande och som en fara för demokratin, och de som skjuter sägs vara ”interna terrorister”. Som botemedlet mot denna typ av brottslighet anges längre fängelsestraff, fler inlåsningar och en mer ensidigt repressiv politik. Några alternativa bilder eller förklaringar ges inte.
En opinionsundersökning om brott och straff är inte en utvärdering av kriminalpolitiska styrmedel. Den visar hur människor reagerar på frågor om brott och straff i ett visst samhällsklimat. Den visar inte att brottsligheten i sin helhet ständigt når nya toppnivåer. Den visar inte att längre fängelsestraff minskar rekryteringen till kriminella nätverk. Den visar inte att hårdare straff är mer effektiva än förebyggande arbete, sociala insatser eller rehabilitering.
Det innebär inte att resultaten saknar betydelse. Tvärtom säger de något viktigt om tidsandan. Men de bör inte läsas som ett färdigt svar på vilken kriminalpolitik som är mest legitim eller verksam.
Opinionen är hård, men inte entydig
Det mest intressanta i resultaten är kanske inte bara att många vill straffa hårdare. Det är att samma människor samtidigt ger uttryck för en annan hållning. Omkring 70 procent anser att rehabilitering alltid bör finnas tillgänglig för dömda, och en klar majoritet menar att den som avtjänat sitt straff ska välkomnas tillbaka in i samhället.
Detta komplicerar den förenklade bild som ofta präglar debatten. Svenskarna är inte entydigt repressiva. De tycks i stället bära två tankar samtidigt: samhället måste skyddas mot grova våldsbrott, men den dömde måste också kunna återanpassas och ges en reell möjlighet att förändras.
Det är en viktig iakttagelse. Den antyder att opinionen inte utan vidare kan översättas till stöd för en kriminalpolitik där straffskärpningar tillåts dominera på bekostnad av rehabilitering, återanpassning och förebyggande insatser. Snarare visar resultaten att allmänheten rymmer fler nyanser än vad den offentliga debatten ofta ger intryck av.
När gängvåldet får definiera helheten
Det finns ingen anledning att tona ned allvaret i gängrelaterat dödligt våld. Tvärtom är det fråga om ett mycket allvarligt och akut samhällsproblem. Men det är något annat än att låta just detta problem definiera hela bilden av brottsligheten och därmed hela riktningen för kriminalpolitiken.
Det är här debatten ofta blir missvisande. Ett specifikt och mycket allvarligt våldsproblem har kommit att fungera som symbol för en bredare berättelse om samhällsupplösning. I den berättelsen flyter olika brottstyper, olika sociala problem och olika politiska frågor samman. Resultatet blir lätt att varje ny våldshändelse tolkas som bekräftelse på samma övergripande slutsats: att samhället är i fritt fall och att det enda rimliga svaret är hårdare straff.
En sådan utveckling riskerar att göra kriminalpolitiken mer symbolisk än kunskapsbaserad. Den som vill framstå som handlingskraftig förespråkar straffskärpningar. Den som insisterar på nyanser, forskning och avvägningar riskerar att avfärdas som verklighetsfrånvänd. På så sätt förskjuts samtalet från frågan om vad som fungerar till frågan om vad som signalerar mest kraft.
Hur frågorna ställs påverkar svaren
Det finns ytterligare en omständighet som gör att denna studie bör läsas med försiktighet. Resultaten kommer från den första delen av ett större projekt, som följs upp med fokusgruppintervjuer och med ställningstaganden till vinjetter om konkreta rättsfall. Detta är en central metodfråga.
Forskningen om det allmänna rättsmedvetandet har länge visat att människors straffvilja påverkas starkt av hur frågor formuleras och i vilket sammanhang de ställs. En rapport om det allmänna rättsmedvetandet i Sverige från 2010 visade, liksom andra studier, att allmänna påståenden som att straffen är för milda får instämmande av en majoritet. I denna studie, innan gängskjutningarna hade eskalerat, tyckte två tredjedelar att straffen i stort sett var för milda och tre fjärdedelar att straffen för våldsbrott borde straffas mycket strängare. Men när människor i stället får ta ställning till straff för konkreta brott sjunker straffbenägenheten. När frågan dessutom prövas i ännu mer verklighetsnära former, till exempel i fokusgrupper som får se en filmad och fiktiv rättegång och därefter diskutera påföljden, sjunker straffnivåerna ytterligare.
Detta är en central iakttagelse. Ju mer allmänt man frågar, desto större blir utrymmet för svar som uttrycker stämningsläge, oro och en allmän önskan om tydligare samhällelig markering. Ju mer konkret situationen blir, desto mer framträder människors vilja att väga in omständigheter, proportionalitet, återfallsrisk, gärningspersonens ålder, motiv och brottsoffrets situation.
Det betyder inte att de allmänna enkätresultaten är ointressanta. Men det betyder att de inte bör behandlas som ett entydigt mått på vad människor anser när de får tillgång till mer information och tvingas ta ställning till verklighetsnära fall.
Forskningens mer komplexa bild
Det anmärkningsvärda är att forskningen länge har visat en betydligt mer sammansatt bild än den som dominerar i den offentliga debatten. Olika typer av brott utvecklas olika. Ungdomsbrottsligheten har under lång tid sjunkit. Den samlade bilden av dödligt våld över tid är mer komplex än föreställningen om en obruten och linjär ökning. Ändå är det ofta den mest uppskruvade berättelsen som får störst genomslag.
Det finns flera förklaringar till detta. Medielogiken premierar det akuta, dramatiska och känslomässigt laddade. Den politiska logiken premierar tydliga signaler och snabba svar. Tillsammans skapar dessa logiker ett samtal där nyanser lätt trängs undan och där kriminalpolitiska åtgärder allt oftare legitimeras genom stämningslägen snarare än genom kunskap om effekt.
Detta försvårar en saklig diskussion om både brottslighetens utveckling och om vilka åtgärder som faktiskt minskar återfall, nyrekrytering och utsatthet för brott.
Alternativen har marginaliserats
Det kanske mest problematiska i dagens debatt är inte att många vill ha hårdare straff, utan att andra lösningar så ofta får en underordnad plats. I ett uppjagat politiskt klimat diskuteras inte i första hand vad som fungerar bäst, utan vad som framstår som mest resolut. Det visar sig också att kunskapen om vilka straff som döms ut i domstol är låg. De flesta tror att straffen är mildare än de i själva verket är.
Men alternativen är varken okända eller oprövade. Tidiga insatser för barn och unga, starka skolor, socialtjänst med tillräckliga resurser, missbruksvård, avhopparverksamhet, lokalt brottsförebyggande arbete samt rehabilitering under och efter straff är alla delar av en seriös kriminalpolitik. Därtill krävs riktade insatser mot de små grupper som står för det grövsta våldet.
Nästa steg blir avgörande
Det är därför uppföljningen av studien är så viktig. Kriminologen Klara Hermansson berättar att fokusgrupper och vinjetter om konkreta rättsfall redan genomförts men resultaten från SCB har inte kommit än.
”Vi får där kunskap om hur människor bedömer OLIKA brott. Vi vet att människor tenderar att tänka på det allra grövsta när de svarar på dessa allmänna frågor om straff, men genom vinjetterna får vi kunskap om en variation av angelägna frågor, som miljöbrott, näthat, våldtäkt, misshandel (som inte är gängrelaterad) och narkotikabrott”.
Tidigare forskning talar för att den hårda opinion som fångas i allmänna enkätfrågor ofta mjuknar eller nyanseras när människor får ta ställning till verklighetsnära situationer. Om så sker även här blir det ännu tydligare att den första delstudien inte kan behandlas som ett slutgiltigt svar på vad det folkliga rättsmedvetandet kräver.
Klara Hermansson: Människor vill att straffet ska ha effekt, att det ska skapa ett tryggare samhälle och att det ska få den dömde att avstå från brottslighet i framtiden. Så visst människor uppvisar stöd för tuffare straff, men de vill samtidigt att straffen ska vara meningsfulla.
En kriminalpolitik måste tåla komplexitet
Det är fullt möjligt att samtidigt hålla fast vid två saker: att gängvåldet är ett verkligt och akut problem, och att hårdare straff inte är ett universalmedel. En mogen kriminalpolitisk diskussion måste kunna rymma båda dessa insikter.
Sverige behöver därför mindre reflexmässighet och mer verklighetskontakt i samtalet om brott och straff. Kriminalpolitik kan inte byggas på panik, på symboliska markeringar eller på föreställningen att varje nytt våldsdåd automatiskt kräver ännu en straffskärpning. Den måste bygga på kunskap, proportioner och förmåga att skilja mellan vad som känns politiskt kraftfullt och vad som faktiskt minskar brottslighet och återfall.
Symbolpolitik, överfulla fängelser och ett offentligt samtal som blir allt sämre på att skilja mellan vad som känns sant och vad som faktiskt är sant.
Om denna studie används som ännu ett argument för att ensidigt fortsätta på den redan inslagna vägen, då riskerar dess värde att gå förlorat. Den visar något viktigt om dagens opinion. Men den visar också att människor inte bara efterfrågar repression utan även rehabilitering och en väg tillbaka.
Den rimliga slutsatsen är därför inte att Sverige behöver mer av samma reflexmässiga kriminalpolitik. Den rimliga slutsatsen är att vi behöver ett bättre samtal om brott, straff och samhällsskydd. Ett samtal där rädsla inte tillåts ersätta analys och där kriminalpolitik inte reduceras till en tävling i symbolisk handlingskraft.
Först då kan vi formulera en politik som både tar brottsoffer och samhällsskydd på allvar, utan att överge den kunskap som krävs för att åtgärderna också ska vara långsiktigt hållbara. Symbolpolitik, överfulla fängelser och ett offentligt samtal som blir allt sämre på att skilja mellan vad som känns sant och vad som faktiskt är sant.
Kommentarer är stängda.