Sverige får inte bli som Turkiet

Expressens Patrik Kronqvist i ledare den 22 november avhandlar den svenska kriminalpolitiken.

Inledningsvis markerar ledaren tre plusfaktorer i den förda politiken:
1) Gängkrimnellas skjutningar har minskat
2) Gängtoppar flygs hem från Mexiko och Marocko och
3) Reformtakten är hög.

Ledaren förbigår att nämna att gängkriminellas sprängningar istället har ökat i hög grad och att antalet gängtoppar som flugits hem är ett ytterst begränsat antal – om än viktiga som ett led i bekämpningen av gängkriminalitetens internationella förgreningar.

Justitieminister Strömmer uppmanas att ställa sig på bromsen

Ledaren ger dock uttryck för en oro beträffande situationen i det svenska kriminalvårdssystemet som plågas av överbeläggning och tilltagande platsbrist enligt  Kriminalvårdens prognoser. Därtill fogas dramatiska kostnadsökningar. Justitieminister Strömmer uppmanas att ställa sig på bromsen – för ett reformarbete som inledningsvis hyllas för sin höga takt och framgång?

Men vad inverkar mest på den uppkomna beläggningssituationen?
Hemflugna gängkriminella kan endast marginellt ha spelat in, liksom ett – visserligen ökande – antal gripna inhemska gripna. Den egentliga orsaken utgörs rimligen av de generella förändringar av straffrätten som genomförts sedan Tidöavtalet fått sin verkan. Exempelvis har förslag om att avskaffa den villkorliga frigivningen formats i avtalet – som i sitt genomförande visserligen nyanserats något. Kvar återstår att förklara nyttan med att förkorta tiden för villkorlig frigivning för trafikbrott, stölder och annan s.k. ”mängdbrottslighet” som ett led i bekämpningen av gängbrottsligheten. Särskilt beträffande den kategori (majoritet) som inte återfallit under prövotiden…

Generella straffskärpningar har likaledes införts – primärt i angivet syfte att ge upprättelse för brottsoffren. Det gamla argumentet  ”i avskräckande syfte” vet lagstiftaren är så pass ifrågasatt av forskning och vunnen erfarenhet att man inte längre ids fyra av det. Strängt taget vet lagstiftaren inte mycket om brottsoffrens preferenser i sammanhanget eftersom det inte är närmare undersökt på senare tid. Borde inte brottsoffren få värdera psykologiskt, socialt och administrativt stöd som alternativen till längre påföljder? Här dröjer sig minnet kvar av ett gråtfärdigt brottsoffer som efter en sprängningen av hans radhus redogjorde inför TV-kameran hur utelämnad han varit i arbetet med att reda ut situationen – ”jag har ju ett jobb att sköta också”.

Att nu förvånas över den uppkomna situationen måste ses som hyckleri mot bakgrund av de prognoser som Kriminalvården sammanställde på regeringens uppdrag redan i samband med Tidöavtalets tillkomst och de många avstyrkanden som expertinstanser anfört i remissarbetet beträffande den strida strömmen av reformförslag. Den senaste reformen underbygger myten om att enda platsen för att fysiskt hålla kvar en 13-årig mördare är ett fängelsestraff för vuxna.

Den höga takten i reformarbetet förefaller vara den enda kvarstående kvaliteten av ledarens tre exempel. Jag tar mig rätten att tillfoga ytterligare en: 4) Eftertankens kranka blekhet.

Pelle Granström

F.d. ledamot i Europarådets Anti-tortyrkommitté och f.d. fängelsechef