En utvärdering av kriminaliseringen av eget bruk av narkotika i Sverige visar att kostnaderna är avsevärda på flera plan och allt svårare att försvara med tanke på politikens misslyckande.

Narkotikapolitikens kostnader

I våra två tidigare artiklar har vi visat att de förhoppningar som politiker knöt till kriminaliseringen av narkotikabruk (Varför kriminaliserades eget bruk?) inte har infriats. Förbudet har varken lett till färre skador av narkotikabruk eller minskat antalet personer som prövar narkotika (Hur gick det med kriminaliseringen av eget bruk?). En logisk slutsats borde då vara att avskaffa förbudet genom att avkriminalisera själva bruket.

En vanlig invändning mot detta är att en avkriminalisering kan medföra risker och att förbudet trots allt har en viktig normativ funktion. Problemet med den hållningen är att kriminaliseringen i sig innebär betydande kostnader. Den straffrättsliga kontrollen och polisens insatser får konsekvenser i form av brott mot rättsprinciper, resursslöseri inom rättsväsendet och negativa effekter för dem som lagförs för narkotikabruk.

Narkotikapolitik måste väga potentiella fördelar mot de kostnader som följer av insatserna

En genomtänkt narkotikapolitik måste, liksom all annan politik, väga potentiella fördelar mot de kostnader som följer av insatserna. Frågan är därför: Vilka är egentligen de politiska kostnaderna av kriminalisering av eget bruk?

Kriminalisering av egen rättssfär och utvidgning av kriminaliserade handlingar

Skadliga handlingar som individen riktar mot sig själv kriminaliseras traditionellt inte i Sverige. Självmord har exempelvis varit avkriminaliserat sedan 1864. Kriminaliseringen av själva konsumtionen av narkotika innebär då ett avsteg från denna rättstradition.  

Kriminaliseringen av bruk innebär också att ett mycket stort antal människor varje år gör sig skyldiga till brott med fängelse i straffskalan. Enligt en skattning från Brå använde en kvarts miljon svenskar narkotika under 2015 (Brå 2016). En senare studie beräknade att det under 2021 förekom tio miljoner konsumtionstillfällen enbart för cannabis (Guttormsson & Ramstedt 2023). Att bruket är så pass frekvent riskerar därför att undergräva straffsystemets legitimitet.

Lagföring för brott antecknas i belastningsregistret. Användningen av registeruppgifter om lagföring har sedan sekelskiftet expanderat mycket kraftigt. Privata företag tillhandahåller mot betalning uppgifter om domar. Arbetssökanden måste i tilltagande utsträckning visa upp utdrag ur belastningsregistret för anställning, och en prick i registret minskar ungas möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.

Omkring 2010 passerade antalet påföljder för narkotikabrott de historiskt dominerande påföljderna för stöld. Året innan kriminaliseringen av bruk, 1987, utgjorde lagföringarna för brott mot narkotikastrafflagen 4 procent av samtliga lagföringar för 15–24-åringar. 2023 är motsvarande andel 40 procent. Eget bruk av narkotika är idag det vanligaste brott som unga människor blir lagförda för.

Polisresurser

Polisen lägger ned stora resurser på spaning mot narkotikabrott. Under vissa år har nära en tiondedel av polisens årsarbetskrafter ägnats åt denna typ av brott. Figuren visar hur stor del av polisanmälningarna som enbart rör innehav eller eget bruk. Denna typ av narkotikabrott stiger mycket kraftigt sedan polisen 1993 fick rätt att använda urin- och blodprov för att konstatera bruk. De grövre brotten går däremot ned i anmälningsstatistiken.

Polisanmälda narkotikabrott efter olika brottstyper, 1975–2024.
Totalt, överlåtelse och innehav eller eget bruk sammanslaget.
Per 100 000 invånare 15 år och äldre
Källa: Brå, Kriminalstatistik

Över tid har en allt större andel av polisens resurser riktats mot att beivra ringa narkotikabrott. För polisen innebär detta en ökad brottsuppklaring, men också en kostnad för den utvidgade kontrollen – en kostnad som måste vägas mot alternativa användningar av resurserna. Med den allvarliga utvecklingen av gängrelaterade sprängningar, skjutningar och mord kan man fråga sig om detta är den mest ändamålsenliga prioriteringen 

Falska positiva prov och diskriminering

Den integritetskränkning som polisingripanden och tester för att kontrollera eget bruk innebär, bör upplevas som särskilt stor om den misstänkte inte använt narkotika. I en studie av blod- och urinprov som samlats in av polisen och analyserats av Rättsmedicinalverket 1998–2015 kontrollerades antal falska positiva prov (Brå 2016). Andelen som efter testet visade sig inte ha använt narkotika ökade under perioden från 10 till 20 procent. För unga upp till 17 år utgjorde de falska positiva nära hälften. Brå, som genomförde studien, framhöll de problem detta kunde innebära för den första kontakten mellan unga som testat negativt och rättsväsendet.

Kan leda till spänning mellan polis och unga med utländsk bakgrund i socioekonomiskt svagare områden

Då konsumtionsbrott nästan helt upptäcks genom polisens spaning finns det risk för selektiva ingripanden. Brå (2018) har studerat förhållandet mellan polisingripanden mot ringa narkotikabrott och användning av narkotika enligt självdeklarationsstudier bland unga i Stockholm. Det visade sig då att polisen grep in i fattigare områden med stor andel invandrare där användningen av narkotika var mindre än i rikare områden där polisen inte grep in på samma sätt. Andra studier i Sverige har kommit till liknande resultat (Estrada et al. 2022). Detta kan sägas vara exempel på bristande likhet inför lagen. Föreställningar om en sådan orättvis ingripandepraxis kan också leda till spänning mellan polis och unga med utländsk bakgrund i socioekonomiskt svagare områden.

En tydlig slutsats av en utvärdering av kriminaliseringen av eget bruk av narkotika i Sverige är att kontrollkostnaderna är avsevärda och allt svårare att legitimera i ljuset av politikens misslyckande. I nästa artikel kommer vi att rikta blicken utanför Sveriges gränser för att belysa alternativa strategier för att hantera narkotikaproblemet och diskutera vad forskningen säger om deras utfall.

Felipe Estrada, Albin Stenström och Henrik Tham

Felipe Estrada är professor i kriminologi vid Stocholms universitet. Albin Stenström är doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet. Henrik Tham är professor emeritus i kriminologi och verksam vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och Redaktionsrådet för TfK.

Tidigare publicerad i Magasinet Konkret.

Referenser

Brå. (2016). Provtagning om misstanke om ringa narkotikabrott. En undersökning av analysresultat 1998–2015. Kortanalys 1/2016. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Brå. (2018). Narkotikaanvändning och misstankar om eget bruk bland ungdomar i Stockholm. Kortanalys 2/2018, Brottsförebyggande rådet.

Brå, Kriminalstatistik, https://bra.se/statistik/statistik-om-rattsvasendet/anmalda-brott.

Estrada, F., Bäckman, O., & Nilsson, A. (2022). Biased enforcement expansion? Sociodemographic differences in police drug testing for suspected narcotics use 1993–2015. The British Journal of Criminology, 62(5), 1213-1232. Guttormsson, U. & Ramstedt, M. (2023). Cannabiskonsumtionens fördelning i befolkningen. Kortfakta 03. Stockholm: Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning. CAN.