– Lagrådets historiska kritik av regeringens straffreform

Det händer sällan i svensk rättspolitik att Lagrådet på ett så genomgripande sätt underkänner ett kriminalpolitiskt lagpaket som i yttrandet den 5 mars 2026 om förslaget Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor.
Kritiken är inte begränsad till enstaka paragrafer eller tekniska brister. I stället riktar den sig mot lagstiftningsprocessen, analysen och själva kriminalpolitiska grundtanken.
Det gör yttrandet till ett av de mest anmärkningsvärda i modern svensk straffrätt.

Det är därför rimligt att tala om ett historiskt dokument. Inte därför att Lagrådet stoppar en reform – regeringar kan alltid gå vidare ändå – utan därför att kritiken träffar själva fundamentet för hur straffrätt ska utformas i en rättsstat.

En ovanligt hård dom över lagstiftningsarbetet

Lagrådet avstyrker hela lagförslaget. Redan det är ovanligt. I de flesta lagrådsyttranden tillstyrks förslag med vissa justeringar. Här konstateras i stället att lagstiftningsarbetet varit så bristfälligt att förslagen inte bör genomföras.

Den kanske mest uppseendeväckande formuleringen är att beredningskravet i regeringsformen inte är uppfyllt. Lagrådet skriver att detta kan konstateras “utan vidare”. Det innebär i praktiken att regeringen anses ha brustit i en grundläggande konstitutionell förutsättning för lagstiftning. Lagförslaget beskrivs dessutom som ett hastverk och som ett led i en “kaskad av lagstiftningsärenden” där sambanden mellan olika reformer inte analyserats.

Kritiken gäller alltså inte bara innehållet i förslagen utan även den lagstiftningsmetod som använts. Straffrätten – statens yttersta maktmedel mot individen – får enligt Lagrådet inte reformeras på detta sätt.

En reform utan empiriskt stöd

En central del av regeringens argumentation är att högre straff och fler fängelsestraff ska minska brottsligheten och öka tryggheten. Men enligt Lagrådet presenteras inget underlag som visar att så är fallet.

Flera remissinstanser hade redan påpekat detta. Ändå valde regeringen att gå vidare utan att redovisa någon forskning eller empirisk analys. Lagrådet konstaterar därför att reformens huvudidé – en kraftig höjning av repressionsnivån – vilar på en svag grund.

Denna del av kritiken är ovanlig. Lagrådet brukar i regel inte värdera kriminalpolitiken i sak. Här gör man det i praktiken genom att påpeka att de påstådda effekterna saknar stöd.

När proportionaliteten i straffsystemet bryts

Minst lika allvarlig är kritiken mot hur straffskalorna ändras. Straffrätten bygger på principerna om proportionalitet och ekvivalens. Det ska finnas en rimlig relation mellan brottets allvar och straffets nivå, och mellan olika brottstyper.

Lagrådet visar i sitt yttrande hur regeringens förslag riskerar att bryta denna struktur.

Ett tydligt exempel gäller förslaget att höja straffskalan för synnerligen grov misshandel till fängelse i lägst sex och högst tolv år. Detta skulle innebära att minimistraffet för synnerligen grov misshandel blir detsamma som minimistraffet för dråp. Samtidigt skulle maximistraffet för grov misshandel bli högre än minimistraffet för dråp. En sådan ordning anses av Lagrådet strida mot ekvivalensprincipen eftersom uppsåtligt dödande därmed inte längre tydligt framstår som ett allvarligare brott.

Ett annat exempel gäller den föreslagna höjningen av straffmaximum för grovt dataintrång till åtta års fängelse. Lagrådet påpekar att detta placerar brottet på en straffnivå som ligger mycket nära minimistraffet för dråp, vilket framstår som svårt att motivera utifrån brottens relativa allvar.

Även höjningen av straffmaximum för grovt olaga integritetsintrång får enligt Lagrådet liknande konsekvenser. Med ett maximistraff på sex års fängelse hamnar brottet på samma nivå som minimistraffet för dråp.

En fragmentarisk höjning av enskilda straffskalor riskerar att rubba den grundläggande strukturen i straffsystemet

Sådana exempel illustrerar enligt Lagrådet hur en fragmentarisk höjning av enskilda straffskalor riskerar att rubba den grundläggande strukturen i straffsystemet.

Tre regler som riskerar skapa problem i domstolar

Om reformen trots kritiken genomförs finns det flera bestämmelser som kan skapa betydande problem i rättstillämpningen. Tre av dem förtjänar särskild uppmärksamhet.

1. Straffskärpningsregeln för brott i kriminella nätverk

Den mest politiskt uppmärksammade delen av reformen är regeln om att straffvärdet som utgångspunkt ska fördubblas när ett brott begås inom ramen för kriminella nätverk.

Lagrådet varnar för betydande tillämpningsproblem. Begrepp som “grupp som utövar allvarlig brottslighet” och “gruppens kriminella profil” är enligt Lagrådet för vaga. Dessutom ska domstolarna ofta bedöma gruppens brottslighet utifrån uppskattningar snarare än konkreta gärningar.

Detta riskerar att kollidera med legalitetsprincipen, som kräver att straffbestämmelser är tillräckligt tydliga och förutsebara.

2. Höjningen av minimistraffet för grov stöld och andra förmögenhetsbrott

Förslaget att höja minimistraffet för grov stöld från sex månader till ett år framstår vid första anblick som en relativt begränsad förändring. Men Lagrådet påpekar att konsekvenserna blir långt större.

När minimistraffet når ett år utlöses nämligen en presumtion för fängelse. Det innebär att många personer som i dag kan få villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället måste dömas till fängelse.

Denna effekt analyseras inte i remissen. Den skulle dessutom få följdverkningar för ett stort antal andra brott, såsom grovt häleri, grov förskingring och grov skadegörelse.

3. Den nya regleringen av straff vid flerfaldig brottslighet

Förslaget innebär att straffet vid flerfaldig brottslighet i vissa fall ska kunna sättas upp till det dubbla maximistraffet. Lagrådet pekar dock på språkliga och systematiska problem i lagtexten.

Med den formulering som används skulle bestämmelsen, enligt Lagrådet, rent språkligt kunna tolkas som att straffen i praktiken kan tredubblas. Dessutom läggs denna förändring fram utan att de andra planerade reformerna av påföljdssystemet redovisats.

Lagrådet beskriver detta som lagstiftning i “bakvänd ordning”.

Ett historiskt ögonblick i svensk kriminalpolitik

Det är sällsynt att Lagrådet i ett enda yttrande kritiserar lagstiftningsprocessen, den empiriska grunden för kriminalpolitiken och den straffrättsliga systematiken. Just därför kommer detta yttrande sannolikt att få en särskild plats i svensk straffrättshistoria.

Det markerar en tydlig gräns mellan två synsätt på kriminalpolitiken: ett där straffrätten förändras stegvis och systematiskt, och ett där den används mer direkt som ett politiskt verktyg i kampen mot brottslighet.

Hur regeringen och riksdagen väljer att gå vidare återstår att se. Men oavsett utgången har Lagrådet redan gjort något ovanligt: man har i klartext påmint lagstiftaren om att även den mest angelägna kriminalpolitik måste hålla rättsstatens mått.