Lagrådet riktade ovanligt skarp kritik mot regeringens kriminalpolitiska lagförslag. Kritiken gällde inte bara enskilda bestämmelser utan själva lagstiftningsprocessen. I yttrandet konstateras att beredningen inte uppfyller kraven i regeringsformen. Det är i praktiken en konstitutionell invändning.
När denna kritik kommenteras i en ledarartikel i Svenska Dagbladet sker dock något intressant.
”Regeringen kan lugnt bortse från Lagrådet” skriver Svenska Dagbladet i en ledare. (10/3)
KLagrådets kritik beskrivs i ledaren, men dess innebörd förskjuts.
Tre retoriska grepp är särskilt tydliga.
Det första är en förskjutning från rättsstat till tempo. Lagrådet kritiserar brister i beredningen enligt regeringsformen, en av våra grundlagar. I ledartexten beskrivs problemet i stället som att lagstiftningen går snabbt i en tid av allvarlig brottslighet. Men ett högt politiskt tempo är inte samma sak som att beredningskravet i grundlagen inte uppfylls. Brott mot grundlagen är allvarligt.
Det andra greppet är personalisering. Lagrådets kritik är konstitutionell och riktas mot själva lagstiftningsprocessen. I ledaren flyttas i stället fokus till en av de tre f.d. justitierådens tidigare uttalanden om straffrätt. Därmed framstår kritiken mindre som ett juridiskt resonemang och mer som en kriminalpolitisk hållning. Lagrådet intresserar sig faktiskt enbart för lagen och inte politiken.
Det tredje greppet är selektiv citering. Ledaren lyfter främst fram de delar av kritiken som rör evidens för straffskärpningar. Däremot behandlas knappt alls de invändningar som gäller lagstiftningsprocessens kvalitet och de konstitutionella kraven på beredning. Invändningar så starka att hela lagstiftningsarbetet underkänns av Lagrådet. Det är en historisk sågning.
Resultatet blir att en kritik som i grunden handlar om hur lagar stiftas omtolkas till en debatt om hur hård kriminalpolitiken bör vara, något som justitieråden inte sysslar med.
Det är en betydande skillnad.
Lagrådets uppgift är inte att avgöra kriminalpolitiken. Dess roll är att värna lagstiftningens kvalitet och rättsstatens principer. När den kritiken reduceras till en åsikt i kriminalpolitiken försvinner också dess egentliga betydelse.
Och då riskerar den viktigaste frågan att gå förlorad:
inte hur hårda straffen bör vara, utan hur lagar stiftas i en rättsstat.
Lagrådets historiska sågning kommer att leva kvar i juristutbildningen som ett pedagogiskt exempel på hur lagstiftningsarbetet inte kan bedrivas i en rättsstat.
Kommentarer är stängda.