Irlands Chief Inspector of Prisons, Mark Kelly, har intervjuats.
Intervjun i The_Bar_Review_April2026_web.pdf#page=14.pdf med Irlands Chief Inspector of Prisons bör läsas som en varning till Sverige.
Irland har hamnat i ett läge där överbeläggningen inte längre bara är ett administrativt problem, utan ett hot mot rättssäkerhet, värdighet och återfallsförebyggande arbete.
För svensk del aktualiserar detta en svår men nödvändig fråga: kan rättssystemet fortsätta döma ut fängelse som om verkställigheten vore oförändrad, när kriminalvården i praktiken inte längre kan erbjuda det innehåll som lagen förutsätter?
Irland visar vart utvecklingen kan leda
I The Bar Review beskriver Mark Kelly ett irländskt fängelsesystem i akut kris. Vid intervjutillfället fanns 5 909 personer i irländska fängelser, trots en kapacitet på 4 736 platser. Över 600 personer sov på madrasser på golvet. Systemet låg på 125 procents beläggning, och vissa kvinnofängelser var ännu hårdare pressade. Kelly säger uttryckligen att förhållandena för många intagna är omänskliga och förnedrande och kan nå tröskeln för brott mot artikel 3 i Europakonventionen.
Det som gör intervjun särskilt viktig är att Kelly inte behandlar detta som en byggfråga. Tvärtom säger han att det inte finns evidens för att någon jämförbar jurisdiktion har lyckats bygga sig ur överbeläggning.
England och Wales används som varnande exempel: trots omfattande fängelsebyggande har fångpopulationen ökat kraftigt och överbeläggningen består. Lösningen, enligt Kelly, är i stället att se hela rättskedjan: samhällspåföljder, restorative justice, elektronisk övervakning och en realistisk syn på korta fängelsestraff.
Detta är högintressant för Sverige. Kriminalvårdens årsredovisning för 2025 beskriver ett år präglat av hög beläggning, stark utbyggnadstakt, drygt 1 330 nya fasta och beredskapsplatser, obligatorisk dubbelbeläggning där det bedöms möjligt och ett fortsatt högt inflöde av klienter. Myndigheten konstaterar samtidigt att säkerhetsriskerna generellt har ökat och att hot och våld mellan intagna har ökat.
Byggandet döljer inte systemfrågan
Att bygga fler platser är ibland nödvändigt. Det är inte seriöst att bortse från att Kriminalvården behöver ändamålsenliga lokaler och tillräcklig kapacitet. Men det är lika oseriöst att låtsas som om varje nytt lagförslag, varje straffskärpning, varje förlängd verkställighet och varje ökad häktesanvändning kan läggas ovanpå systemet utan att det får konsekvenser.
Fängelsebyggandet blir inte en lösning utan en kapplöpning som staten hela tiden förlorar
Om inflödet ökar snabbare än kapaciteten, fylls varje ny plats. Om fler människor döms till längre fängelsestraff, om fler häktas, om villkorlig frigivning skjuts upp oftare och om frivårdsalternativ inte byggs ut i samma takt, kommer platsbristen att återkomma. Då blir fängelsebyggandet inte en lösning utan en kapplöpning som staten hela tiden förlorar.
Det är här frågan om numerus clausus blir central. Med numerus clausus avses ett lagstadgat kapacitetstak: en anstalt får inte beläggas över en viss gräns. Ett sådant system innebär att staten tvingas erkänna att verkställighetskapaciteten är en faktisk och rättslig realitet, inte något som kan lämnas åt anstaltsledning och kriminalvårdare att lösa genom madrasser, dubbelbeläggning, inställda program och försämrad vård.
Utan ett sådant tak finns redan ett slags inofficiellt kapacitetstak. Men det är de intagna och personalen som betalar priset. Det sker genom sämre boendeförhållanden, minskad sysselsättning, sämre behandlingsmiljö, fler konflikter, sämre utslussning och minskad möjlighet att arbeta med återfall. Det är en dold och oreglerad numerus clausus, där rättssystemet producerar frihetsberövanden medan Kriminalvården tvingas hantera följderna.
När verkställigheten förlorar sitt innehåll
Lagen om kriminalvård i anstalt är tydlig. Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Den ska, så långt det är möjligt utan att samhällsskyddet eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som förebygger återfall i brott. För varje intagen ska det också finnas en individuellt utformad verkställighetsplan.
Detta är inte bara vackra ord. Det är den rättsliga motiveringen för att fängelse ska vara något mer än inlåsning. Men vad händer när överbeläggningen gör att detta inte längre kan uppfyllas?
Riksrevisionen konstaterade 2024 att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet inte fullt ut bedrivs effektivt. Den huvudsakliga förklaringen var att verksamheten är underdimensionerad, både vad gäller personal och lokaler. Riksrevisionen pekade också på att det bara är en liten andel av klienterna med behov av behandlingsprogram som får del av dem, och en ännu mindre andel som fullföljer dem.
Granskningen visar dessutom hur överbeläggningen direkt påverkar behandlingsmiljön. När fler delar utrymmen som är avsedda för färre och det samtidigt råder personalbrist blir det svårare att upprätthålla en stödjande miljö. Riksrevisionen skriver att överbeläggningen kan innebära att sysselsättningstiden minskar och att behandlingssessioner kan behöva ställas in.
Detta är kärnfrågan. Om fängelsestraffets legitimitet delvis vilar på att verkställigheten ska minska återfall, vad händer då när överbeläggningen gör att återfallsarbetet trängs undan?
Tolvstegsprogrammet som exempel
Ett konkret exempel är tolvstegsprogrammet. Kriminalvården beslutade 2021 att lägga ned sitt tolvstegsprogram mot missbruk på anstalt. Enligt SVT handlade det om 170 platser på särskilda behandlingsavdelningar som skulle omvandlas till vanliga anstaltsplatser.
Det juridiskt avgörande är inte om just tolvstegsprogrammet ska betraktas som den bästa eller mest evidensbaserade behandlingsformen. Det avgörande är att behandlingsplatser omvandlades till vanliga platser i ett system som redan var pressat. När återfallsförebyggande innehåll får ge vika för sängkapacitet förändras straffets faktiska innebörd.
Kriminalvården har i dag andra behandlingsprogram, bland annat Krimfokus, som riktar sig till intagna med medelhög till hög risk för återfall och som tar sikte på tankar, känslor, beteenden, kriminalitet, våld och missbruk. Men Riksrevisionens granskning visar att det fortfarande finns betydande problem med tillgång, genomförande, lokaler, personal och uppföljning.
Frågan blir därför inte nostalgisk, utan principiell: kan staten fortsätta att skärpa straffen samtidigt som den faktiska verkställigheten alltmer reduceras till förvaring?
Kan svenska domstolar döma ut kortare straff på grund av överbeläggning?
Det korta svaret är: i regel nej, inte på generell grund.
Svenska domstolar bestämmer straffet utifrån brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning. Det följer av 29 kap. 1 § brottsbalken. Vid straffmätningen ska rätten dessutom beakta vissa så kallade billighetsskäl, till exempel om den tilltalade på grund av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff, eller om det finns andra omständigheter som påkallar ett lägre straff.
Vid valet av påföljd ska domstolen särskilt beakta omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten framför allt beakta brottslighetens straffvärde och art samt tidigare brottslighet.
Det finns alltså redan i svensk rätt ett utrymme att väga in vissa individuella omständigheter. Högsta domstolen har exempelvis godtagit att långvarig häktning med restriktioner som inneburit isolering kan beaktas som billighetsskäl vid straffmätningen. I NJA 2015 s. 769 sattes fängelsestraffen ned med två månader för tilltalade som varit häktade med restriktioner i omkring ett år. HD betonade att långvariga restriktioner som innebär isolering kan medföra svåra psykiska och fysiska påfrestningar.
Men därifrån är steget långt till att säga att en domstol generellt kan sänka straff därför att Kriminalvården är överbelagd eller därför att behandlingsprogrammen fungerar sämre än avsett. Billighetsskälen används restriktivt. Högsta domstolen har understrukit att det krävs omständigheter av viss tyngd för att strafflindring ska ges, bland annat för att undvika oenhetlig praxis.
Det betyder att en domstol knappast kan säga: ”Kriminalvården är överbelagd, därför dömer vi till åtta månader i stället för tio.” Det skulle riskera att göra straffmätningen beroende av tillfälliga och geografiskt varierande verkställighetsproblem. Det skulle också skapa en svår likabehandlingsfråga: ska två personer som begår samma brott få olika straff beroende på beläggningsläget vid domstillfället?
Däremot är det inte otänkbart att mycket konkreta och individualiserade verkställighetsförhållanden kan få betydelse i särskilda fall. Ju mer omständigheten rör den enskilde, och ju tydligare det kan visas att verkställigheten kommer att drabba honom eller henne oskäligt hårt, desto närmare ligger man den typ av bedömning som 29 kap. 5 § brottsbalken redan öppnar för. Ju mer argumentet däremot handlar om systemets allmänna kapacitetsbrist, desto svagare är det som straffmätningsargument enligt gällande rätt.
Påföljdsvalet är viktigare än straffrabatten
Den mer realistiska domstolsfrågan är därför inte om domstolar ska börja ge en generell ”överbeläggningsrabatt”. Den frågan är rättsligt svag och principiellt problematisk. Den viktigare frågan är om domstolar, där lagen ger utrymme, bör använda icke frihetsberövande påföljder oftare när det är förenligt med brottets straffvärde, art och återfallsrisk.
Det kan handla om skyddstillsyn, villkorlig dom med samhällstjänst, kontraktsvård, elektronisk övervakning eller andra former där kontroll och behandling kan kombineras. Här finns redan ett uttryckligt stöd i 30 kap. 4 § brottsbalken för att domstolen ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.
Det är också här Kellys resonemang från Irland träffar Sverige med full kraft. Om korta fängelsestraff i praktiken inte hinner innehålla meningsfull behandling, om de försvårar arbete, bostad och familjekontakter, och om de samtidigt belastar ett redan överfullt system, måste rättspolitiken våga fråga när fängelse faktiskt gör samhället säkrare och när det bara gör systemet mer överlastat.
Numerus clausus skulle flytta ansvaret till rätt nivå
Ett lagstadgat kapacitetstak skulle inte innebära att domstolarna på egen hand uppfinner nya straffrabatter. Det skulle i stället innebära att staten tvingas bygga in verkligheten i systemet. Om en anstalt är full, är den full. Då måste frågan hanteras öppet: vilka ska prioriteras för fängelse, vilka kan verkställas på annat sätt, vilka korta straff bör ersättas av samhällspåföljder, vilka häktningar kan undvikas och vilka reformer kan inte träda i kraft förrän verkställigheten är möjlig?
Fängelse inte bara är en domslutsrad, utan en konkret, bemannad, reglerad och rättighetsbunden verksamhet
Detta skulle göra ansvarskedjan tydligare. I dag kan lagstiftaren skärpa straff, domstolarna döma ut straff och Kriminalvården bära följderna. Med numerus clausus skulle rättssystemet tvingas ta hänsyn till att fängelse inte bara är en rad i ett domslut, utan en konkret, bemannad, reglerad och rättighetsbunden verksamhet.
En sådan modell skulle också skydda återfallsarbetet. Om behandlingsavdelningar, programverksamhet, sysselsättning och utslussning hela tiden måste offras för att skapa fler sängplatser, försvinner den del av kriminalvården som gör fängelset samhällsnyttigt. Då kvarstår straffet, men vården försvagas.
Slutsats: domstolen kan inte ensam lösa krisen, men den kan inte heller låtsas att den saknas
Svenska domstolar har i dag begränsade möjligheter att sänka fängelsestraff enbart med hänvisning till överbeläggning eller försämrat återfallsarbete. I enskilda fall kan särskilt ingripande verkställighetsförhållanden få betydelse som billighetsskäl, men någon generell kapacitetsrabatt finns inte och bör knappast skapas genom domstolspraxis.
Det uppstår ett legitimitetsproblem
Däremot är frågan politiskt och rättsligt brännande. Om staten dömer till fängelse men inte längre kan erbjuda den verkställighet som lagen föreskriver, uppstår ett legitimitetsproblem. Det problemet kan inte lösas genom att anstalter görs trängre, behandlingsplatser omvandlas till normalplatser och personalen förväntas kompensera för systemets överbelastning.
Irlands erfarenhet visar vad som händer när kapacitetskrisen får gå för långt. Sveriges uppgift är att dra slutsatserna innan vi står där. Fängelse kan ibland vara nödvändigt. Men ett fängelsesystem utan verkliga gränser riskerar att bli både mindre humant och mindre brottsförebyggande.
Kommentarer är stängda.