Statens framtida skadeståndsansvar

Redan i sitt remissyttrande över utredningen Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11) uppmärksammade Justitiekanslern en aspekt av reformen som i stor utsträckning har försvunnit i den politiska debatten: statens framtida skadeståndsansvar.

Ansökningar om ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Justitiekanslern konstaterade att en sänkt straffbarhetsålder oundvikligen skulle innebära att fler barn blir föremål för frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. En sådan utveckling, noterade JK, riskerar i sin tur att leda till ett ökat antal ansökningar om ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, liksom till krav på skadestånd riktade mot staten.

Detta uttalande är anmärkningsvärt av flera skäl. Justitiekanslern uttalar sig sällan i förväg om skadeståndskonsekvenser av kriminalpolitiska reformer. Att myndigheten redan på utredningsstadiet pekar på en förhöjd risk för ersättningsanspråk signalerar att reformen inte enbart är en straffrättslig eller kriminalpolitisk fråga, utan också ett potentiellt rättsstatligt och statsfinansiellt riskprojekt.

I praktiken innebär Justitiekanslerns bedömning att staten, genom att sänka straffbarhetsåldern, medvetet ökar sannolikheten för situationer där barn frihetsberövas på ett sätt som senare kan bedömas som rättsstridigt eller oproportionerligt. När sådana frihetsberövanden konstateras stå i strid med gällande rätt – eller med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen – följer enligt fast praxis en skyldighet att utge ersättning.

Justitiekanslerns uttalande kan därför läsas som en tidig varningssignal:

en kriminalpolitisk reform som leder till fler frihetsberövade barn riskerar också att leda till fler ersättningskrav mot staten.

Trots detta har frågan om skadestånd och statligt ansvar haft en undanskymd plats i den fortsatta beredningen av lagförslaget. Fokus har i stället legat på brottsbekämpning och symbolvärden, medan konsekvenserna för rättsstatens ansvarssystem i stort sett har förblivit osynliga.

När regeringen nu går vidare med ett tidsbegränsat försök att sänka straffbarhetsåldern aktualiseras därför en obekväm men nödvändig fråga:

Hur många frihetsberövade barn är staten beredd att i efterhand gottgöra genom att betala ut skadestånd till?

Hur många miljoner per barn?

Thomas Ekbom

Chefredaktör

Frans Schlyter

F.d. utredare på Utvecklingsenheten Kriminalvårdens Huvudkontor