Regeringens nya straffproposition (Prop. 2025/26:218) säljs in som ett brottsofferpaket. Straffen ska bli hårdare, tryggheten större och samhällets reaktion tydligare. Men bakom de tuffa formuleringarna finns en annan verklighet. Samma misshandel kan nu bedömas helt olika beroende på sammanhanget. Samma domstolar ska bära ett mycket tyngre system utan att regeringen räknar med att de behöver motsvarande förstärkning. Och Kriminalvården, som redan går på knäna, ska ta emot ännu fler och ännu längre frihetsberövanden.

Det mest iögonfallande i propositionen är regeln om brott i kriminella nätverk. När ett brott bedöms ha varit ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövat allvarlig brottslighet ska straffvärdet som utgångspunkt bedömas som dubbelt så högt som annars. Regeringen beskriver detta som ett sätt att slå hårdare mot nätverkskriminalitet. I praktiken innebär det att samma grundbrott kan hamna i helt olika straffläge beroende på vilket sammanhang åklagaren lyckas placera det i.

Slår du någon i ett gäng kan straffet bli dubbelt så högt som för samma våld i en nära relation

Det betyder att rubriker av typen ”Slår du någon i ett gäng kan straffet bli dubbelt så högt som för samma våld i en nära relation” inte är missvisande, även om juridiken bakom är mer komplicerad. Våld i nära relation är redan allvarligt reglerat och propositionen skärper dessutom häktningsreglerna för bland annat grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck. Men någon generell regel om att straffvärdet där som utgångspunkt ska dubbleras finns inte. Nätverkskopplingen får alltså en särskild sprängkraft som andra allvarliga brottssammanhang inte får.

Exemplen är lätta att föreställa sig. En misshandel på en gata efter ett gräl mellan två personer bedöms efter vanliga regler. En likartad misshandel som utförs för att markera lojalitet, driva in en skuld eller bestraffa någon i ett kriminellt nätverk kan däremot få ett straffvärde som utgångspunkt bedömt som dubbelt så högt. En utpressning mot en företagare kan bli ett allvarligt brott. Men en utpressning som knyts till ett nätverk kan lyftas upp ytterligare en nivå. Detsamma gäller vapenbrott, narkotikabrott, rån och bedrägerier. Det nya är inte bara att brottet bedöms efter vad som gjordes, utan också efter vilken miljö gärningen sägs tillhöra.

Detta får stora följder för domstolarna. Frågan i ett mål blir inte längre bara vad som hände, utan också om det fanns en grupp, vilka som ingick i den, om gruppen utövat allvarlig brottslighet och om den aktuella gärningen var ett led i verksamheten. Det betyder mer bevisning, fler invändningar, längre huvudförhandlingar och fler överklaganden. Flera domstolar och Domstolsverket har pekat på att reformen kommer att göra brottmålen mer omfattande och mer resurskrävande. Propositionen medger också att höjda straffskalor påverkar centrala processfrågor och kräver anpassningar i domstolarnas arbetssätt och systemstöd.

Samtidigt nöjer sig regeringen med att säga att konsekvenserna för domstolarna ryms inom befintliga anslag. Det är anmärkningsvärt. Om mål blir större, tyngre och fler, men pengarna i praktiken inte följer med, blir resultatet nästan ofrånkomligen längre handläggningstider och hårdare press på domare, notarier, beredningsjurister och kanslipersonal. Södertörns tingsrätt har också varnat för just detta: utan tillräckliga resurser riskerar reformen att ge längre handläggningstider och sämre kvalitet, till nackdel för både tilltalade och brottsoffer.

Ännu tydligare blir konsekvenserna i Kriminalvården. Propositionen bygger uttryckligen på att fler och längre fängelsestraff ska dömas ut. Kriminalvården har samtidigt varnat för att myndigheten redan är hårt pressad, med problem i lokal- och personalförsörjningen och med säkerhetsrisker i en snabbt växande anstaltsmiljö. Myndigheten lyfter också att personer med koppling till kriminella nätverk ofta är särskilt resurskrävande, bland annat på grund av säkerhetsklassning, hotbild och behov av separation från andra intagna. Regeringen skjuter till mer pengar till Kriminalvården just därför.

Men det som framställs som handlingskraft kan också bli ett systemfel. Ju mer anstalterna fylls, desto svårare blir det att bedriva det som faktiskt minskar återfall: strukturerad behandling, utbildning, arbetsdrift, psykologiskt stöd och meningsfull utslussning i Frivården. Kriminalvården pekar själv på att en snabb expansion kan försämra förutsättningarna för det återfallsförebyggande uppdraget. Det betyder att reformen riskerar att ge staten fler inlåsta, men sämre möjligheter att se till att de inte återkommer.

Och hur blir det då för brottsoffren, som hela reformen sägs göras för? Där är propositionen betydligt svagare än retoriken. Flera remissinstanser har framhållit att brottsoffer inte i första hand alltid efterfrågar längre straff. Många vill ha snabbare handläggning, bättre bemötande, tydligare information, verkligt skydd och större chans att ärendet faktiskt leder till åtal och dom. Det är svårt att se att denna proposition möter de behoven i någon motsvarande omfattning. Tvärtom riskerar ett tyngre och mer överlastat system att göra vägen till dom långsammare och mer ansträngande även för den som utsatts för brott.

Det står inte i propositionen att pengar ska tas direkt från brottsofferverksamhet. Men den praktiska prioriteringen är ändå tydlig. De stora tillskotten och den politiska energin går till repression, häkten, anstalter och längre verkställigheter. Någon motsvarande storsatsning på brottsofferstöd, målsägandebiträden, skyddsinsatser, traumastöd eller snabbare handläggning syns inte i samma reform. När resurserna i rättskedjan är begränsade betyder det i praktiken att andra delar får stå tillbaka. Då kan man med fog säga att hårdare straff riskerar att tränga undan sådant som brottsoffer ofta märker mer direkt än några extra månader i en straffskala.

Lagrådet avstyrkte hela paketet och varnade för bristande beredning, svag systematik och otillräcklig analys av konsekvenserna. Regeringen gick vidare ändå. Det säger något viktigt om reformens karaktär. Detta är inte främst ett försiktigt lagstiftningsarbete där konsekvenser vägs mot varandra. Det är en politisk markering om hårdhet. Men rättspolitik kan inte bara mätas i hur högt straffen skrivs upp. Den måste också bedömas efter om domstolarna hinner döma rätt, om Kriminalvården klarar uppdraget och om brottsoffren faktiskt får bättre skydd och stöd. På alla de punkterna finns starka skäl till tvivel.

Hårdare straff är lätt att sälja. Ett fungerande rättssystem är mycket svårare att bygga.

Den obekväma slutsatsen är därför enkel. Regeringen vill att samma brott ska straffas mycket hårdare om det har koppling till ett nätverk. Det kommer sannolikt att leda till fler häktade, fler långa rättegångar och fler långa fängelsestraff. Men det kommer också att belasta domstolarna hårdare, pressa Kriminalvården ännu mer och riskera att resurser flyttas från sådant som faktiskt betyder mest för brottsoffer i vardagen. Hårdare straff är lätt att sälja. Ett fungerande rättssystem är mycket svårare att bygga.

TfK kommentar/

Frans Schlyter

Webbredaktör