Femtio straffskalor skärps

Lagrådsremiss: Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor

Lagförslagen

Närmare femtio straffskalor skärps.
Det införs en ny reglering av den gemensamma straffskalan vid flerfaldig brottslighet som innebär att det högsta maximistraffet får överskridas med det dubbla.
Livstids fängelse ska kunna dömas ut som gemensamt straff för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott.
En ny straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har ett samband med kriminella nätverk införs.
Presumtionen för häktning utvidgas.

Regeringens argumentation

Som argument för straffskärpningarna anger regeringen främst ett antal allmänna och övergripande skäl som används i nästan alla propositioner oavsett vilka brott eller påföljder det gäller. Brottsoffret ska upprättas, om inte tydliga straff döms ut finns en risk för privata hämndaktioner och i förlängningen hot mot samhällsordningen, straffen måste uppfattas som rimliga och rättvisa, och livstid behövs för att demonstrera det högsta måttet av klander från samhällets sida. Regeringen hänvisar även till internationella konventioner för statens skyldighet att vidta åtgärder för att skydda enskilda från brott.
Sammanfattningsvis anger regeringen:

”Det finns ett behov av en allmänt höjd repressionsnivå”

Remissinstanserna är genomgående kritiska till förslagen. Detta bemöts med att regeringen säger sig inte dela kritiken. De allmänt formulerade skälen för straffskärpningar i termer av vikten av att markera, signalera, demonstrera klander och åstadkomma rättvisa är inte empiriska utsagor utan uttryck för viljeyttringar. De blir därmed svåra att bedöma i förhållande till målet för svensk kriminalpolitik som är att minska brottsligheten och öka tryggheten. Den av regeringen omhuldade tesen om att det pågående lagstiftningsarbetet präglas av effektivitet kan därmed ifrågasättas.

Lagförslagen bygger på Straffreformutredningen, SOU 2025:66. Syftet med denna utredning var helt expressivt, dvs. att straffen skulle återspegla brottens allvar. Det var inte fråga om de föreslagna straffskärpningarna skulle förväntas få en effekt i form av brottsminskning. I regeringsförslaget betonas också att vad som är en rättvis bestraffning är en värderingsfråga (s. 49). Straffskärpningarna ska eller kan därmed inte granskas utifrån möjliga effekter på brottsligheten.

Samtidigt anges förväntningar på brottsminskande effekter i lagrådsremissen: ”En höjd allmän repressionsnivå kan ha en viss brottsreducerande effekt” (s. 45). Med ”kan” och ”viss” försäkrar sig regeringen om att straffskärpningarna i en framtid inte kan beslås som empiriskt felaktiga.

Skärpta straffskalor

Straffskalorna skärps för en mängd brott antingen genom en höjning av maximistraff eller minimistraff. Argumenten är att straffet inte tillräckligt återspeglar brottets allvar. Varför allvaret återspeglas vid tolv 12 års maximistraff för grov våldtäkt och inte vid tio eller vid sju år och inte vid sex vid grov misshandel framgår inte. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet lyfter i sitt remissvar på Straffreformutredningen, som lagförslaget alltså bygger på, fram avsaknaden av förklaringar:

Betänkandets fyra band lämnar sammanfattningsvis en övergripande fråga obesvarad. Denna fråga handlar inte i första hand om detaljerna i de många förslagen. Inte heller handlar den om huruvida det i sig är en god idé med ökad repression eller vad som är en lämplig straffnivå för olika gärningar. Men om man nu är ute efter att ge påföljdssystemet en helt ny struktur, till en kostnad av inte mindre än 17 miljarder kronor om året, bör man åtminstone kunna säga något om vad det hela syftar till. Frågan är med andra ord: varför? Denna fråga lämnas obesvarad, och hade behövt utredas.

Det högsta tidsobestämda straffet med undantag för när livstid ingår i straffskalan är nu tio år. Lagrådsremissen höjer denna gräns till 18 år. Det skäl som anges gör att det är svårt att se några avgörande skäl för att fortsatt hålla fast vid tioårsgränsen. Detta måste anses vara ett mycket märkligt sätt att argumentera. Givet de ekonomiska kostnaderna (1,2 miljoner per år) för ett långt fängelsestraff, lidandet för den som sitter inne och rättstraditionen bör rimligen en kraftig höjning av maximistraffet kräva ett starkt och principiellt motiv.

Skärpta straff för flerfaldig brottslighet

Lagförslaget ger möjlighet till, om de finns flera brott i domen, att fördubbla straffet för det brott som har högst straffvärde. Igen kan man med Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet fråga sig: varför? Finns det några problem med en generellt höjd repressionsnivå? Varför är det så viktigt att ge dem med flera brott i domen ett ytterligare högre straff?

Ett problem med denna straffskärpning är att många mindre brott kommer att bedömas strängare än ett stort även om det stora brottet innefattar mer pengar eller utgör en större fara. En typisk intagen på fängelse är en person från samhällets lägsta skikt med missbruksproblem som har begått vålds-, egendoms-, narkotika- och trafikbrott. Han kommer nu att få ett längre fängelsestraff medan den som döms för ett allvarligare fall av bedrägeri, förskingring eller miljöbrott kan få ett lägre straff för att det bara rör sig om ett, om än stort, brott

Problem med lagförslaget pekar tydligt mot att straffskärpningen för flerfaldig brottslighet riskerar att bli en klasslag

Ett annat problem är att brott inte enkelt kan adderas utan att orimliga effekter kan uppstå. Den som begår upprepade stölder, bedrägerier eller narkotikabrott, där varje brott rör sig om en mindre summa, kan snabbt komma upp till maximistraff. Den som begår ett stort ekonomiskt brott får inte en lika stor straffökning för varje tillkommande brottsligt åtkommen summa på t.ex. 10 000 kr. Summan 10 000 kr ger inte samma ökning av straffet om den läggs på toppen av en miljon som om den innebär en ökning från 2 000 kr. Två skilda egendomsbrott om 10 000 kommer däremot att leda till ett betydligt strängare straff.

Dessa problem med lagförslaget pekar tydligt mot att straffskärpningen för flerfaldig brottslighet riskerar att bli en klasslag.

Livstids fängelse för upprepade brott

Livstids fängelse (Med 1,2 miljoner per år kommer ett livstidsstraff som hittills vanligtvis omvandlas till ett tidsbestämt straff om 24 år med villkorlig frigivning efter ¾ att kosta 22 miljoner) ska kunna dömas ut som gemensamt straff för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott. Detta är en svensk variant på USA:s Three strikes and you are out. Livstid är det yttersta straffet i Sverige och bör övervägas mycket noga innan det införs. Regeringspartier för i den politiska debatten fram den s.k. Nytorgsmannen som exempel, tydligt i syfte att skapa politiskt stöd för lagförslaget. Såväl forskning som utredningar har visat att återfall i samma eller liknande allvarliga brott är ovanligt. Det hade varit rimligt att empiriska uppgifter presenterats över hur många fall av upprepade återfall i allvarliga vålds- eller sexualbrott som faktiskt inträffar.

Att nu utvidga användningen av livstidsstraffet för något enstaka särskilt upprörande fall, där möjligheten att döma till ett mycket strängt straff redan finns framstår annars bara som att bli ett sätt att söka nå en politisk vinst. En sådan glidning i grunden för användningen av livstidsstraffet kommer uppenbart att komma i konflikt med regeringens införande av en tidsobestämd samhällsskyddspåföljd – säkerhetsförvaring. Domstolarna kommer därvid att befinna sig i en situation där grunden för valet av den ena eller andra påföljden framstår som diffus i en skapad tautologisk situation.

Dubbla straff för kriminella nätverk

Brott som begås inom ramen för kriminella nätverk ska ge dubbla straff. Lagrådsremissen hänvisar något slirigt till Danmark för denna konstruktion. Där säger dock lagen kan och inte ska. Redan nu finns flera kvalifikationsgrunder om brottet bedöms som ett nätverksbrott.

Frågan kan ställas varför ett brott som begås inom ramen för ett kriminellt nätverk ska bedömas hårdare än om samma brott begås utanför ett sådant nätverk. Experten i utredningen, advokaten Bengt Ivarsson, formulerar det i ett särskilt yttrande: ”En effekt av ett sådant förslag leder till att en gängmedlem som misshandlar en annan vältränad och stark gängmedlem döms dubbelt så hårt som om misshandeln i stället drabbat gärningsmannens svagare hustru” vilket framstår som en absurditet för de flesta betraktare.

Lagändringen förutsätter en tydlig definition av kriminella nätverk. Någon sådan finns inte, vare sig i Sverige eller EU. Rättssäkerheten kräver att definitionen blir mycket precis. Som typiska medlemmar av kriminella nätverk anses gängkriminella. Polisen skattar kontinuerligt deras antal. Antalet ökar med förändrade definitioner samtidigt som det är oklart vilken definition Polisen använder sig av. Enligt Polisens senaste skattning utgör antalet gängkriminella 17 500 personer, vars brott alltså ska leda till dubbla straff.

Utvidgad häktning

Enligt lagförslaget ska häktning ske vid grov kvinnofrridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck. Detta innebär att en ny princip införs vad gäller häktning. Det är inte längre bara häktning i normalfallet då brottet har ett visst minimistraff. Enskilda brottstyper lyfts nu fram där häktning bör ske även när minimistraffet är lägre än ett och ett halvt år. Detta är samma förslag som fördes fram i Straffreformutredningen. I remissvaret på denna utredning skrev Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet:

De brott som utredningen lyfter fram – däribland grov kvinnofridskränkning – leder i praktiken nästan alltid till häktning (utredningen konstaterar själv att åklagare och advokater framhåller att ”den misstänkte vanligtvis är häktad, i vart fall fram till dess att huvudförhandlingen i målet är avslutad, eftersom det regelmässigt föreligger särskilda häktningsskäl” (s. 1703). En utvidgning blir därmed i huvudsak symbolisk men likväl problematisk eftersom den sänder en tydlig signal om att häktning bör tillgripas i fler fall. Detta står i direkt strid med EU:s rekommendation (European Commission 2023) om häktning och häktades rättigheter, och där det framhålls att häktning ska vara en sista åtgärd.
Förslaget indikerar snarare en riktning där häktning allt mer riskerar att bli utgångsläget.

Kostnader

I förhållande till Straffreformsutredningens förslag har lagförslaget begränsats betydligt. Skälet är antagligen att regeringen inser att det inte är möjligt att på kort tid fördubbla fångpopulationen, då Kriminalvården inte har möjlighet att ta emot så många dömda. Förslagen från Straffreform-utredningen har dock inte skrinlagts utan förbereds fortsatt i regeringskansliet.

De kostnader som Straffreformutredningens förslag hamnade på har då reducerats. Dock är de fortfarande betydande. När effekten av lagändringarna slagit igenom helt beräknas de tillkommande kostnaderna för Kriminalvården till 9,4 miljarder per år. Riksdagen kan då ställa frågan om det är värt pengarna för att tydligare uttrycka vissa brotts allvar.

Den straffande vändningen

Sedan mitten av 1800-talet har strävan i Sverige varit att mildra statens reaktion på brott. Skälen har varit insikten om straffens bristande effekt och en strävan mot mindre inhumana reaktionsformer. Dödsstraffet har avskaffats, fängelsestraffen har förkortats och alternativ till frihetsstraff utvecklats. Till detta kommer en tydlig strävan att försöka hålla barn och unga utanför fängelsesystemet.

Denna utveckling har bytt riktning, något som benämnts ”den straffande vändningen”. Under Alliansregeringen får utvecklingen mot en mer repressiv kriminalpolitik alltmer ett ideologiskt berättigande. Att höja straffnivån bli ett mål i sig. Denna utveckling har accelererat under Tidöregeringen. Att en regering frångår 1864 års strafflag med ett straffmaximum för tidsbestämda straff om tio år med argumentet att det inte tillräcklig uttrycker brottets allvar hade för inte så länge sedan varit otänkbart.

Sammanfattning

Frågan varför repressionsnivån måste höjas genom skärpta straffskalor besvaras inte.
Skärpt straff för flerfaldig brottslighet i domen kommer att bli godtycklig och riskerar att bli en klasslag och leda till absurda konsekvenser.
Upprepade återfall i allvarliga vålds- eller sexualbrott är ovanligt och det saknas uppgifter om det rör sig om så många fall att det finns skäl att utvidga livstidsstraffet. Regeringen har därtill aviserat ett förfarande för att hantera allvarlig återfallsbrottslighet (s.k. säkerhetsförvaring) vilket torde leda till en slags straffrättslig tautologi.
Dubbla straff för brott i kriminella nätverk förutsätter en definition av nätverkskriminalitet som inte finns, och som med Polisens skattningar av antalet gängkriminella skulle leda till en mycket kraftig ökning av straffnivån.
En utvidgning av häktespresumtion för vissa brott är rent symbolisk då häktning vanligtvis redan sker för dessa brott, samtidigt som utvidgningen strider mot Europarådets rekommendationer.
Kostnaden för lagförslaget, drygt 9 miljarder, kan troligen användas på bättre sätt än för att ytterligare demonstrera brottets allvar.

Henrik Tham

Professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet