Det som nu sker är större än en tvist om straffskalor

Det finns tillfällen när en juridisk invändning inte bara är en teknikalitet utan ett konstitutionellt varningsljus. Det här är ett sådant tillfälle.

Lagrådet har inte nöjt sig med att föreslå några språkliga justeringar eller en omformulering av en paragraf. I yttrandet över regeringens stora straffpaket avstyrker Lagrådet lagförslagen i deras helhet. Det gör det med en ovanligt samlad och grundläggande kritik: beredningen uppfyller inte grundlagens krav, reformen är splittrad och svår att överblicka, remisskritiken har i stor utsträckning ignorerats, kvaliteten brister så mycket att förslagen inte har förutsättningar att bli ny lag, och regeringen har inte lagt fram underlag som visar att de omfattande straffskärpningarna kan väntas minska brottsligheten eller öka tryggheten. Lagrådet säger rent ut att hela lagstiftningsprojektet framstår som ett hastverk.

Det är svårt att överskatta tyngden i ett sådant besked. En lagrådsremiss är just det stadium där regeringen ska utsätta sitt eget förslag för den skarpaste juridiska kontroll som vårt system erbjuder. Regeringen beskriver själv Lagrådets uppgift som att kontrollera att ett lagförslag inte kolliderar med grundlagen eller annan lag. Riksdagen beskriver på motsvarande sätt att Lagrådet granskar om lagförslag kan strida mot grundlagar, andra regler eller rättssäkerheten. I Sverige har vi dessutom ingen särskild författningsdomstol av det slag som finns i många andra länder. Riksdagens konstitutionsutskott har på nytt konstaterat att en sådan domstol är främmande för det svenska rättssystemet. Det betyder inte att Lagrådet är en svensk författningsdomstol. Det betyder att dess varningar väger desto tyngre i den konstitutionella verklighet vi faktiskt har.

Just därför är det uppseendeväckande, och ja, provocerande, att politiken i detta läge väljer att lyssna selektivt. Regeringen har tagit in vissa språkliga och lagtekniska justeringar. Men det viktigaste budskapet har inte tagits på allvar. Lagrådet säger inte bara att en mening borde skrivas om. Lagrådet säger att beredningen inte uppfyller regeringsformens krav, att den samlade metoden gör det nästan omöjligt att överblicka konsekvenserna och att förslagen i viktiga delar vilar på för svag grund. Ändå går regeringen vidare med propositionen och presenterar reformen som en rättvis och nödvändig skärpning av straffsystemet. Propositionen innehåller fortfarande närmare femtio skärpta straffskalor, en ny reglering som i praktiken kan dubblera maximistraffet vid flerfaldig brottslighet, möjlighet till livstids fängelse som gemensamt straff i vissa fall och en ny nätverksregel där straffvärdet som utgångspunkt ska bedömas som dubbelt så högt som annars.

Lagrådet säger att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen inte är uppfyllt

Det verkligt oroande är att Lagrådets kärninvändning träffar själva hjärtat i rättsstaten. När Lagrådet säger att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen inte är uppfyllt, då handlar det inte om stil eller tyckande. Då handlar det om regeringen har gjort det arbete som krävs innan den använder statens yttersta maktmedel mot medborgarna. Lagrådet pekar på en utredning som fick för kort tid, ett remissmaterial på nära 1900 sidor, remisstid som i stor del låg över sommaren, och ett stort reformkomplex som styckats upp i en kaskad av olika ärenden utan tydlig samordning. Resultatet, enligt Lagrådet, är att det varit hart när omöjligt att överblicka förslagen och deras konsekvenser.

Det saknas belägg för att en allmän repressionsökning har förutsättningar att leda till annat än en möjlig marginell minskning av brottsligheten

Det är också provocerande därför att regeringen samtidigt talar om respekt för brottsoffer, trygghet och rättvisa, men väljer att inte lyssna på det forskningsläge som Lagrådet uttryckligen lyfter fram. Lagrådet konstaterar att regeringen inte lägger fram något underlag som visar att straffskärpningarna kan väntas minska brottsligheten och öka tryggheten. Det återger också remisskritik från bland andra universitet och Brå om att det saknas evidens för att fler eller längre fängelsestraff ger de effekter som utlovas, och att tidigare straffhöjningar redan har lett till kraftigt ökade fängelseår och fler intagna. Lagrådets egen slutsats är ännu skarpare: det saknas belägg för att en allmän repressionsökning har förutsättningar att leda till annat än en möjlig marginell minskning av brottsligheten.

Man måste stanna upp inför det. Staten tänker låsa in fler människor under längre tid. Det kostar enorma resurser. Det belastar domstolar, åklagare, försvarare, häkten och anstalter. Det kräver mer personal, fler fängelseplatser och mer säkerhet. Om det då saknas stöd för att detta faktiskt minskar brottsligheten i någon meningsfull utsträckning, vad är det då som försvaras? Symbolik? Hämnd? Politisk positionering? I ett system med ändliga resurser innebär mer pengar till längre inlåsning ofrånkomligen mindre handlingsutrymme någon annanstans. Och det är svårt att undvika slutsatsen att det som riskerar att trängas undan är sådant som brottsoffer ofta behöver mer än högtidliga tal: snabb handläggning, skydd, stöd, bemötande, högre skadestånd, tillgängliga målsägandebiträden och professionell brottsofferverksamhet.

Lagrådet: det krävs i praktiken att systemet görs om i grunden

Här blir också talet om upprättelse djupt problematiskt. Regeringen säger att hårdare straff ska bidra till brottsoffers upprättelse. Lagrådet svarar i princip att detta påstående inte är underbyggt. Det säger dessutom något ännu viktigare: den skada, kränkning eller fara som brottsoffret utsatts för beaktas redan inom straffvärdesystemet. Att hänvisa till brottsofferperspektivet som om det vore ett nytt argument för hårdare straff tillför därför inte något, om man inte samtidigt menar att något annat än brottets skada, kränkning eller fara ska få påverka straffvärdet. Och då, säger Lagrådet, krävs i praktiken att systemet görs om i grunden.

Det är just här det blir provocerande på ett djupare plan. För vad betyder det egentligen att säga till en brottsutsatt människa att ytterligare två, tre eller fem år i fängelse för gärningspersonen är “upprättelse”? Att staten kan mäta hennes trauma i månader av inlåsning? Att rättvisa är lika med fler år bakom galler? För många brottsutsatta är upprättelse någonting annat: att bli trodd, att bli skyddad, att slippa möta sin förövare, att få sitt fall utrett ordentligt, att slippa vänta i åratal, att få stöd tillbaka till ett normalt liv. Den som reducerar upprättelse till strafftid gör inte brottsoffret större rättvisa. Tvärtom finns något nästan cyniskt i att använda brottsoffret som moraliskt alibi för en politik vars huvudeffekt kan bli fler fängelseår, högre kostnader och mindre utrymme för det stöd som faktiskt hjälper människor att leva vidare.

Den rättsstat som inte längre orkar vara måttfull är snart heller inte rättssäker

Lagrådet sätter också fingret på en annan obekväm sanning. Straffrätten är statens yttersta maktmedel mot medborgarna och bör därför präglas av måttfullhet. Det är ett gammalt rättsstatligt ideal, men det låter i dag nästan radikalt. I en tid när allt fler politiska budskap mäts i hårdhet blir måttfullhet misstänkliggjord som svaghet. Men den rättsstat som inte längre orkar vara måttfull är snart heller inte rättssäker. När proportionalitet och ekvivalens ersätts av stämningsläge, när konstitutionella invändningar möts med axelryckningar och när forskningskritik sorteras bort därför att den stör narrativet, då är det inte bara kriminalpolitiken som förskjuts. Då förskjuts också respekten för det system som ska hålla politiken inom rättsstatens ramar.

Ingen påstår att lagstiftaren måste följa Lagrådet i varje detalj. Så fungerar inte vårt system. Men när Lagrådet avstyrker ett helt lagstiftningspaket därför att beredningen inte håller måttet, forskningsstödet saknas och den rättsliga systematiken brister, då borde den politiska minimireaktionen vara eftertanke. Inte triumf. Inte pressmeddelanden om den största reformen sedan brottsbalken infördes. Inte en fortsatt marsch framåt som om den tyngsta juridiska invändningen i systemet bara vore ännu ett remissvar bland andra. Regeringen har själv beskrivit propositionen som en del av den största reformen av det svenska straffsystemet sedan brottsbalken infördes. Just därför borde kraven på konstitutionell noggrannhet vara högre, inte lägre.

Det handlar om vilken sorts rättsstat Sverige vill vara

Det som nu sker är därför större än en tvist om straffskalor. Det handlar om vilken sorts rättsstat Sverige vill vara. En rättsstat där juridisk kontroll tas på allvar även när den stör den politiska dramaturgin. Eller en rättsstat där Lagrådet får finnas, men inte spela någon verklig roll när dess budskap blir för besvärligt.

Om Sverige inte har en författningsdomstol, då måste vi åtminstone ha den intellektuella hederligheten att lyssna när vårt närmaste motsvarande organ säger: stanna upp, det här håller inte. Det provocerande är inte bara att regeringen går vidare. Det provocerande är att den gör det samtidigt som den säger sig tala i rättvisans, brottsoffrens och rättsstatens namn.

Thomas Ekbom

Chefredaktör

Frans Schlyter

F.d. utredare på utvecklingsenheten Kriminalvårdens Huvudkontor

Anne Ramberg

Advokat

Birgitta Göransson

F.d. regionchef inom Kriminalvården, leg. Psykolog

Pelle Granström

F.d anstaltschef och f.d. ledamot i Europarådets Anti-tortyrkommitté