En kärlekshistoria från sjuttiotalet
Det vetenskapliga intresset för våld upplever en högkonjunktur under tidigt 2020-tal. Ansatser ägnade att utforska alltifrån språkligt, psykiskt, kulturellt och ekonomiskt våld, för att bara nämna ett fåtal, avbyter nu varandra, i en strid ström av såväl specialiserad som populärvetenskap.
I skrivande stund har det vetenskapliga intresset för våld svalnat. Därför kan vi nu kan fråga oss hur det till synes plötsliga våldsintresset som präglade 2020-talets första år är att förstå? Följer intresset samma slags konjunkturer som det faktiskt förekommande våldet, utgör det gör med andra ord en reaktion på ett faktiskt förekommande våld, eller har denna utveckling att göra med helt andra processer?
De frågorna besjälar ansatsen i avhandlingen Allt är våld! En undersökning av det moderna våldsbegreppet (2022).
Under sjuttiotalet hänvisar ”våld” i första hand till överträdelser begångna av enskilda medborgare, och inte till det monopol som fram till nu tillskrivits staten
I sträng mening går det vetenskapliga intresset för våld tillbaka till förra seklets sjuttiotal. I detta hänseende kan det sägas gå tillbaka till de många rörelser som var aktiva under denna tid: Irländska republikanska armén (IRA), Front National de Libération du Sud-Viêt Nam (FNL), Röda armé-fraktionen (RAF) och den nordamerikanska medborgarrättsrörelsen, för att bara nämna ett fåtal. Men redan här syns en för den samtida diskussionen om våld konstitutiv förskjutning.
Under sjuttiotalet hänvisar nämligen ”våld” i första hand till överträdelser begångna av enskilda medborgare, och inte till det monopol som fram till nu tillskrivits staten. När den tyske tänkaren Friedrich Engels behandlar frågan under 1876–1878, och då i häftig polemik med Eugen Dühring, förhöll det sig alltså annorlunda. Då hänvisade begreppet ”våld” i första hand till det medel som stod staten till buds. Våld var då alltså namnet på, med Engels ord, kort sagt, ”armén och flottan”. 1
Mellan dessa olika datum har alltså en viktig förskjutning ägt rum.
Under sextio- och sjuttiotalet myntas ett antal begrepp som tillsammans bildar jordmån för den då gryende diskussionen om våld. Förgrundsgestalterna under denna tid var de franska filosoferna Frantz Fanon och Jean-Paul Sartre, den norske fredsforskaren Johan Galtung, och de politiska tänkarna Hannah Arendt och Giorgio Agamben, för att bara nämna ett fåtal. De var förstås inte de första att utifrån en vetenskaplig horisont närma sig frågan om vad våld är, utan före dem finns sådana som Walter Benjamin, Georges Sorel och just Friedrich Engels. Men under sjuttiotalet händer likväl något väsentligt vad just det samtida studiet anbelangar. ”Våld” kommer nämligen nu att bli namnet på en mångfald disparata fenomen vilka tidigare behandlats i huvudsakligen andra termer – termer som makt, förtryck, ojämlikhet, kontroll, dominans, osv.
Under antiken förstås nämligen det våld som gudarna utövar mot människorna
Går vi ännu längre tillbaka i tiden blir denna skillnad ännu tydligare. Under antiken förekommer nämligen en rad olika begrepp som på ett eller annat sätt motsvarar det samtida våldsbegreppet (adikos, arpazo, basanos, bia, hybris, osv.), men samtliga dessa har andra utgångspunkter än vårt begrepp i dag. Under antiken förstås nämligen det våld som gudarna utövar mot människorna på ett sätt, och genom ett begrepp, exklusivt för just denna relation. Det våld som människor i sin tur begår mot gudarna aktiverar ytterligare ett annat begrepp. Och så fortsätter det. Relationerna mellan exempelvis människa-Gud, man-kvinna; slav-friboren, medborgare-barbar, osv. utgjorde kort sagt under antiken en bestämmande utgångspunkt för de diskussioner om våld som man kan finna i det antika materialet: i de första krigskrönikorna, i tragedierna, i Platons dialoger, osv.
I dag diskuteras dock våld på ett, i förhållande till antiken, omvänt sätt. Nu är det inte längre en antingen social, politisk eller strikt hierarkisk relation som i första hand bestämmer hur vi begreppslägger en överträdelse, åtminstone inte uttryckligen. Tvärtom tycks utgångspunkterna för dagens diskussion om våld vara satta: relationen som utgör platsen för överträdelsen är alltid interpersonell och våldsverkaren är – när inte annat anges – en antingen ung eller vuxen, gärna mörk, man. Det som i stället blir bestämmande för hur vi i dag begripliggör en överträdelse är föremålet för själva överträdelsen, det vill säga själva föremålet för våld: kroppen, själen, viljan, friheten, osv.
Förskjutningen från frågan: Vem gör vad mot vem? till frågan: Var återfinns skadan?
Språkligt våld antas till exempel göra våld på ett slags själ eller psyke; ekonomiskt våld på ett oberoende eller den frihet som antas stå alla till buds; digitalt våld på någons integritet eller identitet, osv så vidare. Och det är just denna förskjutning, förskjutningen från frågan: vem gör vad mot vem? till frågan: var återfinns skadan? som framstår som en av de mest iögonfallande i det material som undersökts i avhandlingen.
Med varje nytt framförställt attribut (språkligt, digitalt, ekonomiskt) söker vi alltså begripliggöra nya, eller tidigare förbisedda, föremål för våld. Det samtida intresset för våld kan ur detta hänseende sägas springa ur en mer nyanserad blick på just det samtida våldets verkningar.
Samtidigt är det uppenbart att denna, ur ett historiskt perspektiv, nya vilja att nyansera våldets verkningar har lett till att bilden av våldsverkaren och relationerna inom vilka våld äger rum, inte problematiseras i motsvarande grad.
De en gång mest grundläggande frågorna för den allmänna förståelsen av våld – vem gör skada på vem, i kraft av vilken position och med hjälp av vilka medel? – har till följd härav lämnats därhän. En diskussion om våld som tar tillvara på sin fulla kritiska potential bör därför ha blicken riktad åt alla håll samtidigt, dvs. både på våldsverkaren, skadan och offret, men framför allt på relationerna dem emellan.
Mirey Gorgis
Mirey Gorgis är forskare i retorik vid Institutionen för litteraturvetenskap och retorik, Uppsala universitet. Hon disputerade år 2022 på en avhandling om den begreppsliga förståelsen av våld och har sedan dess forskat och undervisat i politisk retorik, propaganda och påverkan.
1 Friedrich Engels, Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (Anti-Dühring), övers.: okänd, Lund: Arbetarkulturs förlag, 1979, s. 228.
Kommentarer är stängda.