Här är ett exempel på hur överklagandet av kriminalvårdens placeringsbeslut till fängelset i Tartu kommer att se ut.
Första året ska 400 fångar placeras i Estland.
Till Förvaltningsrätten i Stockholm
Överklagande av Kriminalvårdens beslut om tillfällig verkställighet av svenskt fängelsestraff utomlands
Klagande:
Sven Svensson
Beslut som överklagas:
Kriminalvårdens beslut den 1 augusti 2026 dnr 1234567 att mitt fängelsestraff tillfälligt ska verkställas i Estland, Tartu fängelse.
Yrkanden
- Jag yrkar att Förvaltningsrätten upphäver Kriminalvårdens beslut om tillfällig verkställighet i Estland.
- Jag yrkar att mitt fängelsestraff i stället ska verkställas i Sverige.
- Jag yrkar att Förvaltningsrätten, för tiden fram till dess att målet avgjorts slutligt, beslutar att Kriminalvårdens beslut inte ska gälla omedelbart, alltså inhibition.
Kriminalvårdens beslut om framställning gäller omedelbart, men får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Grunder för överklagandet
1. Beslutet strider mot kravet på en individuell och proportionerlig bedömning
Enligt den föreslagna regleringen ska Kriminalvården, när den bedömer om verkställighet utomlands ska ske, ta hänsyn till den intagnes anknytning till Sverige, vårdbehov och övriga omständigheter som påverkar lämpligheten. En sådan prövning måste vara konkret och individuell.
I mitt fall har Kriminalvården inte tillräckligt beaktat att jag har två underåriga barn i Sverige och att en placering i Tartu kraftigt försvårar möjligheten att upprätthålla en nära och regelbunden kontakt med dem. Beslutet framstår därför som oproportionerligt.
2. Beslutet innebär en oproportionerlig inskränkning i min rätt till familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen
Artikel 8 i Europakonventionen skyddar rätten till privat- och familjeliv. Staten får bara inskränka den rätten om det sker med stöd i lag och är nödvändigt och proportionerligt.
Regeringen har själv i förarbetena till lagförslaget lyft fram att en verkställighet utomlands kan få konsekvenser för barnets rätt till kontakt med sin förälder, och att Kriminalvården ska beakta barnets bästa och barnets rätt till kontakt med sina föräldrar. Regeringen framhåller också att Kriminalvården har möjlighet att låta verkställigheten utomlands upphöra om den medför svårigheter att upprätthålla kontakt med familjemedlemmar.
Europadomstolens praxis visar också att mycket långa avstånd till familjen kan innebära en otillåten inskränkning i rätten till familjeliv när familjekontakter i praktiken allvarligt försvåras. I Polyakova m.fl. mot Ryssland ansågs mycket stora avstånd mellan intagna och deras familjer ha orsakat sådana svårigheter att artikel 8 aktualiserades.
I mitt fall innebär placeringen i Tartu att kontakt med mina barn försvåras påtagligt genom resor, kostnader, planering och den allmänna belastning som utlandsbesök innebär för barn. Detta gäller särskilt eftersom barn är beroende av vuxnas möjligheter att ordna resor, ledighet, ekonomi och praktisk logistik. En sådan försämring av kontakten med mina barn kan inte anses proportionerlig utan en mycket stark och noggrant redovisad individuell motivering. En sådan motivering saknas.
3. Beslutet är oförenligt med barnkonventionen, särskilt artiklarna 3 och 9
Barnkonventionen gäller som svensk lag. Artikel 3 innebär att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Artikel 9.3 innebär att staten ska respektera barnets rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom när det strider mot barnets bästa.
Regeringen har i förarbetena uttalat att barnets bästa ska beaktas, att barnets inställning bör tillmätas betydelse utifrån ålder och mognad, och att barnet i lämpliga fall bör få komma till tals. Regeringen konstaterar också uttryckligen att om en intagen har minderåriga barn i Sverige kan verkställighet utomlands få konsekvenser för barnets rätt till kontakt med sin förälder.
I mitt fall har Kriminalvården inte visat att någon tillräckligt konkret barnrättsbedömning har gjorts. Det framgår inte att myndigheten på allvar har prövat:
- hur placeringen i Estland påverkar mina två barns möjlighet till regelbunden kontakt med mig,
- om barnens bästa talar för att jag ska avtjäna straffet i Sverige,
- om barnens ålder, mognad och behov har utretts,
- eller om barnens egen inställning har inhämtats eller beaktats där det varit lämpligt.
Detta är en brist som gör beslutet rättsligt otillräckligt.
4. Att jag inte har rätt till regelbunden permission under det första året stärker, inte försvagar, skälen mot Estlandsplacering
Jag har inte rätt till regelbunden permission under det första året. Just därför blir den löpande fysiska kontakten med mina barn ännu mer beroende av att jag är placerad i Sverige och kan ta emot besök under rimliga förhållanden.
Om jag placeras i Estland finns ingen realistisk möjlighet att väga upp avståndet genom återkommande permissioner. Det gör ingreppet i familjelivet mer kännbart och mer långvarigt. Därmed måste större vikt läggas vid barnens behov av närhet, kontinuitet och faktisk kontakt under verkställigheten. Beslutet blir därför mer ingripande i mitt fall än för en person vars familjekontakter kan upprätthållas på annat sätt.
5. Lagrådets yttrande ger starkt stöd för att normalordningen är verkställighet i Sverige och att familjeskäl väger tungt
Lagrådet uttalade att även om det inte finns något absolut hinder mot att hyra anstaltsplatser utomlands, så är den grundläggande och självklara normalordningen i en rättsstat att verkställighet sker i den stat där lagföringen har skett. Lagrådet framhöll också att lagförslaget är föranlett av platsbrist inom Kriminalvården.
Detta innebär att verkställighet utomlands måste ses som ett undantag som kräver starka skäl och en noggrann individuell prövning. I mitt fall framstår beslutet snarare som ett uttryck för ett generellt kapacitetsproblem än för en prövning av vad som är rättsenligt och proportionerligt just för mig.
Lagrådet lyfte dessutom särskilt fram situationer där den intagne har svårt att upprätthålla kontakterna med familj och uttalade att sådana omständigheter är minst lika angelägna som andra fall där verkställigheten kan behöva upphöra. Lagrådet sade också att om det finns personliga svårigheter hemmavid som gör verkställigheten utomlands särskilt svåruthärdlig, bör det inte krävas särskilt mycket av den intagne.
Jag har två underåriga barn. Just detta är en sådan personlig och familjerättsligt tung omständighet som Lagrådet pekar ut som särskilt viktig. Kriminalvården borde därför ha gjort en mycket omsorgsfull bedömning av konsekvenserna för mina barn och min möjlighet att upprätthålla familjeliv. Någon sådan bedömning redovisas inte på ett tillräckligt sätt i beslutet.
Mina barns rätt till regelbunden kontakt med sin förälder kan inte sättas åt sidan genom ett beslut som i realiteten motiveras av Kriminalvårdens kapacitetsproblem.
6. Verkställighet i Estland innebär också ett väsentligt mer ingripande riskläge än verkställighet i Sverige
Vid proportionalitetsbedömningen måste domstolen inte bara beakta det geografiska avståndet till mina barn, utan också att en verkställighet i Estland sker under ett regelverk som i relevanta delar är strängare och mer riskfyllt för mig än en verkställighet i Sverige.
Enligt estnisk rätt är rymning från fängelse straffbar med böter eller fängelse i upp till tre år. Estnisk fängelsepersonal får dessutom, som sista utväg, använda tjänstevapen för att bland annat förhindra flykt eller gripa en rymling.
Jag gör inte gällande att jag avser att rymma. Min invändning är en annan. När staten väljer att skilja en förälder från två underåriga barn och placera honom i ett annat land, måste den också beakta vilka förutsebara och särskilt allvarliga följdrisker den ordningen medför i en situation där familjen befinner sig i kris och barnen har det svårt.
En verkställighet i Tartu innebär att desperation, psykisk press och familjerelaterad förtvivlan får allvarligare möjliga konsekvenser än vid svensk verkställighet, både fysiskt och straffrättsligt. Den som i Sverige i en sådan krissituation handlar irrationellt utsätter sig inte för samma risk att mötas av ett regelverk där rymning i sig kan ge upp till tre års ytterligare fängelse och där ytterbevakningen i sista hand kan använda skjutvapen.
Detta är inte mitt huvudargument, men det förstärker att verkställighet i Estland i mitt enskilda fall är mer ingripande än verkställighet i Sverige. När proportionaliteten bedöms enligt artikel 8 i Europakonventionen och barnkonventionens krav på att barnets bästa ska beaktas, måste domstolen väga in hela den faktiska belastning som utlandsplaceringen medför. För en förälder med två underåriga barn i en svår situation handlar det inte bara om längre resor och färre besök, utan om att hela verkställigheten sker i en ordning där konsekvenserna av mänsklig förtvivlan kan bli betydligt allvarligare än i Sverige.
7. Beslutet är därför oproportionerligt och ska upphävas
Sammantaget innebär beslutet att jag skiljs från mina två underåriga barn på ett sätt som gör det avsevärt svårare att upprätthålla regelbunden och meningsfull kontakt med dem. Beslutet står därmed i strid med den proportionalitetsbedömning som måste göras enligt artikel 8 i Europakonventionen, med barnets bästa enligt artikel 3 i barnkonventionen och med barns rätt till regelbunden kontakt med sina föräldrar enligt artikel 9.3 i barnkonventionen. En Estlandsplacering innebär inte bara att jag skiljs längre från mina barn, utan också att jag förs in i ett verkställighetssystem där konsekvenserna av mänsklig förtvivlan och familjekris är betydligt hårdare än i Sverige.
Mot den bakgrunden ska beslutet upphävas.
Skäl för inhibition
Det finns starka skäl att besluta att Kriminalvårdens beslut tills vidare inte ska gälla.
Om jag förs över till Estland innan domstolen har prövat målet riskerar skadan att bli omedelbar och svår att reparera. En påbörjad verkställighet i Tartu skulle redan från början kraftigt försämra kontakten med mina barn. Även en senare återflyttning till Sverige skulle inte undanröja den skada som uppstår under tiden.
Det finns dessutom en påtaglig möjlighet att beslutet efter domstolens prövning kommer att bedömas som rättsligt tveksamt eller felaktigt, eftersom barnets bästa, familjelivet och Lagrådets tydliga invändningar om familjekontakter och normalordningen för verkställighet talar starkt emot placering utomlands i mitt fall.
Bevisning och underlag
Jag åberopar följande underlag till stöd för överklagandet:
- Kriminalvårdens beslut den 1 augusti 2026.
- Personbevis eller annan handling som visar att jag har två underåriga barn.
- Eventuell dom eller överenskommelse om vårdnad, boende eller umgänge.
- Egen redogörelse för hur ofta jag haft kontakt med barnen och hur kontakten påverkas av placering i Estland.
- Intyg eller annan utredning om barnens behov, om sådant finns, till exempel från skola, socialtjänst, vårdnadshavare eller annan närstående.
Sammanfattning
Jag motsätter mig att avtjäna mitt straff i Estland. Jag har två underåriga barn i Sverige. En placering i Tartu skulle kraftigt försvåra regelbunden och meningsfull kontakt med dem. Eftersom jag inte heller har rätt till regelbunden permission under det första året blir ingreppet i familjelivet särskilt kännbart. Kriminalvårdens beslut är därför oproportionerligt och strider mot artikel 8 i Europakonventionen samt artiklarna 3 och 9 i barnkonventionen. Beslutet strider även mot de principer som Lagrådet har lyft fram om normalordningen att verkställighet ska ske i Sverige och om den stora vikt som ska fästas vid svårigheter att upprätthålla familjekontakter.
Stockholm 2 augusti 2026
Sven Svensson
Kommentarer är stängda.