Riksdagen är på väg att fatta ett beslut som går långt utöver att hyra några anstaltsplatser. Den säger ja till att svenska intagna kan skickas till ett annat lands myndighetsutövning därför att staten inte klarat sin egen kriminalvård. Det borde den stoppa.
Lagrådet har sagt det som regeringen inte vill kännas vid: den självklara normalordningen i en rättsstat är att straff verkställs i den stat där lagföringen har skett. Platsbrist är inte ett godtagbart skäl att bryta mot den principen. Ändå är det just det regeringen vill att riksdagen ska göra.
Detta är inte svensk kriminalvård på annan adress. Regeringen föreslår att riksdagen ska godkänna avtalet med Estland och överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till en annan stat. Samtidigt medger regeringen att arbetsspråket på anstalten ska vara engelska och att en verkställighet där därför inte blir helt likvärdig med verkställighet i Sverige.
Det stannar inte där. Propositionen innehåller inte ens en lagstadgad rätt för den intagne att få yttra sig innan Kriminalvården beslutar att göra en framställning om verkställighet utomlands. Beslutet ska dessutom gälla omedelbart. Med andra ord: staten vill kunna skicka svenska intagna till Estland mot deras vilja, därför att staten själv misslyckats med att bygga tillräckligt många platser hemma.
Och varje riksdagsledamot borde ställa sig en ännu obehagligare fråga: har jag förstått vad detta kan innebära i praktiken? Enligt estnisk strafflag kan rymning från fängelse ge böter eller upp till tre års fängelse. Enligt Estlands fängelselag får kriminalvårdspersonal i extrema fall och som sista utväg använda specialutrustning och tjänstevapen för att förhindra rymning eller gripa en rymling. Där räknas skjutvapen uttryckligen som tjänstevapen. Svenska fångar riskerar att bli skjutna i Estland med regeringens goda minne.
Det är ett rättspolitiskt haveri!
Det betyder att riksdagen inte bara tar ställning till en platsfråga. Den tar ställning till om svenska intagna ska kunna möta ett annat språk, ett annat regelverk och andra risker än de skulle möta i Sverige, därför att staten inte förmått planera sin egen kapacitet. Det är ett rättspolitiskt och moraliskt haveri, inte en administrativ detalj.
Lagrådet nöjde sig inte med principkritik. Det ville tidsbegränsa lagen och varnade för att en stor del av tillämpningen vilar på ett bakomliggande avtal i stället för tydlig lagtext. Det kallade detta en otymplig lagstiftningsmetod. Det kritiserade också att den intagne kan hamna i ett sämre skadeståndsläge än i Sverige, eftersom den svenska statens tar ansvar bara i andra hand.
Det här handlar alltså inte om logistik. Det handlar om vilken sorts stat Sverige vill vara. En stat som tar ansvar för sina domar och sin egen kriminalvård. Eller en stat som exporterar sitt fängelseproblem till ett annat land, ett annat språk och ett annat säkerhetssystem för att slippa ta ansvar för sitt eget haveri.
Riksdagen bör säga nej. En rättsstat outsourcar inte kärnan i sin maktutövning för att dölja följderna av politisk vanvård. Den ser till att skriva lagar på ett sätt som inte överlastar fängelserna innan fler fler platser i Sverige är utbyggda och verkställer svenska domar i Sverige.
Kommentarer är stängda.