Här är vad som krävs i stället

När regeringen nu vill öppna för att barn från 13 år ska kunna placeras i fängelse möts kritiken ofta av samma invändning: Ni har inga alternativ. Det är en effektiv retorisk strategi som flyttar fokus från regeringens ansvar att motivera en långtgående kursändring till att kritiker förväntas leverera ett färdigt system på beställning.

Men den invändningen håller inte.

I en demokrati är ingen skyldig att presentera en komplett reform för att kunna säga att ett förslag är fel. Bevisbördan ligger på den som vill genomföra förändringen. Det är regeringen som måste visa att det är förenligt med barnets bästa att placera barn i fängelse, att det fungerar bättre än dagens insatser och att det inte riskerar att öka återfall och marginalisering. Men samtidigt finns ett ansvar att peka ut en annan riktning. Alternativet till barnfängelser är inte att göra ingenting – det är att bygga ett system som faktiskt minskar risken för att barn begår nya allvarliga brott.

En politik som främst syftar till att lugna samtidsoron kan samtidigt försvåra möjligheten att bryta unga människors kriminalitet.

Det finns en återkommande tendens i kriminalpolitiken att visa handlingskraft genom att låsa in. Problemet flyttas bort och görs mindre synligt, vilket på kort sikt kan skapa en känsla av kontroll. Men risken är att denna typ av åtgärder prioriterar ordning framför verklig förändring. En politik som främst syftar till att lugna samtidsoron kan samtidigt försvåra möjligheten att bryta unga människors kriminalitet. Forskningen om institutionsvård är tydlig på en avgörande punkt: det som händer efter en placering är ofta viktigare än själva placeringen. Om en ung person återvänder till samma riskmiljö utan fungerande stöd spelar det mindre roll hur frihetsberövandet varit utformat. Återfallsrisken avgörs i hög grad av vad som möter barnet när dörren öppnas. Det innebär inte att samhället aldrig ska använda frihetsinskränkningar, men det innebär att insatserna måste utformas för förändring – inte enbart för förvaring.

Redan från dag ett …

Det mest träffsäkra alternativet till barnfängelser är därför inte en enskild åtgärd, utan en sammanhållen vårdkedja där säkerhet, behandling och eftervård hänger ihop. När ett barn begår ett allvarligt brott kan en akut stabiliseringsfas vara nödvändig, men miljön bör vara liten, högbemannad och kliniskt inriktad, inte präglad av fängelsesystemets logik. Redan från dag ett bör ett tvärprofessionellt team arbeta runt den unge, där socialtjänst, psykologisk kompetens, barn- och ungdomspsykiatri, skola, beroendevård och familjearbete samverkar. En ansvarig samordnare ska följa barnet genom hela processen. Kontinuitet är en skyddsfaktor som i dag ofta saknas. Vidare krävs en terapeutisk institutionsvård där gruppklimatet står i centrum. Forskning visar att kvaliteten i vården inte avgörs av lås och murar, utan av den sociala miljön. Små, relationsintensiva enheter, där gruppklimatet följs upp systematiskt, ger bättre förutsättningar för förändring. Skolan ska vara en självklar del av vardagen, familjen ska involveras även när relationerna är svåra, och arbetet med destruktiva nätverk måste vara tydligt och professionellt. Vardagen ska i sig vara behandlingen.

Om samhället menar allvar med att skydda sig självt måste eftervården vara obligatorisk

Den kanske största bristen i dagens system finns dock efter utskrivning. Många återfall sker när stödet minskar och den unge återvänder till sin tidigare miljö. Om samhället menar allvar med att skydda sig självt måste eftervården vara obligatorisk, intensiv och långsiktig. En konkret plan ska finnas redan före utskrivning, en samordnare ska ha mandat att hålla ihop insatserna, de första månaderna ska präglas av tät kontakt och skola eller arbete ska vara norm. Dessutom måste systemet snabbt kunna återaktivera insatser om riskerna ökar. Det är här den verkliga brottsförebyggande effekten avgörs.

Regeringen har rätt i en sak: samhället kan inte stå passivt när mycket unga begår grova brott. Men den avgörande frågan är inte om vi ska reagera, utan hur. Vill vi ha en politik som främst signalerar handlingskraft genom inlåsning, eller ett system som med större sannolikhet gör att färre barn begår nya allvarliga brott? En avdelning på ett vuxenfängelse kan möjligen erbjuda struktur och skolgång. Men vad mer? Kan den verkligen erbjuda den sammanhållna vård, behandling och eftervård som krävs? Och vad händer med den kompetens som redan finns inom sluten ungdomsvård – tas den tillvara, eller riskerar den att gå förlorad? Varför hörs inte dessa yrkesgrupper tydligare i debatten?

Det vi beskriver här är utan tvekan mer kostsamt än att inrätta särskilda avdelningar för barn i vuxenfängelser, åtminstone på kort sikt. Men frågan är om det är just därför barnfängelser framstår som ett politiskt attraktivt alternativ – snabbt, tydligt och relativt billigt. Risken är att detta blir dyr symbolpolitik. Kostnaden kommer inte bara att bäras av de barn som placeras där, utan av hela samhället i form av högre återfall, ökad otrygghet och utebliven förändring.

Att investera i verklig förändring kostar mer idag – men att låta bli kostar betydligt mer imorgon.

Peter Andersson

Leg. psykoterapeut, psykoanalytiker (IPA) och lektor i socialt arbete, Stockholms universitet

Torbjörn Forkby

Professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet

Birgitta Göransson

Leg psykolog, leg psykoterapeut och specialistbehörighet i klinisk psykologi